Åh Lunargatan

by Viktoria Jäderling

"Nu fattar elden tag i en gren på den gamla björken och lågorna börjar genast klättra mot toppen som ivriga små legosoldater. De slickande lågorna våldtar min björk. Ett stort gult dammoln av pollen lösgör sig från björkens översta delar. Varför gör björken så? Det går inte att ta blicken ifrån den. Den brinnande björken, tänker jag. Den kommer ändå alltid att finnas."

Viktoria Jäderling debuterar med femton noveller som handlar om jakt och avrättningar, enorma bränder och extrem sexighet, om mödrar, falska mödrar, barnlösa mödrar - om magnifika misslyckanden och popens död.
Berättelserna läser och bygger upp varandra, avslöjar och misstänkliggör varandra. Alla handskas de med människors strävan att finna skönhet, kärlek och mening i sina liv - ända fram till den punkt där de tvingas bejaka sin djupa skam.
Tillsammans skapar de en oroande ensemble som rör sig mot det primitiva, gåtfulla.

Genres: Short Stories

315 pages, Paperback

Published August 1, 2017

Reviews

[Hjortronhyllan · Rating 3 out of 5]

Att läsa “Åh Lunargatan” känns lite som att följa en snitslad bana genom dimma. Den poetiska ytan är skimrande, intill förförisk, men under den ligger en oro som aldrig riktigt får ett namn eller gestalt. Jäderling skriver i korta noveller med varje del i form av en blinkning i en bohemisk fritänkande vardag. Det är en prosa som hela tiden vänder tillbaka till sig själv. Ett slags kretsande likt en rovfågel som inte bestämt sig för om den ska slå ner sitt byte eller fortsätta sväva. Det är vackert, men ibland lite väl virrigt.

Teman som barnlöshet, barn som symboler för allt man inte vill kännas vid, kroppens märkliga logik, sex som både drift och avstånd, Allt finns där, sammanflätat till ett slags nervigt knippe. Ibland känns det tappert, ibland väldigt slentrian. Det lättaste att beskriva helheten av novellsamlingen är att boken lutar sig lite för tryggt mot sin egen intensitet.

Det finns passager som verkligen glimrar. Särskilt när Jäderling låter språket få rusa fritt utan att försöka vara FÖR gåtfullt. Då uppstår ett slags klarhet mitt i allt det fragmentariska. Men lika ofta tappar texten riktningen för den oinvigde. Jag märker att jag beundrar formen mer än jag faktiskt känner den.

“Åh Lunargatan” är en bok som kommer att tilltala den som beundrar kortromaner där det poetiska är viktigare än det berättande. För mig landar den någonstans i mitten.

[Charlotte Jansdotter · Rating 3 out of 5]

Det här är en sån där svår bok. En novellsamling med många dimensioner. Berättelserna är svåra att följa med i. Jag läser och läser igen. Det är en sån där bok man bör tycka om, för dess nomineringar. Och trots att jag egentligen inte har någonting att anmärka på språket är jag nära att ge den bara två stjärnor. Orättvist kanske. När jag sedan får höra författaren själv berätta om sitt skrivande händer något med texterna och jag förstår det röriga och den bitvis olustiga känsla novellerna inger. Hon benämner själv några av dem som missfoster. Men jag fascineras kanske mer av henne som författare och litteraturkritiker än novellerna i sig.

[Axel · Rating 4 out of 5]

Nästan alla berättelserna är läsvärda, och några är riktigt minnesvärda för att de gör ont på det där melankoliska och grumliga sättet som Söderberg eller Holmqvist gör. Det som hindrar mig från att ge fem stjärnor är att en eller två av berättelserna är ganska intetsägande och dadaistiska. Annars en otroligt stark debut!