9-årige Eriks liv tar en dramatisk vändning när den lilla by han lever i skövlas av ett krigarfölje. Han blir tillfångatagen och förs som slav till ett stenbrott i det främmande och varma Söderland.
Åren går och Erik växer sig allt starkare. Långsamt börjar han förstå att han inte bara är en vanlig bondpojke, utan att ödet har något mer i beredskap för honom…
”Krigarhjärta” är den första delen i ”Blodsarvet” – en ny storslagen (svensk!) fantasytrilogi av debutanten Henrik Larsson. En oerhört stark och driven roman som har allt: gastkramande spänning, kärlek och svek. Och i centrum en bondpojkes upptäckt om vem han verkligen är.
Jag är född -78 och uppvuxen i Karlskoga, Värmland. Det är en liten härlig småstad vid sjön Möckeln, och jag hade turen att få växa upp på en strandtomt. Jag var redan som barn en liten sagofarbror. Dessutom var jag extremt förjust i att titta på film. Särskilt actionfilmer. En höjdpunkt som jag aldrig glömmer är när min far och jag hyrde en moviebox tillsammans med Die Hard. Jag tror jag var ungefär tio år då. Det var utan tvekan det mäktigaste jag hade sett.
I tonåren gillade jag att göra egna filmer. Lerfigurfilmer var särskilt skoj. Jag och en kompis gjorde dem tillsammans. Det slutade oftast med att alla figurerna dog på ett så häftigt sätt vi kunde komma på.
Efter gymnasiet (vilket jag hade passerat utan att egentligen bry mig särskilt mycket) insåg jag att man nog borde plugga. Tyvärr hade jag läst ekonomisk linje, och jag hatar ekonomi. Jag sökte till ett naturvetenskapligt basår på Karlstads Universitet, för att få behörighet till det jag ville läsa, och fortsatte sedan med matematik. Ett tag där hade jag planer på att fortsätta med att forska i matte också, men så kom det här med skrivandet.
När jag väl hade börjat skriva ville jag inte göra något annat. Jag var så ambitiös att det första verk jag någonsin gav mig på blev en monsterroman på nästan tusen sidor. Den heter Den Nya Tiden och är inte publicerad av något förlag. Men den ligger i tryggt förvar. Någon gång kanske man får lust att damma av och fräscha upp den. Det vore lite skoj. Jag tror faktiskt att det finns en medryckande story gömd någonstans i allt det där materialet.
Efter Den Nya Tiden blev det ett antal noveller. Jag är personligen inget stort fan av noveller, vare sig att skriva eller att läsa dem, men det kändes ändå nyttigt att beta av ett par. Det går ju så att säga lite snabbare att färdigställa en novell, och jag kände mig inte riktigt redo för att ge mig på en ny roman. Två av novellerna fick jag publicerade i en antologi, och jag fick dessutom ett par bra recensioner som sporrade mig att äntligen ge mig på en ny bok. Det skulle komma att bli Krigarhjärta.
Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som får arbeta med det jag älskar. Men det har också varit en lång väg att gå. Från början hyste jag innerst inne ingen större tro till att jag skulle lyckas få någonting publicerat (även om jag självklart drömde och hoppades) men jag hade ändå bestämt mig för att fortsätta skriva ända fram till döden. Jag tror att jag helt enkelt är beroende av att berätta historier.
Tack till alla er som läser mina böcker. Ni är bäst.
Alltså, jag är ganska paff. Jag kunde inte läsa den här boken till slut. 100 sidor kvar och jag bara "nääe det här går inte!"
Jag ser inga problem med själva storyn eller karaktärerna, utan jag ser problem med författaren. Han älskar sin egen lilla värld och story alldeles för mycket. Har han någonsin hört uttrycket "kill your darlings"? För det hade behövts här. Vi _behöver_ inte veta vad Erik gör t.ex under tiden som slav, vi behöver inte veta exakt allting. Men han tycker uppenbarligen att det är otroligt viktigt att vi vet varenda detalj i världen, och att varje dag ska rapporteras skilt.
Hans språk var klumpigt, vänstertunga meningar och onödiga formuleringar.
Det som jag sedan blev mest tokig på var Eriks "minnen". Det var helt bisarrt hur han mitt i allt minns en del kulturella och militäriska saker om ett land han inte varit i sedan han var nio. Ingen nioåring eller yngre hade knappast vetat om de sakerna, vad tror författaren nioåringar och yngre gör hela dagarna? Det var så fAAAAke att Erik mitt i alls innehar de kunskaperna om landet när han inte ens minns namnet på kvinnan som uppfostrade honom, alltså hallå?
Läs inte boken om du inte är redo att tröga dig igenom en jämntjock rapport om en slavkilles uppväxt och senare hur han färdas 2000 km till hästrygg och i don't know
Detta är, helt allvarligt, den värsta smörjan jag någonsin läst. Enorma logiska brister både i handling, händelseförlopp och i praktiska ting där det är uppenbart att författaren inte överhuvudtaget vet vad han pratar om, motbjudande dålig kvinnosyn, en totalt sociopatisk huvudperson, bitvis så fruktansvärt dåligt och omoget språk (som exempelvis användandet av ordet "dock" i snitt tre gånger per sida!), platta karaktärer (ond är bara ond, och feg, och allmänt dålig, osv), klichée-regn etc etc i all oändlighet. Jag har sällan läst nåt så dåligt. När jag kommit ungefär halvvägs började jag fundera över ifall det var så att den var ironiskt skriven, att den var en parodi på varje fantasybok som någonsin skrivits, och att den isåfall egentligen var skriven på ett otroligt genialt och oerhört subtilt ironiskt vis, och att det liksom var meningen att man skulle svära sig igenom halva boken innan man insåg att författaren faktiskt drev med en. Men nej. Så är inte fallet. Den är faktiskt precis så tragiskt kass som den verkar.
Jag läser vanligtvis inte svenska böcker och ännu mindre svenska fantasyböcker. Det känns bara som att det svenska språket inte passar den gamla känslan av fantasy, om nån förstår vad jag menar. Hur som helst så verkade Krigarhjärta intressant och jag tänkte varför inte. Och det var en intrtessant och bra book som passade riktigt bra in bland mina engelska böcker. Storyn var bra, Erik var intresant och jag hatade inte Vanja, alltid ett plus. Jag trodde inte att jag skulle gilla den nordiska andan i boken, jag är lite av en drömmare, bort från Sverige, så jag kan ibland finna sånt tråkigt men det även om känlsan var där så var den boken ändå trogen till den egna världen Larsson har skapat. Det enda jag är irriterad över hände i slutet så jag tänker inte tala om det, men det är inget dåligt, antar jag, bara irriterande, haha. Rekommenderas starkt.
Jag var mest nyfiken på om svensk fantasy låter lika "tvingat" som översatt svensk fantasy. Visst känns det mer "naturligt" i språket att karaktärerna heter Tolke, Toste, och Vanja jämfört med Legolas, Sirius Black, eller Tyrion. Men det gör ju inte så mycket när handlingen är tämligen ointressant, karaktärerna saknar djup, och det hela känns lite gjort? Hade visserligen inte förväntat mig något så A Song of Ice and Fire-aktigt men boken ger känslan av någon som läst A Song of Ice and Fire och sen velat skriva en svensk version.
En mycket bra, djup bok med en episk historia. Gillar det mer fantasy inriktade spåret som inte är för ungdomar. De kan vara skrivna så cheezy o klyschigt. Kändes mer som verklighet än tex Tmi. Älskade karaktärerna. De var alla så välutvecklade och fylliga och speciella. Jag kunde se dem framför mig. Mycket stor vilja att måla av dem vilket jag också gjorde! :). Faktiskt mycket bra bok! Dock ganska irriterande kvinnosyn. Det kanske var så att landet har en sådan syn men det är ändå irriterande. Man läser fantasy för att fly från verkligheten inte vara i den.
Jag var 13 då jag började läsa denna. I snabb följd slank de andra med. Älskar dem! Detta var de första fantasy böckerna jag läste, de öppnade portarna till min nutida favorit genre. Jag är så tacksam att jag fått läsa om Erik och hans värld. Kommer aldrig glömma den. Böckerna står mig varmt om hjärtat och kommer alltid vara en riktigt bra och spännande symbol för min kärlek till fantasy. Tack Henrik, för att du skrev detta. My life savior.:)
Jag älskade den här boken! Karaktärerna och miljöerna var fantastiskt bra gjorda. Jag läser nästan bara fantasy-böcker men den här boken var inte som alla andra. Den kändes inte bara som en fantasy-bok utan också som en historisk bok, och jag gillade verkligen den känslan man fick av att läsa den. Jag rekomenderar denna boken starkt till alla som gillar fantasyböcker!
Handling & Tema : 4/5 Karaktärerna: 3/5 Miljöbeskrivning: 3/5 Språk och berättarkonst 4/5
En fantasy roman i nordisk anda skriven av en svensk författare. Det finns en del problem som boken har. Jag kan tänka mig att mer erfarna läsare kan hänga upp sig på men samtidigt är det en spännande handling, bra tempo och man kommer fort in boken och blir engagerad i vad som ska hända. Huvudpersonen Lilla varg, sedan Varg men som heter Erik hade kunnat ha ett mer rikt personporträtt. Jag tyckte inte om honom utan upplevde honom som stark, lite enfaldig och osympatisk. Tror inte det var ett medvetet val av författaren, kanske blev han så taggad på sin historia att han inte har tänkt på hur andra kommer uppfatta hans huvudpersonen. Men i det stora hela så gillar jag boken och kommer fortsätta att läsa två kommande böcker i serien Blodsarvet.
Dnf half way. It is so close to being a good story, but then I realised it's not gonna happen. The descriptions are really good. But the pacing is so off and the main character has an unbelievable super power to think as a full grown adult that has travelled the world, even if he spent most of his life as a slave in one town, where people don't talk to each other. I am all for suspension of disbelief, but this is too much.
I don’t really know if I like this book or not! The story is very good and the end was breathtaking, but some parts of the story was kind of boring. Except for that, it was a very good book and I will definitely read the second book. Three of five stars from me
Jag bör nog läsa om den här, det var liksom långt före 2013 som jag läste den. Men mitt tonårsjag var hisnande förtjust - och jag tror att den här boken format och inspirerat mig än idag, även om jag inte är medveten om det.
lite spännande story o worldbuildingen e bra men karaktärerna e lite platta o har inte så mycket inre tankar o känslor och utveckling även fast de är med om så mycket
Krigarhjärta är en bok som jag skulle säga är väldigt blandad med känslor. Älskade boken men störde mig sjukt mycket på den där också, t.ex så blev det väldigt mycket upprepning om Eriks slavtid hos Irna, dock var det bra detaljerat och det gör det ju bättre. Men slutet av boken hade jag ändrat totalt, kändes som allt spårades ut från självaste storyn, och storyn är ju att Erik väl utforskar sitt liv och väl försöker hitta sina minnen, men helt plötsligt så kom han bara ihåg exakt allt utan en bra röd tråd, och det hände liksom TOLV ÅR efter. Hängde knappt med, men annars är boken rejält bra, inte super stor favorit av mig men gärna något jag ändå kan läsa igen
Jag kommer alltid vara tacksam gentemot Henrik Larsson för att ha introducerat mig till inte bara fantasy genren men också böcker, köpte den lite av halvt misstag när jag skulle inhandla en serietidning men fastnade direkt och har sedan dess läst på.
Gillade verkligen boken då men finner den nu bristande i flera aspekter, den största må vara Larssons bristande "Discovery writing", ofta tar boken helt ologiska vändningar, troligen då Larsson plötsligt bestämde sig X istället för Y.
Boken är hur som helst helt okej, rekommenderas för de som tycker GRRMs böcker är för tunga.
Lite väl mycket "jag är utvald och därför vinner jag allt, är starkast och bäst" - känsla, sista delen i boken. Till den graden att man bara himlar med ögonen hela tiden och de riskerar att fastna i den rörelsen. Väldigt mycket fokus på fel grejer med oviktiga detaljer som mest stör handlingen i boken. En okej bok, men jag kommer inte fortsätta läsa denna serien, jag fick tvinga mig själv att läsa de sista 150-200 sidorna. Hade velat ge 1.5 stjärnor, men men.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Took me a long fucking time to read this bastard, but whatever, it was a great book! I usually don't read swedish books, but this was for school so I didn't really have a choice haha. I don't regret choosing this one though, as I said, it was great. I'm even thinking about continuing the series... hmm.. We'll see, we'll see...