What do you think?
Rate this book
Just nu är jag här
Elise läser på universitetet och dejtar på Tinder. Hon har GPS:en ständigt påslagen och utbyter erfarenheter av antidepressiva med sina vänner. Hon tycker egentligen bara om män i övre medelåldern, de är som hästar, så lugna, orubbliga och förnöjsamma, de har ingen ångest, de bara äter och sover och berättar anekdoter. Hon skulle vilja vara en häst.
När hon träffar Victor verkar hon bli lycklig på det där omedelbara sättet, trots att han är i hennes egen ålder. Lyckan går snart över i en känsla av tomhet.
"Just nu är jag här" handlar om hur man ska kunna säga »jag älskar dig« i en avförtrollad tid där alla ord har förlorat sin mening, men där längtan efter närhet är ofrånkomlig.
En Stockholmsskildring som är medveten om traditionen tillbaka till Hjalmar Söderberg, och samtidigt är en relationsroman i högsta grad för och i vår egen tid.
Isabelle Ståhl är en av våra mest profilerade yngre skribenter och kritiker, tidigare verksam på Expressens kultursida, numera Svenska Dagbladet. Hon är doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet.
»Redan i hissen ångrar jag att jag bjudit med honom hem. Jag känner mig alltid så utlämnad när jag har besök, äcklas av smutsen i hörnen och den egna kroppen i den smuliga sängen. Ljuset är grönblekt i hissen och han ser inte ut som han gjorde på bilderna. Jag känner på honom och letar efter benen under huden, famlar efter konturer och kanter, fettet fyller mig med avsmak.«
När hon träffar Victor verkar hon bli lycklig på det där omedelbara sättet, trots att han är i hennes egen ålder. Lyckan går snart över i en känsla av tomhet.
"Just nu är jag här" handlar om hur man ska kunna säga »jag älskar dig« i en avförtrollad tid där alla ord har förlorat sin mening, men där längtan efter närhet är ofrånkomlig.
En Stockholmsskildring som är medveten om traditionen tillbaka till Hjalmar Söderberg, och samtidigt är en relationsroman i högsta grad för och i vår egen tid.
Isabelle Ståhl är en av våra mest profilerade yngre skribenter och kritiker, tidigare verksam på Expressens kultursida, numera Svenska Dagbladet. Hon är doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet.
»Redan i hissen ångrar jag att jag bjudit med honom hem. Jag känner mig alltid så utlämnad när jag har besök, äcklas av smutsen i hörnen och den egna kroppen i den smuliga sängen. Ljuset är grönblekt i hissen och han ser inte ut som han gjorde på bilderna. Jag känner på honom och letar efter benen under huden, famlar efter konturer och kanter, fettet fyller mig med avsmak.«
294 pages, Hardcover
First published May 8, 2017
21 people are currently reading
432 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 99 reviews
November 15, 2017
Boken handlar om Elise som lever i ett så väldigt aktuellt Stockholm att boken om två år kommer kännas gammal. Det är Tinder och Donald Trump och människor som bara stirrar in i sina telefoner. Elise studerar konst, jobbar sporadiskt och träffar män, nya varje vecka. Sedan träffar hon Victor.
Trots att jag kan förstå varför den är Augustpris-nominerad kan jag samtidigt inte det. Visst, den har ett mestadels fint språk som är enkelt på ett liksom avskalat sätt. Det består mycket av korta och koncisa reflektioner av omvärlden och cyniska kommentarer om livet självt. Det är inte onödigt överdådigt eller målande och är lätt att greppa. Många älskar den här boken just på grund av språket, för att Ståhl med så enkla medel kan förklara en hopplös och stagnerad tillvaro.
Men det är just det, så olidligt hopplöst. Boken är deppig, definitivt, och det är absolut inget fel med att skriva deppiga böcker. Men för mig var boken deppig på ett ältande sätt som aldrig förde historien framåt. Den stampade på stället. Jag fick inget grepp om karaktärerna och brydde mig mot slutet (som också kändes förhastat och ogenomtänkt) inte om någon av dem. Skildringarna av nutid och av Stockholm kändes platta och enbart kritiska, vilket kanske var meningen men som endast gav en bitter smak i munnen. Det fanns liksom inget motstånd, ingen konflikt.
Boken innehåller upprepningar av meningar som kunnat vara slagkraftiga om de bara yttrats en gång, men nu bara blir klichéer. Vissa meningar huvudpersonen säger är så otroligt banala och pretentiösa att jag aldrig kan föreställa mig dem sägas i en verklig dialog. Handlingen går i cirklar och ingenting händer förutom att huvudpersonen rör sig omkring i Stockholm, träffar folk ibland och festar då och då. Däremellan är det existentiell ångest, till och med när hon träffar kärleken. Många kapitel eller stycken slutar med att huvudpersonen tar en Stilnoct och somnar. Varför är det så många böcker nuförtiden som måste innehålla alkohol eller knark som någon slags utfyllnad? Som om det att folk blir fulla eller höga kan ersätta en faktiskt röd tråd?
Nu är jag ju en sådan som föredrar böcker som följer en tydlig kurva. Det ska finnas en presentation av karaktärer, en vändpunkt, fängslande handling, en höjdpunkt och en avtoning innan boken tar slut på ett stilfullt och genomtänkt sätt. Alla mina favoritböcker följer denna kurva, mer eller mindre till punkt och pricka. Kan inte komma på en enda bok jag faktiskt älskar som främst består av reflektioner kring livet och varat. Kanske A Little Life, men den innehåller också väldigt mycket handling som för boken framåt. Och givetvis kan en bok inte leva på enbart en spännande handling; språket, karaktärerna och övrig stämning spelar också in på vad jag tycker om en bok.
För att dra en ytterligare parallell till A Little Life lyckas Yanagihara skriva om ångestfyllda ämnen och faktiskt beröra mig, inte få mig att himla med ögonen. Det kändes som om Ståhls bok bara skrapade på ytan, den beskrev hur otroligt illa allting var och hur tillvaron kändes meningslös, men det stannade bara där och utvecklades inte.
Många älskar Ståhls bok också för att den representerar kvinnlig ensamhet och depression, vilket mycket väl kan vara en orsak till att den är nominerad. Men jag undrar varför en bok om kvinnlig ensamhet måste handla till såpass stor del om män?
Trots att jag kan förstå varför den är Augustpris-nominerad kan jag samtidigt inte det. Visst, den har ett mestadels fint språk som är enkelt på ett liksom avskalat sätt. Det består mycket av korta och koncisa reflektioner av omvärlden och cyniska kommentarer om livet självt. Det är inte onödigt överdådigt eller målande och är lätt att greppa. Många älskar den här boken just på grund av språket, för att Ståhl med så enkla medel kan förklara en hopplös och stagnerad tillvaro.
Men det är just det, så olidligt hopplöst. Boken är deppig, definitivt, och det är absolut inget fel med att skriva deppiga böcker. Men för mig var boken deppig på ett ältande sätt som aldrig förde historien framåt. Den stampade på stället. Jag fick inget grepp om karaktärerna och brydde mig mot slutet (som också kändes förhastat och ogenomtänkt) inte om någon av dem. Skildringarna av nutid och av Stockholm kändes platta och enbart kritiska, vilket kanske var meningen men som endast gav en bitter smak i munnen. Det fanns liksom inget motstånd, ingen konflikt.
Boken innehåller upprepningar av meningar som kunnat vara slagkraftiga om de bara yttrats en gång, men nu bara blir klichéer. Vissa meningar huvudpersonen säger är så otroligt banala och pretentiösa att jag aldrig kan föreställa mig dem sägas i en verklig dialog. Handlingen går i cirklar och ingenting händer förutom att huvudpersonen rör sig omkring i Stockholm, träffar folk ibland och festar då och då. Däremellan är det existentiell ångest, till och med när hon träffar kärleken. Många kapitel eller stycken slutar med att huvudpersonen tar en Stilnoct och somnar. Varför är det så många böcker nuförtiden som måste innehålla alkohol eller knark som någon slags utfyllnad? Som om det att folk blir fulla eller höga kan ersätta en faktiskt röd tråd?
Nu är jag ju en sådan som föredrar böcker som följer en tydlig kurva. Det ska finnas en presentation av karaktärer, en vändpunkt, fängslande handling, en höjdpunkt och en avtoning innan boken tar slut på ett stilfullt och genomtänkt sätt. Alla mina favoritböcker följer denna kurva, mer eller mindre till punkt och pricka. Kan inte komma på en enda bok jag faktiskt älskar som främst består av reflektioner kring livet och varat. Kanske A Little Life, men den innehåller också väldigt mycket handling som för boken framåt. Och givetvis kan en bok inte leva på enbart en spännande handling; språket, karaktärerna och övrig stämning spelar också in på vad jag tycker om en bok.
För att dra en ytterligare parallell till A Little Life lyckas Yanagihara skriva om ångestfyllda ämnen och faktiskt beröra mig, inte få mig att himla med ögonen. Det kändes som om Ståhls bok bara skrapade på ytan, den beskrev hur otroligt illa allting var och hur tillvaron kändes meningslös, men det stannade bara där och utvecklades inte.
Många älskar Ståhls bok också för att den representerar kvinnlig ensamhet och depression, vilket mycket väl kan vara en orsak till att den är nominerad. Men jag undrar varför en bok om kvinnlig ensamhet måste handla till såpass stor del om män?
September 24, 2017
Skulle ha fått en etta om det inte var för att Stockholmsskildringen kändes spot on. Och att jag stundtals kunde identifiera mig med Elise.
Jag är ändock arg på att jag har läst denna bok, inte för tiden det tog, utan för att den är så samtida att den kommer vara inaktuell om typ två år. Gillar ju inte samtidsskildringar, destruktiva karaktärer som tror att en annan människa är grunden till lycka (ergo ett romantiskt förhållande) där andra parten ska ta hand om en. Även om en gör allt för att sabotera just den tryggheten.
Känns som om Ståhl har skrivit om sitt eget liv, kallat det roman men det är svårt att skilja författare från huvudkaraktären.
Måste sluta läsa böcker på grund av oförståelig hype från främlingar.
Jag är ändock arg på att jag har läst denna bok, inte för tiden det tog, utan för att den är så samtida att den kommer vara inaktuell om typ två år. Gillar ju inte samtidsskildringar, destruktiva karaktärer som tror att en annan människa är grunden till lycka (ergo ett romantiskt förhållande) där andra parten ska ta hand om en. Även om en gör allt för att sabotera just den tryggheten.
Känns som om Ståhl har skrivit om sitt eget liv, kallat det roman men det är svårt att skilja författare från huvudkaraktären.
Måste sluta läsa böcker på grund av oförståelig hype från främlingar.
June 17, 2018
En feelgood fast feelbad för hipsters. Som läsupplevelse as in hur mycket jag tyckte om att läsa den: 4. Som litterärt verk: 2. Det är i princip ingenting som överraskar eller imponerar, den är inte trovärdig (att Victor och Elise blir tillsammans är fullkomligt orimligt och skulle aldrig hända i verkligheten), men likväl fastnar jag. Tempot är otroligt högt, en årstid kan passera på två sidor, men språket är lätt och flyter fint/bra. Den är fruktansvärt samtida, men generationsroman? Nja, det är lite väl stora anspråk.
Sammanfattningsvis en lättläst och ganska kul roman, en mash-up mellan Tripprapporter, Den andra kvinnan och Allt som blir kvar.
Några avslutande funderingar: Vem är ens Sofia?! Varför påminner Arvid om Kulturprofilen?? Varför är berättelsen om Johan så löst hängande?
Sammanfattningsvis en lättläst och ganska kul roman, en mash-up mellan Tripprapporter, Den andra kvinnan och Allt som blir kvar.
Några avslutande funderingar: Vem är ens Sofia?! Varför påminner Arvid om Kulturprofilen?? Varför är berättelsen om Johan så löst hängande?
This entire review has been hidden because of spoilers.
May 30, 2018
Jag drogs med i berättelsen och fastnade för språket. Många tankar kring samtiden kändes spot on och relaterbara.
Men oj så mycket jag ogillade Elise. Jag blir personen som sitter och läser på tåget och suckar högt och himla med ögonen. Mot slutet kände jag sån avsmak för hennes karaktär att det i ärlighetens namn var svårt att läsa klart.
Så varför tre hela stjärnor? För att det fanns en hel del citat jag markerade i boken. För att Victor var en karaktär jag verkligen gillade. Men främst för att jag är fascinerad över det obehag Isabelle Ståhl har lyckats skapa i min bröstkorg. Hon lyckades bygga upp den här vridande stämningen och nedslagna känslan inom mig.
Men oj så mycket jag ogillade Elise. Jag blir personen som sitter och läser på tåget och suckar högt och himla med ögonen. Mot slutet kände jag sån avsmak för hennes karaktär att det i ärlighetens namn var svårt att läsa klart.
Så varför tre hela stjärnor? För att det fanns en hel del citat jag markerade i boken. För att Victor var en karaktär jag verkligen gillade. Men främst för att jag är fascinerad över det obehag Isabelle Ståhl har lyckats skapa i min bröstkorg. Hon lyckades bygga upp den här vridande stämningen och nedslagna känslan inom mig.
April 17, 2018
Var tvungen att ta pauser ibland för att huvudpersonen störde mig så mycket, men inte för att hon inte kändes som en riktig människa utan mer bara att det var jobbigt att se allt gå utför. Bra samtidsskildring och många meningar som var helt klockrena. Har aldrig varit så opeppad på att flytta till Stockholm eller att använda Tinder som efter att ha läst den här.
September 26, 2017
Plötsligt känner jag hur jag hatar honom för att hans liv är så lätt och att han inte vet om det. Mitt hat mot det ljusa, söta, leende ansiktet med de stora bruna ögonen liknar raseriet man känner inför små djur som är så söta och värnlösa och omedvetna om sin egna framavlade gullighet att man inte vet vad man ska göra av dem. Man vill krama dem tills de kvävs.
Vacklar lite mellan 3 & 4, jag tyckte om den men det var något som fattades. Ibland blev samtidsreferenserna lite märkliga, som att Ståhl försökte lite för mycket. Huvudkaraktären Elise gick igenom sin killes gamla mejl med sin exflickvän en gång. I mean, det finns väl ingen som har mailat till en kompis/partner/ragg på minst 10 år? Samtidigt som hon hela tiden pratade om Tinder, och även där var det som att hon inte hade full koll ("Jag satte på min GPS", det gör man ju inte?). Den påminner lite om Therese Bohmans böcker, fast Bohman gör det med lite mer finess.
Jag tyckte att det var befriande att läsa om kvinnan som den frånvarande, kalla partnern, den rollen brukar alltid tillföras män, och det brukar heller inte vara det perspektivet som lyfts. Vill gärna läsa mer av Isabelle Ståhl i framtiden!
Vacklar lite mellan 3 & 4, jag tyckte om den men det var något som fattades. Ibland blev samtidsreferenserna lite märkliga, som att Ståhl försökte lite för mycket. Huvudkaraktären Elise gick igenom sin killes gamla mejl med sin exflickvän en gång. I mean, det finns väl ingen som har mailat till en kompis/partner/ragg på minst 10 år? Samtidigt som hon hela tiden pratade om Tinder, och även där var det som att hon inte hade full koll ("Jag satte på min GPS", det gör man ju inte?). Den påminner lite om Therese Bohmans böcker, fast Bohman gör det med lite mer finess.
Jag tyckte att det var befriande att läsa om kvinnan som den frånvarande, kalla partnern, den rollen brukar alltid tillföras män, och det brukar heller inte vara det perspektivet som lyfts. Vill gärna läsa mer av Isabelle Ståhl i framtiden!
June 14, 2018
“Kan han ikke se, hvor midlertidigt alting er? Jeget, livet, tilværelsen, vi har sammen.”
28-årige Elise læser på universitetet, arbejder på sin roman, dater mænd på Tinder og havner ofte i tilfældig sex med dem. Hendes forhold er flygtige, hendes venskaber synes overfladiske og det eneste hun rigtig drømmer om, er en tilværelse med arkitekten, Victor, som har styr på sit liv. Victors forældre er henholdsvis læge og bibliotekar. Familien tilhører den dannede overklasse, og da Elise indleder et forhold til Victor, og efterfølgende flytter ind, lærer hun efterhånden, hvad det indebærer at være en del af et glansbillede. Man spiser ikke foran fjernsynet på hverdage, man tager det rigtige tøj på, når man skal ud, og man holder altid lejligheden pæn og præsentabel.
“Jeg træner og arbejder og snakker om, hvor stresset jeg er, alt sammen for at være en del af de andre verden, hvor man bevæger sig målbevidst fremad gennem tiden, som om den var en vej man gik på.”
Der er langt fra Elises kaotiske indre til lejlighedens stilrene ydre, og inden længe begynder den rastløse sjæl at føle en ensomhed og tomhed, som forvrænger billedet af Victor og polerer billedet af andre.
Isabelle Ståhl formår at beskrive Elises sind og person med stor overbevisning – desværre er Elise ikke nem at holde af, så som læser oplevede jeg en vedvarende irritation over hendes ubeslutsomhed og til tider hjerteløse behandling af andre mennesker. Der er ingen tvivl om, at forfatteren er et sandt talent til at skabe en stemning – hun lykkes med sin skildring af et moderne og overfladisk samfund, og Elise står tilbage som et produkt af sin tid. Alt ved Elise synes ensomt og tomt, og hun bruger meget tid på at reflektere over sin egen tilværelse. Men selvom samtidsskildringen er rammende, fangede bogen mig aldrig rigtig, og det var svært at finde karakterer, som jeg kunne føle ægte sympati for.
Jeg skriver mere lige her: https://bookmeupscotty.blogspot.com/2...
28-årige Elise læser på universitetet, arbejder på sin roman, dater mænd på Tinder og havner ofte i tilfældig sex med dem. Hendes forhold er flygtige, hendes venskaber synes overfladiske og det eneste hun rigtig drømmer om, er en tilværelse med arkitekten, Victor, som har styr på sit liv. Victors forældre er henholdsvis læge og bibliotekar. Familien tilhører den dannede overklasse, og da Elise indleder et forhold til Victor, og efterfølgende flytter ind, lærer hun efterhånden, hvad det indebærer at være en del af et glansbillede. Man spiser ikke foran fjernsynet på hverdage, man tager det rigtige tøj på, når man skal ud, og man holder altid lejligheden pæn og præsentabel.
“Jeg træner og arbejder og snakker om, hvor stresset jeg er, alt sammen for at være en del af de andre verden, hvor man bevæger sig målbevidst fremad gennem tiden, som om den var en vej man gik på.”
Der er langt fra Elises kaotiske indre til lejlighedens stilrene ydre, og inden længe begynder den rastløse sjæl at føle en ensomhed og tomhed, som forvrænger billedet af Victor og polerer billedet af andre.
Isabelle Ståhl formår at beskrive Elises sind og person med stor overbevisning – desværre er Elise ikke nem at holde af, så som læser oplevede jeg en vedvarende irritation over hendes ubeslutsomhed og til tider hjerteløse behandling af andre mennesker. Der er ingen tvivl om, at forfatteren er et sandt talent til at skabe en stemning – hun lykkes med sin skildring af et moderne og overfladisk samfund, og Elise står tilbage som et produkt af sin tid. Alt ved Elise synes ensomt og tomt, og hun bruger meget tid på at reflektere over sin egen tilværelse. Men selvom samtidsskildringen er rammende, fangede bogen mig aldrig rigtig, og det var svært at finde karakterer, som jeg kunne føle ægte sympati for.
Jeg skriver mere lige her: https://bookmeupscotty.blogspot.com/2...
January 22, 2018
Provocerande dålig. Dessutom hade den kunnat vara hälften så lång om man slapp alla upprepningar.
August 2, 2019
Lättläst, fint språk.
Stör mig något enormt på huvudperson, på hela historien egentligen.
Stör mig något enormt på huvudperson, på hela historien egentligen.
April 7, 2018
Till en början gillade jag samtidsskildringen men så går det utför. Jag stör mig på huvudpersonen och hennes obeslutsamhet. Ändå läste jag ut boken för jag ville veta hur det skulle gå. Det var med sammanbitna käkar och en lust att skrika åt huvudpersonen att ta sig samman och sluta såra sin pojkvän Victor så där.
August 19, 2018
Isabelle Ståhls sägner från Söder är så samtida* it hurts. Går inte med på att romanen förtjänar lågt betyg p.g.a. irriterande huvudperson.
*
På mikronivå: kvartslivskris, sociala medier-beroende, tvåsamhetsnormtvivel, livsstils- och inredningskonformitet, hipsterindividualism-illusionen...
På makronivå: flyktingkris, terroristhot, delningsekonomin, prekariatet, hälsohysteri, matsnobberi...
*
På mikronivå: kvartslivskris, sociala medier-beroende, tvåsamhetsnormtvivel, livsstils- och inredningskonformitet, hipsterindividualism-illusionen...
På makronivå: flyktingkris, terroristhot, delningsekonomin, prekariatet, hälsohysteri, matsnobberi...
January 15, 2018
Den här boken är så himla bra! Så himla, himla bra! That’s it.
April 1, 2020
Underhållande med en huvudperson som är så pass svårt att sympatisera med som Elise. Fanns dock inget som hjälpte mig förstå varför Victor eller Arvid skulle vilja vara med henne? Därmed kändes alla händelser i princip orealistiska. Härligt med en bok med en helt normal snäll kille dock.
This entire review has been hidden because of spoilers.
October 19, 2025
Jag hatade boken i början. Ogillade språket, huvudpersonen, premissen. Sen växte den. Var den bra? Vet ej. Kände jag saker? Ja.
Den är lik Mitt år av vila och avkoppling, dvs innehåller en lång radda av ganska lite händelser men mycket avstängda känslor.
Den är lik Mitt år av vila och avkoppling, dvs innehåller en lång radda av ganska lite händelser men mycket avstängda känslor.
November 24, 2017
Denna bok lyssnade jag på ljudbok. Elise är singel och deprimerad. Hon börjar idealisera förhållanden, och tänker att allt löser sig bara hon får vara med den kille hon börjat titta på, som går samma konstvetenskapliga kurs som henne. De börjar ses, men något fattas Elise.
I början var jag förvånad över hur svagt språket var, eftersom denna bok är nominerad till Augustpriset. Jag hade också svårt att relatera till sättet hon flöt fram genom tillvaron. Det är klart att det inte är ett krav för en bra bok, ett exempel på en roman som är en av mina favoriter men som handlade om en kvinna som jag mer eller mindre såg som vedervärdig i sin syn på relationer är "Det mest förbjudna", men något med den väldigt alldagliga bilden av Elise och distansen från mina känslor skaver.
Relationen mellan Elise och Victor är mästerligt beskriven, om än med lite väl övertydliga dialoger. Här relaterar jag så mycket till Elise, där något inte känns helt rätt i förhållandet men båda verkar ha som mål att de ska vara ihop, inte att de ska vara med varandra om de älskar varandra. Viktor försöker jämt ändra på Elise, och blir irriterad när hon inte stämmer med vad han förväntat sig, och Elise blir mer och mer instängd i sina egna lögner. Jag har sett detta i relationer och jag har sett det i mig själv. De tär på varandra för att på något vis bevisa för sig själv att de har hittat hem.
I slutet tappar hon mig. Elise känns återigen overklig, inte för sina handlingar utan för sättet handlingarna berättas om, och språket faller. En karaktär som blir viktig framåt slutet är så otroligt platt beskriven. Ett genomgående problem med romanen är att den förklarar snarare än gestaltar handlingen.
Mitten var väldigt värd att läsa, men i övrigt kändes den lite tom och snabbskriven.
I början var jag förvånad över hur svagt språket var, eftersom denna bok är nominerad till Augustpriset. Jag hade också svårt att relatera till sättet hon flöt fram genom tillvaron. Det är klart att det inte är ett krav för en bra bok, ett exempel på en roman som är en av mina favoriter men som handlade om en kvinna som jag mer eller mindre såg som vedervärdig i sin syn på relationer är "Det mest förbjudna", men något med den väldigt alldagliga bilden av Elise och distansen från mina känslor skaver.
Relationen mellan Elise och Victor är mästerligt beskriven, om än med lite väl övertydliga dialoger. Här relaterar jag så mycket till Elise, där något inte känns helt rätt i förhållandet men båda verkar ha som mål att de ska vara ihop, inte att de ska vara med varandra om de älskar varandra. Viktor försöker jämt ändra på Elise, och blir irriterad när hon inte stämmer med vad han förväntat sig, och Elise blir mer och mer instängd i sina egna lögner. Jag har sett detta i relationer och jag har sett det i mig själv. De tär på varandra för att på något vis bevisa för sig själv att de har hittat hem.
I slutet tappar hon mig. Elise känns återigen overklig, inte för sina handlingar utan för sättet handlingarna berättas om, och språket faller. En karaktär som blir viktig framåt slutet är så otroligt platt beskriven. Ett genomgående problem med romanen är att den förklarar snarare än gestaltar handlingen.
Mitten var väldigt värd att läsa, men i övrigt kändes den lite tom och snabbskriven.
July 24, 2021
Brukar aldrig ge ettor för jag hittar mestadels något som höjer upp böcker jag ogillar till en tvåa. Funderade på om skildringen av det hopplösa tindrandet och andra moderna företeelser kunde höja den här, men nej. Större delen skildrar ju bara en dödstrist parrelation mellan två stereotypmänniskor vars dialog är så smärtsamt onaturlig och gnällig att jag får skavsår i öronen. Det enda de verkar ha gemensamt är extrem känslomässig omognad som passat bättre hos tonåringar? Huvudpersonen Elise är deprimerad och således cynisk och levererar funderingar och iakttagelser som kanske kändes fräscha och utmanande på Sartres och Camus tid, om ens då. Det var skönt när den tog slut, även om jag inte riktigt hängde med på slutet.
January 25, 2018
Jag ger boken en fyra med förbehåll. Språket är helt oslagbart, så exakt i varje given iakttagelse. Berättelsen är till synes ganska fattig, MEN när du börjar analysera vad som egentligen händer i Just nu är jag här inser du storheten.
Kom ihåg, det här är en berättelse om en ung människa i vår tid, inte en skildring av unga människor i vår tid. Och Elise berättelse behöver få bli berättad.
Kom ihåg, det här är en berättelse om en ung människa i vår tid, inte en skildring av unga människor i vår tid. Och Elise berättelse behöver få bli berättad.
January 26, 2018
Jag gillade boken för jag uppfattade att den, trots det uppenbara fokuset på kärleksrelationer, ytterst handlade om vänskap. Väldigt bra.
December 27, 2017
Älskar allt med den här boken och allt den står för.
October 31, 2023
Fick ett plötsligt samtidslitteratur-sug, det är så skönt att läsa om människor som fuckar upp sina liv. Läste Moral av Ekström Lindbäck och nu den här, tänkte fortsätta med hennes Eden sen. En roman om en människa mer eller mindre i fritt fall efter att ha förlorat sin bästa vän till ett förhållande, eller om hon fuckat upp det också, redan innan, jag får intrycket av att det också skulle kunna handla om mer än vänskap. Hon är vilse och riktningslös, tindershoppar försöker få tiden att gå utan att behöva tänka eller känna, ganska typisk depression typ. Så zoomar hon in på Victor, som hon nästan stalkar innan de till slut faktiskt blir tillsammans. Det är med en märklig distans som förhållandet beskrivs, i princip helt utan känslor, och med en djupt vemodig ton. Förhållandet förändrar inte så mycket, hon för Victor bakom ljuset, ljuger om det mesta, är egentligen inte närvarande utan vill i princip bara bli omhändertagen, vilket hon blir till viss del. Det här är det trygga förhållandet där hon skulle kunna vila, men eftersom alkt bygger på en lögn och hon inte klarar av trygghet, börjar det snabbt skava. Snart märker Victor hennes bottenlösa cynism och negativa syn på världen och dras ned av den destruktiviteten. Till slut sker en slags omsvängning, där Victor är den deprimerade, medan Elise har hittat ett annat sätt att jobba med självdestruktivitet - genom en dominerande äldre man hon inleder en undergiven relation till.
Jag tänker att det handlar väldigt mycket om just självdestruktivitet, att vara rädd för att vilja något i livet, att vara rädd för att leva ens en gång, att ha ett jag, att ha en personlighet. Elise refererar till Sofia och deras relation som att hon kunde känna, att hon var någon, tillsammans med henne - men jag undrar också om det är ett romantiserande, om det verkligen var sant. Det finns en nästan ovilja att ta tag i sig själv, att ta ansvar för sitt liv, som gör mig galen stundtals (särskilt då jag levt med en sådan person och vet hur omöjligt det är att hjälpa). Men att jag känner så och ändå inte vill avsluta läsningen, tyder på att det är skickligt berättat. Jag upplever det som en trovärdig skildring av en knepig situation och en knepig personlighetstyp/psykiskt tillstånd (samtidsskildring som sagt), som jag föreställer mig att många ändå kan känna igen sig själva eller andra i.
Jag tänker att det handlar väldigt mycket om just självdestruktivitet, att vara rädd för att vilja något i livet, att vara rädd för att leva ens en gång, att ha ett jag, att ha en personlighet. Elise refererar till Sofia och deras relation som att hon kunde känna, att hon var någon, tillsammans med henne - men jag undrar också om det är ett romantiserande, om det verkligen var sant. Det finns en nästan ovilja att ta tag i sig själv, att ta ansvar för sitt liv, som gör mig galen stundtals (särskilt då jag levt med en sådan person och vet hur omöjligt det är att hjälpa). Men att jag känner så och ändå inte vill avsluta läsningen, tyder på att det är skickligt berättat. Jag upplever det som en trovärdig skildring av en knepig situation och en knepig personlighetstyp/psykiskt tillstånd (samtidsskildring som sagt), som jag föreställer mig att många ändå kan känna igen sig själva eller andra i.
September 25, 2017
Titlar som känns passande för boken: "Anti-existentialisten och den cyniska eskapisten", "Om alla mina fördomar om bortskämda snorungar i Stockholm skulle besannas" eller "Självförverkligande och navelskådning - scener ur ett nyliberalt smartphone-helvete".
Ja, jag vet, jag låter arg. Men jag läser det också och skrattar, för volymen är upphöjd på max, till gränsen till karikatyr. Den här boken upprör mig, den provocerar. Att det är delvis provokativt är också vad som gör det läsvärt och spännande. Det är såklart bra att den lyckas fånga en del av samtiden så väl att den bränner. Det får en och stanna upp och fundera hur mycket av vår tillvaro just nu som är på kant. Få klarar av att skriva så, att fånga det som rör sig i ögonvråna och är skevt. Det krävs en stor del mod att skildra utsatthet och misslyckande.
Vad är det som provocerar? Det historielösa, det respektlösa, hur folk i boken flyr undan ansvar. Att söva sig ifrån verkligheten, det fysiska. Att inte vilja befatta sig med det gemensamma. Självupptagenheten och oron som aldrig sträcker sig till någon annan. Bristen på omtanke. Bostadsbristen och hur den tränger in sig i folk. Stockholmsfixeringen. Att stockholmsfixeringen ändå inte handlar om alla stockholmare, utan bara dem som kan hävda sig materiellt. Bristen på allvar och egentlig njutning. Gränsdragningar och frånstötande av naturen och omgivningen. Svårigheterna att låta ha sig tråkigt, att låta sig vara en del av ett samhälle. Att inte våga lägga sig platt ibland. Att vara blind för sitt eget arv, ens ansvar gentemot andra och konsekvenser av ens frihet. Att inte våga tala om det som går bortom fakta, det som känns starkt och sant.
Som läsare funderar jag på i vilken mån jag kan undvika att bli den hyperindividuella och historielösa personen som jag provoceras av. Hur kan vi göra det? Mycket av samtidens vansinne och lealöshet kopplas till smartphones och ständig uppkoppling. Men också till känslan av att vara ogrundad, att bli ett resultat av bostadsbrist, bristande kollektiv gemenskap och att det som är magiskt och skönt inte är verkligt, utan eskapism.
Jag saknar fler röster i boken. Jag har hört den här rösten förut, nästan inom mig. Boken säger inget nytt, den bara stadsfäster en rättelinje. Det finns mycket kvar att säga om samtiden. Jag saknar en som inte är från Stockholm, en som kan tala om materiella omständigheter och andra erfarenheter. De finns inte ens i periferin här. Men det är också en poäng som görs i boken. Vår toleranta samtid klarar inte ljudet av den ibland röriga kör som är vår sociala samvaro. Huvudpersonen möter oftast pluraliteten, det absolut mänskliga med allt det fula och sköna, med äckel. Jag hoppas att vi kan bli bättre på att stanna upp och känna efter ifall det går att göra annorlunda. Den här boken största förtjänst är att den hjälper oss att inte bli cyniska. För nog får den oss att tänka, att tänka efter.
Ja, jag vet, jag låter arg. Men jag läser det också och skrattar, för volymen är upphöjd på max, till gränsen till karikatyr. Den här boken upprör mig, den provocerar. Att det är delvis provokativt är också vad som gör det läsvärt och spännande. Det är såklart bra att den lyckas fånga en del av samtiden så väl att den bränner. Det får en och stanna upp och fundera hur mycket av vår tillvaro just nu som är på kant. Få klarar av att skriva så, att fånga det som rör sig i ögonvråna och är skevt. Det krävs en stor del mod att skildra utsatthet och misslyckande.
Vad är det som provocerar? Det historielösa, det respektlösa, hur folk i boken flyr undan ansvar. Att söva sig ifrån verkligheten, det fysiska. Att inte vilja befatta sig med det gemensamma. Självupptagenheten och oron som aldrig sträcker sig till någon annan. Bristen på omtanke. Bostadsbristen och hur den tränger in sig i folk. Stockholmsfixeringen. Att stockholmsfixeringen ändå inte handlar om alla stockholmare, utan bara dem som kan hävda sig materiellt. Bristen på allvar och egentlig njutning. Gränsdragningar och frånstötande av naturen och omgivningen. Svårigheterna att låta ha sig tråkigt, att låta sig vara en del av ett samhälle. Att inte våga lägga sig platt ibland. Att vara blind för sitt eget arv, ens ansvar gentemot andra och konsekvenser av ens frihet. Att inte våga tala om det som går bortom fakta, det som känns starkt och sant.
Som läsare funderar jag på i vilken mån jag kan undvika att bli den hyperindividuella och historielösa personen som jag provoceras av. Hur kan vi göra det? Mycket av samtidens vansinne och lealöshet kopplas till smartphones och ständig uppkoppling. Men också till känslan av att vara ogrundad, att bli ett resultat av bostadsbrist, bristande kollektiv gemenskap och att det som är magiskt och skönt inte är verkligt, utan eskapism.
Jag saknar fler röster i boken. Jag har hört den här rösten förut, nästan inom mig. Boken säger inget nytt, den bara stadsfäster en rättelinje. Det finns mycket kvar att säga om samtiden. Jag saknar en som inte är från Stockholm, en som kan tala om materiella omständigheter och andra erfarenheter. De finns inte ens i periferin här. Men det är också en poäng som görs i boken. Vår toleranta samtid klarar inte ljudet av den ibland röriga kör som är vår sociala samvaro. Huvudpersonen möter oftast pluraliteten, det absolut mänskliga med allt det fula och sköna, med äckel. Jag hoppas att vi kan bli bättre på att stanna upp och känna efter ifall det går att göra annorlunda. Den här boken största förtjänst är att den hjälper oss att inte bli cyniska. För nog får den oss att tänka, att tänka efter.
April 3, 2018
Knappt en och en halv stjärna.
Å harre jävvlar, för att uttrycka det jag känner på min hemstads ljuva tungomål. Vad är det här för förskräcklig prettosmörja? Ett besinningslöst slöseri med både tid, träd och trycksvärta.
Låt mig börja med att säga att denna typ av bok läser jag endast under pistolhot. Och så var det. I alla fall nästan. Damen i min bokklubb som valde denna till vår nästa träff är en mycket imponerande kvinna, som man inte säger emot hur som helst. Är det någonting livet har lärt mig är det att välja sina strider.
Bokvalet var inte en sådan strid, så jag gick lydigt hem och läste. 294,5 sidor urvattnade klichéer om tillståndet i Stockholm och att vara halvgammal och leva för stunden medan livet pågår någon annanstans.
Nedåttjack – check. Uppåttjack – check. Tinder – check. Fejjan - check. Insta - check. Cyberberoende – check. Knapplösa knull – check. Humaniora på universitetet – check. Arbetslöshet – check. Pengabrist – check. Bostad i andra hand – check. Taskiga föräldrarelationer - check. Själlöst förhållande – check. Äldre älskare – check. Separation – check.
Nu skulle jag kunna gå in i rollen som gnällig batikhäxa och övergå i en lång litania över ungdomen av idag (och då växte jag ändå upp på 1970- och -80-talen med allt vad det innebar av somliga av ovanstående förströelser). Men det tänker jag inte göra, för jag vill inte tro att det är så jävla illa ställt och det är det säkert inte heller IRL.
Nej, dags att gå vidare. Till nästa bok. Med språng.
Å harre jävvlar, för att uttrycka det jag känner på min hemstads ljuva tungomål. Vad är det här för förskräcklig prettosmörja? Ett besinningslöst slöseri med både tid, träd och trycksvärta.
Låt mig börja med att säga att denna typ av bok läser jag endast under pistolhot. Och så var det. I alla fall nästan. Damen i min bokklubb som valde denna till vår nästa träff är en mycket imponerande kvinna, som man inte säger emot hur som helst. Är det någonting livet har lärt mig är det att välja sina strider.
Bokvalet var inte en sådan strid, så jag gick lydigt hem och läste. 294,5 sidor urvattnade klichéer om tillståndet i Stockholm och att vara halvgammal och leva för stunden medan livet pågår någon annanstans.
Nedåttjack – check. Uppåttjack – check. Tinder – check. Fejjan - check. Insta - check. Cyberberoende – check. Knapplösa knull – check. Humaniora på universitetet – check. Arbetslöshet – check. Pengabrist – check. Bostad i andra hand – check. Taskiga föräldrarelationer - check. Själlöst förhållande – check. Äldre älskare – check. Separation – check.
Nu skulle jag kunna gå in i rollen som gnällig batikhäxa och övergå i en lång litania över ungdomen av idag (och då växte jag ändå upp på 1970- och -80-talen med allt vad det innebar av somliga av ovanstående förströelser). Men det tänker jag inte göra, för jag vill inte tro att det är så jävla illa ställt och det är det säkert inte heller IRL.
Nej, dags att gå vidare. Till nästa bok. Med språng.
February 7, 2018
Att Isabelle Ståhl skriver bra är sen gammalt (eller åtminstone en tioårig vetskap). Språket och berättandet är verkligen inte problemet här.
Däremot har jag fantastiskt svårt att engagera mig i huvudpersonen Elise. Hon påminner mer om ett tomt skal än en människa av kött och blod. Det är förmodligen högst avsiktligt, men det hjälper ju inte mig.
Historien om livet runt 30 i Stockholm känns avlägsen och främmande. Det finns inget som lockar mig i den världen, blir mest glad att jag aldrig riktigt hamnade där. Eller var jag där? Inte i Stockholm då, men osäker runt 30. Det kanske jag var. Hur som helst inget jag i så fall saknar 15 år senare. Det verkar så tomt och dystert.
Elise är en trasa som fladdrar osäkert och utan fokus genom livet. Inte längre ung, men inte heller redo för något annat än. Tom och osäker. Sällan närvarande ens i stunden.
Däremot har jag fantastiskt svårt att engagera mig i huvudpersonen Elise. Hon påminner mer om ett tomt skal än en människa av kött och blod. Det är förmodligen högst avsiktligt, men det hjälper ju inte mig.
Historien om livet runt 30 i Stockholm känns avlägsen och främmande. Det finns inget som lockar mig i den världen, blir mest glad att jag aldrig riktigt hamnade där. Eller var jag där? Inte i Stockholm då, men osäker runt 30. Det kanske jag var. Hur som helst inget jag i så fall saknar 15 år senare. Det verkar så tomt och dystert.
Elise är en trasa som fladdrar osäkert och utan fokus genom livet. Inte längre ung, men inte heller redo för något annat än. Tom och osäker. Sällan närvarande ens i stunden.
December 20, 2017
Romanen är välskriven, men huvudpersonen irriterande. Pendlar mellan att känna förakt för henne och det liv hon lever och att bli frustrerad över de val hon gör eller låter bli att göra. Det är plågsamt att följa hennes liv, men inte på ett sådant sätt att jag skulle känna att jag kommit till någon annan insikt än att den här versionen av samtid får mig att känna avsmak.
March 3, 2024
Läser denna för min litteraturkurs, hade nog aldrig läst den annars. Den var ganska tråkig och man har svårt att gilla protagonisten, men jag gillar sättet Ståhl skriver ändå!
May 21, 2025
tyckte om den här SÅ mycket mer än jag trodde jag skulle. älskar.
January 29, 2021
Boken gör ont att läsa för den visar hur illa man kan tycka om sig själv när man mår väldigt dåligt. Gillar att det är hon som är kall och inte kan bestämma sig, och han som ställer doftljus på toaletten och vill gifta sig.
January 21, 2019
Både avskyr och tycker om den här boken. Huvudkaraktären är så negativ att alla sammanhang som hon är med i blir tråkiga. Samtidigt är den melankoliskt vacker, men det kanske beror på uppläsarens sköra ton.
October 22, 2020
och just nu är jag här hahaha.... lite kul får man allt ha! :)
October 9, 2017
Blev totalkär i de första sjuttio sidorna. Tänkte att det här är den mest träffande bok jag har läst! Sedan blev Elise kär i Victor, och jag insåg att det var ännu en kärleksskildring i ett nutida Stockholm. Det är så tröttsamt att läsa om. Vanligtvis kan jag verkligen uppskatta det – beroende på bok förstås –
men är väl i period där jag tycker att alla kärleksberättelser låter likadant. Sedan fortsatte jag läsa och insåg att det inte var en kärlekshistoria som de andra: här finns det en domedagskänsla över kärleken, vilket på något vis faktiskt är uppfriskande.
Tyckte om Elise, trots att hon stundtals är enerverande och tar dumma beslut och även om jag mot slutet kände en väldig ambivalens kring hennes person. Tyckte om men blev samtidigt ledsen av hennes overklighetskänslor, vilsenhet, besatthet av sociala medier, dödslängtan. Älskade språket i boken, ville stryka under var och varannan mening, och beskrivningarna av människorna och stadsdelarna. ("Till Hägerstensåsen kommer man för att dö".) Som boende i Stockholm kan jag verkligen uppskatta hur staden detaljerat byggs upp i romanen: alla gatunamn, tunnelbanestationer och klockrena beskrivningar av människor på Södermalm – men ung-kär-i-stockholm har verkligen blivit en egen genre, och det kan tendera att bli lite mycket. Hade jag inte bott i Stockholm hade jag inte alls uppskattat det lika mycket, jag hade nog snarare känt mig utanför. (Dock, knasigt faktafel att E och V går till klubben Under Bron på sommaren? Det heter ju Trädgården då. Under Bron på vintern). Stör mig.
”Just nu är jag här” är en ung-kär-i-stockholm-roman med svartnande kanter. Vill ge den 4 stjärnor för språket, men är ju så trött på det här med kärlek så den får 3.5. Kanske sänker jag till en trea, eller så håller jag fast vid fyra stjärnor. Är fortfarande väldigt tagen av boken.
Edit: sänkte till en trea. Såhär i efterhand kan jag ställa mig mer kritisk till själva berättelsen, som jag hade önskat gick lite djupare. Både Victor och Arvid kändes dessutom på något vis lite schablonartade.
men är väl i period där jag tycker att alla kärleksberättelser låter likadant. Sedan fortsatte jag läsa och insåg att det inte var en kärlekshistoria som de andra: här finns det en domedagskänsla över kärleken, vilket på något vis faktiskt är uppfriskande.
Tyckte om Elise, trots att hon stundtals är enerverande och tar dumma beslut och även om jag mot slutet kände en väldig ambivalens kring hennes person. Tyckte om men blev samtidigt ledsen av hennes overklighetskänslor, vilsenhet, besatthet av sociala medier, dödslängtan. Älskade språket i boken, ville stryka under var och varannan mening, och beskrivningarna av människorna och stadsdelarna. ("Till Hägerstensåsen kommer man för att dö".) Som boende i Stockholm kan jag verkligen uppskatta hur staden detaljerat byggs upp i romanen: alla gatunamn, tunnelbanestationer och klockrena beskrivningar av människor på Södermalm – men ung-kär-i-stockholm har verkligen blivit en egen genre, och det kan tendera att bli lite mycket. Hade jag inte bott i Stockholm hade jag inte alls uppskattat det lika mycket, jag hade nog snarare känt mig utanför. (Dock, knasigt faktafel att E och V går till klubben Under Bron på sommaren? Det heter ju Trädgården då. Under Bron på vintern). Stör mig.
”Just nu är jag här” är en ung-kär-i-stockholm-roman med svartnande kanter. Vill ge den 4 stjärnor för språket, men är ju så trött på det här med kärlek så den får 3.5. Kanske sänker jag till en trea, eller så håller jag fast vid fyra stjärnor. Är fortfarande väldigt tagen av boken.
Edit: sänkte till en trea. Såhär i efterhand kan jag ställa mig mer kritisk till själva berättelsen, som jag hade önskat gick lite djupare. Både Victor och Arvid kändes dessutom på något vis lite schablonartade.
Displaying 1 - 30 of 99 reviews