Som alltid är Bengt Ohlsson en mästare på att frambringa otroligt specifika upplevelser hos sina läsare.
Boken är bisarr, kryptisk och ibland rent av sjuk, men också gripande, hårresande och faktiskt relaterbar.
Något jag är tacksam för är att jag inte läste bokens baksida innan, vilket gjorde att handlingen för mig var okänd. Huvudkaraktären är namnlös och kommer från ett okänt land, små pusselbitar av hennes liv ges allteftersom, men hade jag läst baksidan hade flera av dem getts till mig. Istället fick jag själv reflektera vilket land hon kunde komma ifrån, och satt på nålar när bokens premiss började torna upp sig framför mig.
Precis som i hans krönikor sätter han förstoringsglaset till en utvald flik av verkligheten, något djupt mänskligt som de flesta aldrig reflekterar över, och kokar ner det till dess essens för att sedan måla upp det i klara färger för läsaren.
Samma sak gör han i Kolka. Jag slås av hur otroligt mänsklig den är, hur den lyfter dessa företeelser – tankar, känslor, funderingar, handlingar – som jag på något sätt kan relatera till utan att upplevt något liknande själv, just för att jag också är människa.
En favoritförfattare, helt klart.