Jag trodde jag hade läst alla Stieg Trenters deckare, men det visade sig att jag hade missat Dvärgarna från 1963. Men det är åtgärdat nu.
Det är alltid lika kul att läsa om Harry Friberg och Vesper Johnson. I Dvärgarna är stilen, miljöskildringarna och språket desamma. ”Jag lät Hofnaren blossa för sig själv ett slag. Röken svävade som blå älvor genom majkvällens opalljus”.
Mysteriet är bra, om än inte lika finurligt som i de tidiga böckerna. I den här berättelsen är vi bland annat med både på Centralen och på Södra station. Det finns gott om intressanta tidsmarkörer: ”Vem är du med er?”, ”Har ni TV? Nej, inte jag heller”, en telefonist som begär påskyndning av samtal, expressbrev som utdelas samma dag, biltrafik på Drottninggatan, och ”perrongbiljett”. Mycket trivsam läsning.