Vårdavdelningen för obildbara sinnesslöa ter sig under dessa år som en veritabel dödsanstalt för några av de svagaste och mest utsatta i vårt land.
Så inleder prästen Gösta Lidelius 1958 sin skrivelse till inspektören för sinnesslövården. Han har själv för många år sedan medverkat till att sexårige Jan Ivar i församlingen tagits om hand av en sinnesslöanstalt, dåtidens institutioner för utvecklingsstörda. Där överlevde Jan Ivar bara lite drygt ett år. Driven av sin skuld har Gösta genom åren gjort otaliga eftersökningar och bilden av en dödsfabrik har vuxit fram allt tydligare. Många är de barn som avlidit bara kort tid efter att de blivit intagna på någon av anstalterna.
I romanen Gick obemärkt förbi får vi möta några av de barn som blev intagna på mentalvårdsanstalter från 30-talet och framåt, en tid präglad av rashygieniskt tänkande. Vi möter också Helga, hängiven sjuksköterska som kämpar i motvind för att barnen ska få anständigare vård. För tidens melodi är att de här barnen ska gömmas undan och helst också glömmas bort.
Med stark inlevelse skildrar Ingrid Hedström en skamfläck i den svenska historien. Allt i romanen bygger på grundlig research. Utifrån autentiskt material levandegör hon en tid och en rad människoöden som borde ha fått långt mer ljus på sig. Romanen blir på så vis en viktig påminnelse för det 30-tal som kan tyckas avlägset kastar skrämmande långa skuggor.
En mycket viktig och smärtsam berättelse om hur Sverige i sin iver att rensa ut det sjuka och onyttiga ur samhället inte stannade ens vid att passivt låta sjuka eller funktionshindrade barn sakta tyna bort i avsiktlig vanvård- allt för som man trodde- samhällets bästa.
Ingrid Hedströms skildring av föräldrarnas kärlek till de barn, som av svenska myndigheter kategoriserades som obildbara idioter, är på något sätt en liten, liten upprättelse. Barnen togs ifrån sina familjer, och dog under fruktansvärda förhållanden på så kallade sinnesslöanstalter. Det är chockerande och det går inte att värja sig. Hur många gånger jag än läser om vad som hände, känns varje gång som den första. En förtvivlad och oerhört välskriven roman.
En ovanligt noggrant researchad roman, vars karaktärers livsöden skär ända in djupaste vrån i hjärtat. Språkbruket representerar på ett fint sätt dåtidens Sverige, utan att för den sakens skull vara gammalmodigt. En viktig skildring om oskyldiga och kärleksfulla barn som aldrig fick den medmänskliga upprättelse från samhället de borde ha fått.