Fysiklärarens sorgsna ögon (1968) är på ett plan en roman om en frånskild läroverkslärare vars samvete vaknar inför ständiga påminnelser om världsnöden och den hotande katastrofen. Hans livliga intresse för astronomi understryker hans omedvetna brist på socialt engagemang och framhäver också hans isolering och böjelse för verklighetsflykt. Han vill vara ifred med sina observationer och när han till sist rubbas ur sin jämvikt gör han sig skyldig till en oöverlagd våldshandling. Men fysiklärarens dagboksanteckningar varvas med samtidiga rapporter från hans son som är elev på en svensk folkhögskola. Stilen och tonen är här en helt annan och vi får friska och dråpliga inblickar i sonens upplevelser av sin omvärld. Så småningom blir emellertid bilden av honom själv alltmer gripande. De båda berättelserna löper mot slutet av romanen samman i ett av både far och son efterlängtat möte, ett möte som i sitt anspända och dramatiska utspel illustrerar klyftan mellan två generationer.
Första gången jag läste boken var jag jämnårig med den yngre av de två huvudpersonerna, d.v.s. tonåring. Jag minns att jag tyckte om boken då, så jag läste om boken nu, när jag är mer jämnårig med den äldre.
Jag tycker fortfarande att boken är bra. Den är framför allt underhållande. Som tonåring kändes boken dessutom som en kompis som delade med sig av tankar och erfarenheter. Som vuxen blev den mer en påminnelse om hur det var att vara tonåring.
Både nu och då tyckte jag bäst om delarna med den yngre huvudpersonen.
Språket börjar bli lite ålderdomligt, men samtidigt är det lite av det roliga.