Motvilligt hänger Hannah med sin kompis Emil på ett konfirmationsläger. Men när den unga lägerledaren Amanda börjar intressera sig för Hannah, njuter hon ändå av att känna sig speciell. Problemet är att hon inte tror på Gud. Hannah slits mellan att vilja vara en del av gemenskapen och att tänka självständigt. Till slut tar längtan att tillhöra över - och hon låtsas vara troende.
Men när Hannah hittar den tystlåtne Jonatan nedblodad i skogen, och han sedan försvinner från lägret, blir Hannah skräckslagen. Vad har egentligen hänt? Stämningen förändras i ett slag. De andra uppför sig märkligt, de verkar rädda. Det är då hon börjar ana det värsta - att något fruktansvärt finns i skogen, och att det är hon som lockat fram ondskan. Hon som ljuger, hon som inte kan tro.
Hade vissa delar som jag älskade men vet inte hur bra den egentligen var. Väldigt mycket fokus på kristendom (vilket säkert kan passa vissa) och ett tråkigt slut som hade kunnat skrivits mycket mer spännande.
Hannah ska på konfirmationsläger trots att hon egentligen inte tror på Gud. Anledningen är att Emil, hennes gamla kompis, verkar förändrad och hon vill veta varför. Dessutom har lägret "pop-tema" och hon vill gärna spela gitarr.
På lägret berättar en av ledarna, Amanda, en spökhistoria med stor inlevelse om en flicka för många år sedan, som det sades att Hin håle själv besatt. Hannah börjar sedan gå i sömnen, något hon inte gjort på många år, och hittar en natt Jonatan, en kille på lägret som är väldigt ifrågasättande och kommer och går lite som han vill, helt nerblodad. Vad har egentligen hänt ute i skogen?
Egentligen är inte den här boken dåligt dålig. Den försöker. Lena Ollmark har ett helt okej språk och settingen med det isolerat belägna konfirmationslägret är lovande, men jag känner att jag saknar nånting. Karaktärerna blir aldrig hela människor, utan mer typer. Kanske förväntade jag mig nåt annat: bokens framsida och baksidestext verkar vilja servera mig en skräckhistoria som jag känner att jag blir snuvad på. Istället finns det ett helt gäng diskussioner om Gud, gott och ont och så vidare, som mer förlänger historien än faktiskt leder nånstans. Hannah försöker anpassa sig, men känner att hon misslyckas gång på gång - den delen av historien hade istället kunnat fördjupas och blivit central; känslan av att inte höra till och känna sig utanför hade kunnat skapa en starkare bok. Det lilla som finns av skräckintrig tar inte fart och känns mer påklistrat än nåt annat. Historien får sin nöjaktiga upplösning, som känns ganska väntad och lite rumphuggen.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Väldigt spännande och bra skrivet om hur det är att vara en icke troende i en grupp av troende. Jag tyckte det var intressant att läsa om frågeställningarna för det är så viktigt att man ifrågasätter och prövar sin tro så att man aldrig bara klänger fast vid sin tro som en livboj. Tron ska – enligt mig -vara ett komplement till ett redan meningsfullt liv för behöver man en Gud för att få det så är det något som är fel. Jag själv anser mig att vara agnostiker snarare än ateist. Jag har en tro på något som är större än oss själva, men jag är skeptisk till de större religionerna och de skrifter som finns att tillgå. De känns inte trovärdiga helt enkelt.
Men nog om min personliga tro, det här handlar om Hannah och vad hon går igenom. Det är en skrämmande bok på så sätt att det läskigaste är människorna runt oss och inte Gud eller Helvetet. Jag tyckte verkligen om boken och efter att jag pratat med Lena så har jag fått en djupare förståelse för Hannah och Emil. Det är inte ofta man får läsa om icke troende i ungdomslitteratur, så det här kändes nytt och spännande.
När Liten var liten läste hon ett helt gäng Ollmark-böcker (ej denna), och vi hade intensiva diskussioner om historia och spöken. Så jag hade kanske lite för höga förväntningar…? Man tror man ska få ungdomskänslor och spänning - gärna lite övernaturlig. Och så är det mest… kvasi-religiösa grubblerier som går i cirklar. Väldigt ospännande. Vill inte döma i onödan enbart utifrån de kristna inslagen, men de gör onekligen berättelsen mindre allmängiltig. Obra för en ungdomsbok. Och sen… saknas liksom poäng. Borde ha läst de Liten läste, när hon läste dem!
Jag gillar: stämningen, drivet och tempot. Jag gillar inte: att karaktärerna inte är speciellt djupa. Efter det att jag läst färdigt så känner jag inte att jag känner Hannah, Amanda, Emil och Jonatan speciellt väl.
Men, jag läste hela boken och något fick mig att fortsätta hela vägen.
Alltså jag älskade den! Den hade spänning och skräck allt tillsammans vilket gjorde den så himla bra. Bara så ni vet kommer det här från en trettonåring! Jag tycker att den är super bra och så är den lite mystisk samtidigt. Slutet jämnade ut allt och jag är fortfarande skockad! Jag rekommenderar den här boken!
Historien och ambitionen är lysande, men gestaltningen alldeles för svag och jag lyckas aldrig riktigt känna något för någon på lägret. Tycker Ollmark den här gången berättar för mycket istället för att visa det. recension kommer.
Det är en väldigt lovande historia med många trådar och mycket potential, men tyvärr så rinner det mesta ut i sanden... Jag trodde att det skulle vara mer skräck än vad det är, det fanns så mycket som författaren hade kunnat ta till vara på i berättelsen men som bara lämnas öppet i slutet. Tror kanske att yngre läsare kan tycka att det finns ett visst obehag och att den är lite småläskig, men annars är det en ganska "snäll" spökhistoria som lovar mer än den håller.