Miranda är femton år och dödligt uttråkad. Hon har en mamma och en pappa, två äldre bröder och bästisarna Moa och Liv. Det är samma varje dag. Gå förbi alla villor i Gustavsberg till skolan, samtalen är de samma som igår och Miranda håller på att bli tokig på att ingenting händer. Miranda har lite vaga idéer om rättvisa och feminism och på en familjemiddag händer det plötsligt grejer. I ilska över sin homofoba farbror berättar Miranda att hon minsann är homosexuell.
Att jag skulle vara homosexuell är ingenting jag någonsin tänkt på. Jag har liksom antagit att jag är hetero, inte funderat så mycket på det. Orden bara rann ur mig. Men det kanske är ett tecken på att det är sant? När jag inte tänker efter, och låter mitt undermedvetna prata, säger det uppenbarligen att jag är lesbisk. {…] Men så finns det ju en del som talar emot den grejen. Kanske framförallt min personlighet. Det är lite typiskt mig att vara överdramatisk, slänga ur mig saker utan att tänka efter, för att få en reaktion. s. 29-30
Hur det nu är med saken kommer Miranda ut för alla på skolan och vips har hon en flickvän, nya (coola politiskt medvetna) vänner, går på fest och hånglar. Fast snart går det nya livet lite väl fort.
Jag tyckte Hata Gustavsberg var en riktigt rolig bok. Jag suckar över att femtonåringars E N D A idé om ”att något ska hända” är fest och sex, men det är väl kanske så det är…? Att själv styra upp något, skaffa ett intresse och få saker att hända verkar inte vara ett alternativ. Inte i fiktionen i alla fall. Hur som, Miranda är på många sätt en typisk tonåring. Självcentrerad, noll-koll på det mesta, men ändå med hjärta. Jag gillar henne i all sin egoistiska tonårighet. Som hennes storebror uttrycker det: ”… du har inte riktigt tänkt igenom allting än. Men du kommer att landa i nåt bra…” s. 158
Jag gillar att Agnes Lindström låter Mirandas sexualitet vara oklar (min läsning i alla fall) men jag tycker att den delen som ska avhandla social utsatthet är lite påklistrad. Liksom brorsans droganvändning som liksom blir ett intet innan det är klart. Trots några minus tyckte jag över lag att Hata Gustavsberg fångade tonåringars vem-är-jag och att boken var smårolig. Gissar att en och annan tonåring skulle garva och känna igen skola/familj/vänskap.