1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem längre, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden down under.
Johan Ehn är skådespelare och konstnärlig ledare för Teater Barbara i Stockholm. Down under är hans debutroman, en till stora delar självbiografisk berättelse om den svåra balansgången mellan att försöka passa in och samtidigt vara sann mot sig själv.
The book is about 19 year old Jim who is gay and travels to New Zealand and us struggles and life over there. Found the story to be important and well told.
Det här är en mycket bra och viktig bok, och att den är till stora delar självbiografisk, det gör ju den bara bättre,
Boken går under genren ”Unga vuxna / 15+”, vilket jag tycker är väldigt synd. Tror att många vuxna / äldre inte då kommer att läsa boken, för att dom tror att den inte är för dom.
Själv tycker jag mycket om ungdomsböcker. Och egentligen så förstår jag inte varför den här boken är klassad som en ungdomsbok, för jag tycker den helt klart känns som en ”vanlig” roman.
Boken utspelar sig under 1987/1988 då huvudpersonen, Jim, är nitton år och befinner sig på Nya Zeeland. Men den går också tillbaka till 1977 då han är nio år. Sedan får man följa Jim fram i livet från nio år till nitton år, och under hans tid ”down under”.
Den är mycket välskriven, härligt nostalgisk både från sjuttiotal och åttiotal, gripande och berörande. och som sagt, väldigt viktig.
Typisk sträckläsningsbok, det går inte att lägga den ifrån sig. Det här är dessutom en av få gånger som tidshoppande verkligen funkar för mig, kanske för att jag är lika engagerad i båda tidslinjerna. Lägg sedan till mat, (bra) musik och en rejäl dos ångest=seriös feelbadgood!
Som bekant så följer jag Debutantbloggen sedan ett par år tillbaka. Johan Ehn är en av de debutanter som tagit över scenen i år och hans debutroman Down under är den som jag har blivit mest nyfiken på. Det har varit fascinerande att följa hans tankar kring det här att utgå från självbiografiskt material och förvandla det till en roman. Därmed blev jag väldigt glad när boken dök upp hemma hos mig som en oombedd överraskning från förlaget.
Det finns något med Down under som för mina tankar till Jonas Gardells böcker om Juha. Kanske för att de handlar om sökandet efter sig själv, att hitta ett uttryck för den egna identiteten, om att vara homosexuell i en tid som inte är accepterande.
Blandade ihop mina nedsparade recensioner, och införskaffade denna bok i tron att den var en skräckis. Ganska snart insåg jag mitt misstag, och kände mig opeppad på en coming of age-berättelse skriven av ännu en missförstådd man. I typ tre sidor. Sen kunde jag inte sluta läsa. "Down under" är en svindlande relations/uppväxtroman om att hitta sin identitet i ett snårigt nät av människor och normer, och berättas i två parallella spår som närmar sig varandra i tiden. Tänk er förfäderskören i "Världens viktigaste kyss" uppblandad med Nya Zeeländsk-backpacking. Jag kan knappt vänta på nästa bok av Johan Ehn.
Jag känner mig splittrad för å ena sidan älskade jag skildringen av ett sökande efter sin egen identitet men å andra sidan var sättet den var skrivet på inte i min smak.
Låt oss börja med det negativa: själva sättet den var skriven på kändes bitvis oerhört krystat och jag hade svårt att inte cringea ibland. Har folk någonsin pratat såhär? Visserligen utspelar sig denna bok innan jag var född - eller ens påtänkt, liksom - men språket, alltså uttrycken och så vidare känns så krystat. Ibland är det bättre än vid andra delar av boken, men bitvis kändes denna bok som att en enorm skämskudde hade varit välkommen. Det kändes som att boken var skriven av någon som inte varit ung själv på mycket länge men som ändå vill vara "down with the kids".
Nu till de bra sakerna med denna bok: det var en oerhört fin berättelse om att söka sin identitet, om tvekan, om att alltid känna sig utanför och historien i sig är lätt värd fem stjärnor men jag kan bara inte ge fem stjärnor till en bok som ändå innehåller element jag stör mig på (i detta fall språket). Jag är dock en sucker för hitta-sig-själv böcker som utspelar sig på 70-80 talet så plot-mässigt var detta en fullträff för mig.
Down underär en bra bok och jag älskar referenserna till musik som resulterar i en lång referenslista, för det gör boken äkta och förstärker även Jims personlighet och karaktär. Jag har dock svårt att känna igen mig i boken och gillar inte blandningen av engelska och svenska i dialogen, men älskar sättet berättelsen berättas på genom en nutida handling och en handling som börjar för längesedan och slutar i nutiden. Det förstärker det fina och viktiga budskapet. Det är en bok som berör, men målgruppen är en annan än jag.
Wow. Här har vi den alltså. 2017 bästa bok enligt mig. Jag greps med från den allra första sidan och kunde inte sluta läsa innan jag var klar. Historien är så bra. Jag kan känna igen mig i och relatera med historien. Språket är så fint. Älskar!
Gillade den här jättemycket! Debutanten Johan Ehn, skådespelare och dramatiker, är tydligen gift med Mats Strandberg men visar här att han helt klart har ett eget uttryck och ett suveränt språk. Jag valde boken mest för att den utspelar sig på 80-talet och verkade ha en miljard olika musik- och populärkulturreferenser, sånt som jag älskar, och jag var sugen på nostalgi. Jag blev inte besviken. Men den är också en otroligt vacker och gripande historia om en ung man som försöker hitta sig själv och sen kämpar för att få vara den.
Huvudpersonen Jim mobbas under hela sin skoltid. Boken beskriver tydligt de våndor som jag tror att många kan känna igen sig i, att det finns vissa som räknas och därför sätter tonen medan andra befinner sig i olika grader av utanför och får utstå allt från utfrysning och förakt till rena trakasserier. Det är väldigt snyggt beskrivet hur Jim hela tiden försöker läsa av omgivningen för att på det sättet kunna anpassa sig efter hur han bör vara i just detta sammanhang för att inte sticka ut och därmed få hökarna att slå ner. Samtidigt drivs han av en enorm längtan efter att få vara sig själv. För Jim blir allting sedan värre när han till sist erkänner att han är homosexuell och alltså tillhör en av 80-talet allra mest utsatta grupper.
Down under anspelar på Nya Zealand dit Jim åker för att komma undan de händelser som ledde till en psykisk kollaps. På andra sidan jorden har han tänkt starta ett nytt liv.
Jag skulle rekommendera den här boken till alla! Önskar faktiskt att den gjordes till obligatorisk läsning på gymnasiet.
Down under är en riktigt bra, välskriven och lättläst berättelse om att hitta sig själv. Jag blev faktiskt överraskad över hur mycket jag gillade den. Det är en berättelse med ett intressant tema och den känns mycket personlig. Historien växlar mellan Jims barndom och det som är ”nutid”, dvs 1987-88 i Nya Zeeland, och jag tycker det är bra ihopvävt ända till slutet. Mot slutet av boken läste jag lite väl snabbt, långa stycken i sträck, och insåg då att boken tjänade på att läsas med lite kortare avsnitt i taget.
Nu ska historien ha självbiografisk grund vilket gör det lite svårare att ha synpunkter på karaktären. Ett tag under läsningen så blir jag rätt trött på alla ”trippar” Jim tar för att fly undan och alla hans ångestattacker. Det blir till viss del upprepningar och leder inte historien framåt. Kan mycket väl vara verklighetsbaserat, men min kommentar gäller uppbyggnaden av berättelsen.
På ett sätt så skulle den kunna utspela sig närsomhelst, men på ett sätt så är den tydligt 80-tal. Jag funderar efteråt en del på vad som hade kunnat vara annorlunda om den utspelat sig i nutid. Hade hans skoltid varit likadan? Hade hans farbrors reaktion varit densamma? Hade han han känt sig mer accepterad i dagens svenska samhälle och skola? Svårt att säga, men många tankar blir det.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att läsa mer av Johan Ehn, om han ger ut något mer framöver.
Omdöme: Välskriven ungdomsroman om att hitta sig själv Betyg: 4
Egentligen har jag svårt att säga exakt vad jag tyckte om den här boken. Ibland var den lite fragmentarisk och verkade sakna riktning och mål. Men så är det ju också för huvudpersonen så det kändes efter ett tag logiskt.
Jag har egentligen inte mycket att tillägga. Det är en enkel historia om en ung, homosexuell man som man får följa i någon slags halvkronologisk ordning, eller möjligtvis dubbelkronologisk eftersom det är två tidslinjer som berättas samtidigt tills de till slut går ihop. Jim har det, hursom helst, inte lätt. En del på grund av hans egna dåliga beslut men också mycket på grund av en oförstående värld runtomkring honom. Varken Sverige eller Nya Zeeland är perfekt.
Det är människorna Jim, och läsaren, möter som gör boken tycker jag. Ibland blinkar de bara förbi och ibland får de större roller och jag kommer på mig själv med att fundera på vad som hände med Paul, Adam, drag queensens showgrupp, Pat och Rodney och Alva. Det tycker jag om något är bevis på levande karaktärer.
Jag rekommenderar främst den här boken för de som vill ha en utvecklingshistoria om att växa upp och inte hitta sig själv så mycket som lära sig leva med sig själv.
(I'm writing this in English in case this gets translated, although I read it in Swedish :) )
This was a fantastic book, in a very simple way. What I at first thought was a very simple and flat language that lacked depth later came through as brutal honesty, and it really reflected the thoughts, feelings and mind of a teenager, in the 80s as well.
This was a very interesting story to read, especially since it's biographical in many parts. I loved the 80s theme, but would've wanted to see more of it (of course! Who can ever get enough of the 80s?). It was exciting and fast-paced, in only took me two days to finish.
I could also relate to A LOT of the things in this book, and it was a nice feeling. To know that you were never really alone with all of that after all. <3
The language became elevated as the book went on, and I really liked it! It was a great book, a great story and a great journey in New Zeeland in the late 80s. I recommend it strongly! <3
Jag gillade de dubbla tidsspåren, den långsammare berättelsen om 19-åriga Jim i Nya Zeeland och nedslagen i hans barndom och tonår i Sverige. De var snyggt varvade och ingen berättelse störde eller konkurrerade ut den andra. Det är kanske inte en unik berättelse. Jag har läst det här förut. Mobbaren delar till och med namn med mobbaren i En komikers uppväxt. Men den har något som gör den svår att lägga ifrån sig. Och att det här är något som hänt och fortfarande händer många gör den ju inte mindre viktig. Snarare tvärt om. Det är en erfarenhet delad av alla som uppfattats som annorlunda och därmed fria att tortera. Jag vill tro att det är bättre nu än på Gardells 70-tal och Ehns 80-tal men det är fortfarande inte problemfritt att sticka ut i skolan. Och så länge det är så behöver vi de här berättelserna.
Down under hoppar, precis som Hästpojkarna, mellan tider och platser. Johan Ehn beskriver dock inte 80-talsmiljöerna i Down under med samma skärpa som han skildrar Berlin under 30-talet. Det känns mer schabloneskt, kanske för att han var med själv. Men det är fortfarande en bra bok om att slåss med sig själv, förlora och slutligen försonas med sin identitet. Den är lättsam och härlig, väcker suget att festa, njuta av livet och resa till nya Zeeland. Jag uppskattar också alla trevliga musikreferenser som sätter stämningen.
berörande och viktig bok med teman som alltid är aktuella. en huvudkaraktär som är levande skriven, som jag brydde mig om men som samtidigt handlade på sätt som gjorde mig arg stundtals. tyckte om hur johan ehn knyter ihop två tidslinjer, en i sverige och en i nya zeeland. tror särskilt att romanen berörde mig för att den är delvis självbiografisk. dock så är dialogen ibland mycket stel och krystad, med ord som inte känns autentiska ens för 80-talet.
Jag blev tyvärr inte alls imponerad, varken av språk eller karaktärerna. De kändes inte helt genomtänkte i hur de reagerade från en stund till en annan, men de blev också väl klyschigt emellanåt. Lite cringe-varning. Liksom i Ehns andra bok så hoppas det mycket i tid och jag tycker inte riktigt att det ger någon av berättelserna tillräckligt med utrymme eller fokus. Vad bidrar Nya Zeland-delen med i denna? Det känns som två idéer till romaner som möts i outvecklade stadier.
Sorgligt och tungt om hur det är att växa upp och känna sig annorlunda. Barn kan vara helt vidriga, visserligen vuxna också ser vi ju bevis på i boken men framförallt KIDS. Vilka vider de kan vara. Och djises vad man lyckades fucka upp saker när man var ung? Det där konsekvenstänket som inte riktigt fanns där.
Lättläst bok om att finna sig själv, eller om det som format oss till den vi är. Man kastas från nutid (1988) till dåtid (med start under barndomens 70-tal) där tidsintervallerna hamnar närmare och närmare varandra och till sist blir det nutid. Här slutar berättelsen och som läsare får man tänka själv hur det kommer att gå för Jim.
Hade nog lite för höga förväntningar eftersom jag läste författarens andra bok - Hästpojkarna - före denna och det jag älskade med den i dialogerna och de historiska kopplingarna saknades ju helt här. Så, den här landade inte riktigt lika mjukt hos mig.
Lite som Gardell fast hälften i new Zeeland Skönt flyt att läsa, lätt. Egentligen ganska basic ungdomsbok om gaykille, sett det innan. Men kan inte klaga på det