Det är svåra tider. Lungsot härjar i bygden och drabbar hög som låg. Den lömska smittan är osynlig och den som sköter om de sjuka har inte en chans att värja sig. Men Malin sparar sig inte. Hon hjälper alla och försöker att inte tänka på vad som kan ske. Det här året tackade Malins mor nej till att fira julen på Granlunda. - Det är en lång, dryg tur i kylan, sa hon. Och jag har också hostat den senaste tiden. Det verkar vara någonting som går... - Hostan har nått oss också, svarade Malin en aning undvikande. -Ja, vi får be Vår Herre om, sa modern allvarligt, att det bara är en vanlig vinterhosta vi dras med och inte själva lunghostan. - Men, mor då, vad är det för prat? sa Malin med ett ansträngt skratt. lite hosta är knappast något man dör av. Men hon kände sig långt ifrån säker när hon lade på luren. Hennes mor hade sagt det som Malin fruktade mer och mer.
Anne-Lise Boge (f. 1939) er født og oppvokst på Grünerløkka i Oslo. Etter å ha bodd på Bogerud i mange år, flyttet hun til Holmlia. Hun er utdannet lærer, og arbeidet i osloskolen i 25 år. Anne-Lise bruker mye tid på å skrive, men også på å lese. Hennes yndlingsforfatter er Sigrid Undseth. Skrivingen fungerer til tider som terapi, sier Anne-Lise, og hun har ingen planer om å «legge inn årene». Familien betyr mye for Anne-Lise Boge, som har to voksne barn og seks barnebarn.
Jag måste ju säga att lungsot verkar vara en vidrig sjukdom. Men det är klart, nu kanske det finns mediciner som kan få bukt med den. Det gjorde det inte på den tid som beskrivs i boken. Visst, handlingen utspelar sig strax efter första världskriget så det är ju inte stenåldern, men det har ändå hänt mycket sedan dess. Handlingen är helt okej och det är bra att författaren vågar döda av också karaktärer som funnits med länge och som jag som läsare lärt känna. Men det är inte en av de bättre böckerna i serien, tyvärr.