What do you think?
Rate this book
1968 är ett av 1900-talets mest mytomspunna årtal. Protesterna mot Vietnamkriget i både USA och Västeuropa skapade en vänstervåg som präglade både politiken och kulturen.
Unge Eric Letang är färdigutbildad jurist och brinnande aktiv i politiken. Som ung notarie på den beryktade advokatfirman Henning Sjöstrand tvingas han gång på gång ta ställning till hur juridiken kan användas till både gott och ont. Hans första stora mål för honom ut i Europa den heta sommar när de röda fanorna dominerar gatorna i Paris och när socialism med mänskligt ansikte går under i Prag.
Och den vänsterradikala vågen kommer att än mer splittra familjen Lauritzen mellan de yngre som anser att det är rätt att göra uppror och de äldre som vidhåller att äganderätten står över allt annat.
Unge Eric Letang är färdigutbildad jurist och brinnande aktiv i politiken. Som ung notarie på den beryktade advokatfirman Henning Sjöstrand tvingas han gång på gång ta ställning till hur juridiken kan användas till både gott och ont. Hans första stora mål för honom ut i Europa den heta sommar när de röda fanorna dominerar gatorna i Paris och när socialism med mänskligt ansikte går under i Prag.
Och den vänsterradikala vågen kommer att än mer splittra familjen Lauritzen mellan de yngre som anser att det är rätt att göra uppror och de äldre som vidhåller att äganderätten står över allt annat.
439 pages, Hardcover
First published August 23, 2017
39 people are currently reading
482 people want to read
About the author
Jan Guillou
98 books693 followersJan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou (born 17 January 1944) is a Swedish author and journalist. Among his books are a series of spy fiction novels about a spy named Carl Hamilton, and a trilogy of historical fiction novels about a Knight Templar, Arn Magnusson. He is the owner of one of the largest publishing companies in Sweden, Piratförlaget, together with Liza Marklund and his common-law wife, publisher Ann-Marie Skarp.
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Guillou's fame in Sweden was established during his time as an investigative journalist. In 1973, he and co-reporter Peter Bratt exposed a secret intelligence organization in Sweden, Informationsbyrån (IB). He is still active within journalism as a column writer for the Swedish evening tabloid Aftonbladet.
In October 2009, it was revealed that Guillou had been recruited by the KGB in 1967. The exposure of his activities came after the tabloid Expressen requested the release of documents from the Swedish Security Service (Säpo) and published information from the Säpo files along with information gained through interviews with former KGB Colonel Oleg Gordievsky about Guillou's case. The records showed that Guillou's involvement with the KGB continued for five years, until 1972.
From Wikipedia
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 92 reviews
August 17, 2020
Grunnen til at jeg har holdt ut med denne serien helt til nummer sju, er fordi historien hele tiden har fenget meg. Jeg har synes historiene som ble fortalt var spennende å lese om og har derfor kjøpt og lest alle bøkene i serien.
De tre første bøkene syntes jeg var veldig gode, spesielt Brobyggerne og Dandy likte jeg veldig godt. De siste par-tre bøkene var tapt seg veldig sammenliknet med de første. Bøkene virker hastig skrevet og uten noe virkelig engasjement fra forfatteren. Likevel føler jeg at jeg er blitt altfor investert i denne serien til å slutte å lese den. Jeg kommer nok til å lese de siste bøkene også (med mindre det trekker ut til å bli altfor mange).
Så til denne boka. Det første jeg legger merke til er hvilken eksepsjonelt lite likandes fyr Eric virker å være. Det er riktignok ikke Erics feil, det er familien hans; for hele Lauritzenfamilien har utviklet seg til å bli forferdelig snobbete, kjepphøye og hovne folk med nesa konstant i sky. Familien Lauritzen er de eneste i hele romanen som vet hvordan man skal te seg, hvilke sko man skal ha til aftens, alle snakker fire forskjellige språk, vet hvilken vin som passer best til maten, oppfører seg punktlig og korrekt, er uhyre intelligente og motbydelig perfekte. Guillous favorittord må forøvrig være «perfekt» for det brukes til å beskrive hovedkarakteren og hans familie og venner på nesten annenhver side. De merkelige etikettereglene og kutymene de omgir seg med virker nesten parodisk.
Jeg er ikke sikker på om Guillou prøver å latterliggjøre slike etiketter og sedvaner, eller om han faktisk mener det; at dette er helt riktig å gjøre. Hadde det ikke vært for at slike ting som i sitatet ovenfor er gjengangere i hele serien, ville jeg trodd Guillou ønsker å gjøre narr, men jeg tror dessverre han mener dette i fullt alvor.
Problemet jeg har med karakterene er at de aldri gjør noe som gjør dem fortjent til noe. De er født med sølvskje i munnen alle sammen og lykke og hell bare dumper ned på dem som manna fra himmelen uten at de egentlig har gjort noe som helst annet enn å være på rett sted til rett tid eller kjenne de rette personene.
De gjør ikke annet enn å være perfekte og korrekte helt fra unnfangelsen av, de må aldri virkelig jobbe for noe eller gjøre seg fortjent til noe. Alt bare havner i fanget på dem fordi de er så korrekte og perfekte og intelligente, og Guillou gir oss setninger som: [Eric skriver brev på fransk for advokatfirmaet han jobber for] «Det ferdige dokumentet så uklanderlig korrekt ut da han sammenliknet med kopiene han hadde fått av Nalle.»
Hver gang en av karakterene møter en hindring virker det nesten som om det bare er et skalkeskjul for at de kan briljere med sin perfekte korrekthet og intelligens når de, ved å kjenne de rette menneskene og ta et par telefoner, overkommer hindret litt seinere.
Mens vi snakker om skalkeskjul; selv om Guillou prøver å presentere sterke kvinneskikkelser, som Johanne og Gertrude, faller disse lett gjennom ved å vise seg å ikke være annet enn "sexy lamper" som egentlig ikke har noen viktig innvirkning på storyen annet enn at de er tilstede. Dette støttes ved at Eric ser enhver kvinne han møter som potensiell sexpartner à la Mrs Robinson, eller objektifiserer henne på andre måter. Det er språkbruk og holdninger i boka som styrker meg i troen på at kvinnene vi møter i boka er til stede kun for å være noe de mannlige karakterene kan fantasere om.
Historien i romanen fenget meg ikke spesielt. Kun rettsaken Curtholmen vs Curtholmen var spennende, men ble dessverre litt ødelagt da Eric objektifiserer fru Curtholmen og beskriver henne kun som potensiell sexpartner. Disse holdningene er gjennomgående i boka.
Det som ødelegger aller mest er som sagt karakterene som på død og liv ikke kan ha en eneste karakterbrist. Alt de gjør er «oppsiktsvekkende», korrekt og perfekt:
Jeg har dessuten hele tiden på følelsen av at Guillou snakker ned til meg som leser. Nesten som om han har et slags nedlatende tonelag til leserne. Med formuleringer som, «X gjorde dette og dette, for det var selvfølgelig det logiske og rette å gjøre», «X hjalp Y med bagasjen, det var det jo ingen som gjorde lenger nå for tiden» eller «X valgte selvsagt grå dress til dette møtet selv om alle andre brukte svart dress. Svart dress var jo selvsagt kun til aftens eller begravelser, og X aktet ikke å gå omkring som en fjott i svart dress midt på lyse dagen.» Ærlig talt.
Det er også noen trykkfeil og litt merkelige setninger i boka («*Han gikk til fots hjem.» ?? «Han gikk hjem til fots.» ?), noe som tyder på at denne boka også er litt for hastig oversatt og kanskje skulle hatt en kjapp språkvask før den gikk i trykken.
De tre første bøkene syntes jeg var veldig gode, spesielt Brobyggerne og Dandy likte jeg veldig godt. De siste par-tre bøkene var tapt seg veldig sammenliknet med de første. Bøkene virker hastig skrevet og uten noe virkelig engasjement fra forfatteren. Likevel føler jeg at jeg er blitt altfor investert i denne serien til å slutte å lese den. Jeg kommer nok til å lese de siste bøkene også (med mindre det trekker ut til å bli altfor mange).
Så til denne boka. Det første jeg legger merke til er hvilken eksepsjonelt lite likandes fyr Eric virker å være. Det er riktignok ikke Erics feil, det er familien hans; for hele Lauritzenfamilien har utviklet seg til å bli forferdelig snobbete, kjepphøye og hovne folk med nesa konstant i sky. Familien Lauritzen er de eneste i hele romanen som vet hvordan man skal te seg, hvilke sko man skal ha til aftens, alle snakker fire forskjellige språk, vet hvilken vin som passer best til maten, oppfører seg punktlig og korrekt, er uhyre intelligente og motbydelig perfekte. Guillous favorittord må forøvrig være «perfekt» for det brukes til å beskrive hovedkarakteren og hans familie og venner på nesten annenhver side. De merkelige etikettereglene og kutymene de omgir seg med virker nesten parodisk.
«Slike samtaleemner passet til østers. For på en eller annen måte hørte ikke østers og politikk sammen. Vanskelig å si hvorfor, men slik var det.
Til fisken snakket de derimot om det nye politiske teatret.»
Jeg er ikke sikker på om Guillou prøver å latterliggjøre slike etiketter og sedvaner, eller om han faktisk mener det; at dette er helt riktig å gjøre. Hadde det ikke vært for at slike ting som i sitatet ovenfor er gjengangere i hele serien, ville jeg trodd Guillou ønsker å gjøre narr, men jeg tror dessverre han mener dette i fullt alvor.
Problemet jeg har med karakterene er at de aldri gjør noe som gjør dem fortjent til noe. De er født med sølvskje i munnen alle sammen og lykke og hell bare dumper ned på dem som manna fra himmelen uten at de egentlig har gjort noe som helst annet enn å være på rett sted til rett tid eller kjenne de rette personene.
De gjør ikke annet enn å være perfekte og korrekte helt fra unnfangelsen av, de må aldri virkelig jobbe for noe eller gjøre seg fortjent til noe. Alt bare havner i fanget på dem fordi de er så korrekte og perfekte og intelligente, og Guillou gir oss setninger som: [Eric skriver brev på fransk for advokatfirmaet han jobber for] «Det ferdige dokumentet så uklanderlig korrekt ut da han sammenliknet med kopiene han hadde fått av Nalle.»
Hver gang en av karakterene møter en hindring virker det nesten som om det bare er et skalkeskjul for at de kan briljere med sin perfekte korrekthet og intelligens når de, ved å kjenne de rette menneskene og ta et par telefoner, overkommer hindret litt seinere.
Mens vi snakker om skalkeskjul; selv om Guillou prøver å presentere sterke kvinneskikkelser, som Johanne og Gertrude, faller disse lett gjennom ved å vise seg å ikke være annet enn "sexy lamper" som egentlig ikke har noen viktig innvirkning på storyen annet enn at de er tilstede. Dette støttes ved at Eric ser enhver kvinne han møter som potensiell sexpartner à la Mrs Robinson, eller objektifiserer henne på andre måter. Det er språkbruk og holdninger i boka som styrker meg i troen på at kvinnene vi møter i boka er til stede kun for å være noe de mannlige karakterene kan fantasere om.
Historien i romanen fenget meg ikke spesielt. Kun rettsaken Curtholmen vs Curtholmen var spennende, men ble dessverre litt ødelagt da Eric objektifiserer fru Curtholmen og beskriver henne kun som potensiell sexpartner. Disse holdningene er gjennomgående i boka.
Det som ødelegger aller mest er som sagt karakterene som på død og liv ikke kan ha en eneste karakterbrist. Alt de gjør er «oppsiktsvekkende», korrekt og perfekt:
[Johanne har skrevet om Steinbeck og kalt «Vredens Druer» for «proletarroman»] «Det var som om ordet «proletarroman» bare måtte stemples på bøker av visse svenske forfattere, siden Sverige ble påstått å være unik for sin proletarlitteratur. Derfor kvapp man litt når man så ordet brukt om en amerikansk forfatter. Men det var naturligvis helt riktig, faktisk en aha-opplevelse.»
Jeg har dessuten hele tiden på følelsen av at Guillou snakker ned til meg som leser. Nesten som om han har et slags nedlatende tonelag til leserne. Med formuleringer som, «X gjorde dette og dette, for det var selvfølgelig det logiske og rette å gjøre», «X hjalp Y med bagasjen, det var det jo ingen som gjorde lenger nå for tiden» eller «X valgte selvsagt grå dress til dette møtet selv om alle andre brukte svart dress. Svart dress var jo selvsagt kun til aftens eller begravelser, og X aktet ikke å gå omkring som en fjott i svart dress midt på lyse dagen.» Ærlig talt.
Det er også noen trykkfeil og litt merkelige setninger i boka («*Han gikk til fots hjem.» ?? «Han gikk hjem til fots.» ?), noe som tyder på at denne boka også er litt for hastig oversatt og kanskje skulle hatt en kjapp språkvask før den gikk i trykken.
July 6, 2018
Dette var triste greier. Poetisk og livlig som et møtereferat. Konflikten og fremdriften forsvant omtrent halvveis. Siste halvdel virket mest av alt som et resultat av at forskuddet fra forlaget allerede var tatt imot og brukt opp. Sex, beruselse og familiedrama skildres med en handlelistes lidenskap
June 10, 2019
Het is een opgave om je door 1968 te worstelen. Guillou legt je van naaldje tot draadje alle linkse politieke strekkingen uit in het Zweden van 1968. Het proces waar hoofdpersoon Eric naar Aken wordt gestuurd is matig interessant. Snel wordt de Praagse lente er nog ingeweven.
Terug in Zweden wordt het allemaal een stuk meer leesbaar.
Als de familie voor een feestmaal opnieuw rond de tafel verzamelt is het een feest van herkenning voor wie alle vorige boeken ook gelezen heeft.
Terug in Zweden wordt het allemaal een stuk meer leesbaar.
Als de familie voor een feestmaal opnieuw rond de tafel verzamelt is het een feest van herkenning voor wie alle vorige boeken ook gelezen heeft.
August 17, 2021
There are only 2 main characters in this novel: Communism and jurisdiction. The characters do not really matter. Sadly enough the whole family seems to have been reduced to just one person, whose life is not really interesting.
This series started so well but has now gone down a path from which it will be hard to recover. Regrettably.
This series started so well but has now gone down a path from which it will be hard to recover. Regrettably.
November 10, 2024
Det mytomspunna året 1968!
Då var jag 12 år och inte särskilt politiskt engagerad. Kul med en inblick i vad som, kanske?, föregick på vänsterkanten. Får lite association till filmen Life of Brian där olika alternativa politiska fraktioner slogs om att vara mest rättrogna i stället för att samordna sig mot deras gemensamma fiende romarna.
Jag har läst kritik mot kvinnosynen, och med nutida blick finns väl lite invändningar. Men människan är ett barn av sin tid och styrs av såväl intellektuella, sociala och biologiska behov. Det är inte alltid den ekvationen går ihop politiskt korrekt!
Då var jag 12 år och inte särskilt politiskt engagerad. Kul med en inblick i vad som, kanske?, föregick på vänsterkanten. Får lite association till filmen Life of Brian där olika alternativa politiska fraktioner slogs om att vara mest rättrogna i stället för att samordna sig mot deras gemensamma fiende romarna.
Jag har läst kritik mot kvinnosynen, och med nutida blick finns väl lite invändningar. Men människan är ett barn av sin tid och styrs av såväl intellektuella, sociala och biologiska behov. Det är inte alltid den ekvationen går ihop politiskt korrekt!
September 17, 2017
Ännu en bok i Jan Guillous romansvit "det stora århundradet". Erik, en av barnbarnen, är huvudpersonen. Han är nytutbildad jurist och socialist. Han demonstrerar mot Vietnam kriget. På sitt första jobb så blir hans första uppdrag att följa en rättssak om neurosedyn i Tyskland, eftersom kunskaper härifrån kunde hjälpa den uppkommande rättstvisten i Sverige, de skadade barnen mot läkemedelsföretaget Astra. Saken i Sverige gäller huruvida Astra uppträdde försumligt eller inte.
Det borde kanske ha varit tråkigt, men det var inte det. Rättssaken om neurosedyn/talidomid var rafflande intressant. De svaga mot de starka. Erik är i sig själv en trevlig bekantskap. Det börjar vara svårt att hålla koll på alla personer i klanen, men jag hänger mig inte upp i det. Det blir en lång väntan på nästa bok i serien.
Det borde kanske ha varit tråkigt, men det var inte det. Rättssaken om neurosedyn/talidomid var rafflande intressant. De svaga mot de starka. Erik är i sig själv en trevlig bekantskap. Det börjar vara svårt att hålla koll på alla personer i klanen, men jag hänger mig inte upp i det. Det blir en lång väntan på nästa bok i serien.
November 24, 2018
1968 is the 7th book of the Great Century Series by Swedish author Jan Guillou (unfortunately not available in English). The year is 1968, and the Swedish youth demonstrates against the Vietnam war. In that context, the leftist organization FNL tries to help American deserters, who make the situation uneasy by being involved in drug activities.
Meanwhile, Éric Letang, a law-graduate and an FNL member, wonders how to be useful to the cause. He wishes to help American deserters but is advised not to. Instead, he is hired by a lawyer firm to observe the 1968 Thalidomide trial in Aachen, Germany. A Swedish company, Astra Zenica, has been distributing the scandal medicines in Sweden, and the lawyer firm seeks to know if it will be possible to beat them.
The book takes an unexpected but fascinating angle. Not only does it allow the reader to understand more about the German and Swedish law in a non-intrusive way, but it gives key highlights to understand what 1968 was about.
Meanwhile, Éric Letang, a law-graduate and an FNL member, wonders how to be useful to the cause. He wishes to help American deserters but is advised not to. Instead, he is hired by a lawyer firm to observe the 1968 Thalidomide trial in Aachen, Germany. A Swedish company, Astra Zenica, has been distributing the scandal medicines in Sweden, and the lawyer firm seeks to know if it will be possible to beat them.
The book takes an unexpected but fascinating angle. Not only does it allow the reader to understand more about the German and Swedish law in a non-intrusive way, but it gives key highlights to understand what 1968 was about.
March 22, 2018
Varför har jag inte börjat läsa Jan Guillous stora romansvit om Det stora århundradet tidigare? Den frågan ställer jag mig efter att ha läst hans senaste bok i den blivande dekalogin, boken med ett årtal som titel – 1968.
Jan Guillous ambition med sin romansvit är, som jag har förstått det, att ta ett grepp om hela nittonhundratalet och skildra de viktiga händelser och värderingar som präglade sin tid, genom en släktsaga i tre generationer vilken delvis är fiktiv, delvis självbiografisk.
1968 präglades av en vänsterradikal våg med inte minst protester mot Vietnamkriget. Guillou har valt att lyfta fram den delen av politiken i sin senaste bok, och för mig var det inte helt enkelt att förstå vad de olika falangerna på vänstersidan stod för i förhållande till varandra, vad som skilde dem åt och vad som förenade dem. Det är väl egentligen inte nödvändigt heller, att hänga med i alla politiska turer, men jag ville läsa 1968 inte bara som en skönlitterär roman utan även som en historisk återgivning av en intressant tid.
Eric Letang, Guillous alter ego, den jurist han hade kunnat bli om han inte istället valt att bli journalist och författare, får arbete på en välkänd advokatbyrå i Stockholm. Ett av hans första uppdrag blir att bevaka åtalet i Västtyskland mot det läkemedelsföretag som tillverkade och sålde medicin innehållande det giftiga ämnet Neurosedyn. Gravida kvinnor blev ordinerade ett läkemedel mot illamående, vilket innehöll det giftiga preparatet neurosedyn. Många foster skadades allvarligt och barnen föddes bland annat utan armar och ben, många dog. Man beräknar att 10 000 blev skadade av läkemedlet, 150 i Sverige. Neurosedynskandalen är en av de största medicinska skandalerna i vår tid. Denna del av vår historia får vi ta del av genom Eric Letangs arbete som jurist vid det advokatkontor som i Sverige drev en rättsprocess mot läkemedelsföretaget Astra.
Neurosedynrättegången blir en ögonöppnare för romanens huvudperson, och visar att rättvisan inte automatiskt segrar i förhållande till starka ekonomiska krafter i samhället, man måste kämpa för det som är moraliskt rätt.
Guillou har beskrivit år 1968 som en romantisk tid då världen var indelad i gott och ont, vilket också är den uppfattning Eric Letang och hans vänner tycks ha. När man läser om en viss tid i efterhand med facit i hand, som jag nu gjort, är det mycket enklare att se att så inte var fallet. Guillou skildrar tiden så som den uppfattades då det begav sig. Det gör att berättelsen känns äkta och trovärdig.
Jag är imponerad av hantverket. Att utifrån en sådan enormt stor mängd litteratur och andra källor, sålla ut det mest intressanta för att beskriva tiden, helst ur ett nytt perspektiv som inte redan är uttömt, och strukturera och sedan presentera det på ett läsvänligt sätt i en skönlitterär form. Självklart lyckas han med det, med drygt femtio års erfarenhet som juristutbildad författare och journalist.
Romanen innehåller en hel del instick om sociala koder och om kulturella egenheter, en hel del underfundig humor som liknar anekdoter. Det lättar upp och är en faktiskt ganska trivsam läsning som gör att jag många gånger småler för mig själv. Det enda jag kan invända emot är att det ibland blir litet onödigt ordrikt. Kanske kunde texten ha kortats ned något.
Sammantaget är 1968 en bok jag kan rekommendera. Den skildrar en omvälvande tid som engagerade bland annat författaren till boken, men som sannolikt också lämnade många oberörda, så som det väl ofta är med politiska revolter. Det är spännande läsning, särskilt som berättelsen om Eric Letang och övriga i familjen Lauritzen är tidstrogen. Jag hoppade rakt in i sjunde delen i romansviten om 1900-talet, och det gick utmärkt. Boken kan absolut läsas fristående, men den väcker mersmak. Jag ser nu fram emot att läsa serien från början.
Ni vet väl förresten att Jan Guillou kommer till Sigtuna Litteraturfestival den 5 maj? Mer om det kan ni läsa här.
Jan Guillous ambition med sin romansvit är, som jag har förstått det, att ta ett grepp om hela nittonhundratalet och skildra de viktiga händelser och värderingar som präglade sin tid, genom en släktsaga i tre generationer vilken delvis är fiktiv, delvis självbiografisk.
1968 präglades av en vänsterradikal våg med inte minst protester mot Vietnamkriget. Guillou har valt att lyfta fram den delen av politiken i sin senaste bok, och för mig var det inte helt enkelt att förstå vad de olika falangerna på vänstersidan stod för i förhållande till varandra, vad som skilde dem åt och vad som förenade dem. Det är väl egentligen inte nödvändigt heller, att hänga med i alla politiska turer, men jag ville läsa 1968 inte bara som en skönlitterär roman utan även som en historisk återgivning av en intressant tid.
Eric Letang, Guillous alter ego, den jurist han hade kunnat bli om han inte istället valt att bli journalist och författare, får arbete på en välkänd advokatbyrå i Stockholm. Ett av hans första uppdrag blir att bevaka åtalet i Västtyskland mot det läkemedelsföretag som tillverkade och sålde medicin innehållande det giftiga ämnet Neurosedyn. Gravida kvinnor blev ordinerade ett läkemedel mot illamående, vilket innehöll det giftiga preparatet neurosedyn. Många foster skadades allvarligt och barnen föddes bland annat utan armar och ben, många dog. Man beräknar att 10 000 blev skadade av läkemedlet, 150 i Sverige. Neurosedynskandalen är en av de största medicinska skandalerna i vår tid. Denna del av vår historia får vi ta del av genom Eric Letangs arbete som jurist vid det advokatkontor som i Sverige drev en rättsprocess mot läkemedelsföretaget Astra.
Neurosedynrättegången blir en ögonöppnare för romanens huvudperson, och visar att rättvisan inte automatiskt segrar i förhållande till starka ekonomiska krafter i samhället, man måste kämpa för det som är moraliskt rätt.
Guillou har beskrivit år 1968 som en romantisk tid då världen var indelad i gott och ont, vilket också är den uppfattning Eric Letang och hans vänner tycks ha. När man läser om en viss tid i efterhand med facit i hand, som jag nu gjort, är det mycket enklare att se att så inte var fallet. Guillou skildrar tiden så som den uppfattades då det begav sig. Det gör att berättelsen känns äkta och trovärdig.
Jag är imponerad av hantverket. Att utifrån en sådan enormt stor mängd litteratur och andra källor, sålla ut det mest intressanta för att beskriva tiden, helst ur ett nytt perspektiv som inte redan är uttömt, och strukturera och sedan presentera det på ett läsvänligt sätt i en skönlitterär form. Självklart lyckas han med det, med drygt femtio års erfarenhet som juristutbildad författare och journalist.
Romanen innehåller en hel del instick om sociala koder och om kulturella egenheter, en hel del underfundig humor som liknar anekdoter. Det lättar upp och är en faktiskt ganska trivsam läsning som gör att jag många gånger småler för mig själv. Det enda jag kan invända emot är att det ibland blir litet onödigt ordrikt. Kanske kunde texten ha kortats ned något.
Sammantaget är 1968 en bok jag kan rekommendera. Den skildrar en omvälvande tid som engagerade bland annat författaren till boken, men som sannolikt också lämnade många oberörda, så som det väl ofta är med politiska revolter. Det är spännande läsning, särskilt som berättelsen om Eric Letang och övriga i familjen Lauritzen är tidstrogen. Jag hoppade rakt in i sjunde delen i romansviten om 1900-talet, och det gick utmärkt. Boken kan absolut läsas fristående, men den väcker mersmak. Jag ser nu fram emot att läsa serien från början.
Ni vet väl förresten att Jan Guillou kommer till Sigtuna Litteraturfestival den 5 maj? Mer om det kan ni läsa här.
December 30, 2019
Not a great read... The series is captivating and I love how the story of the Lauritzen family is intertwined with 20th century history, but this book is a downer compared with the previous. What sticks out in this book are:
- in about 450 pages, there must be at least 300 references to wine, and snobbery of French wine over Italian wine or God forbid Moroccan or Portuguese wine, oh my!!
- the sexual conquests of Eric, somehow justifying his love em and leave em behaviour with free love sexual revolution, while in the court case being so high and mighty over the icky behaviour of the businessman. Just doesn't make for any fun or satisfying reading
Overall, not great, but with glimmers of what was good with the previous books, and a hope that the next in the series returns to past glory
- in about 450 pages, there must be at least 300 references to wine, and snobbery of French wine over Italian wine or God forbid Moroccan or Portuguese wine, oh my!!
- the sexual conquests of Eric, somehow justifying his love em and leave em behaviour with free love sexual revolution, while in the court case being so high and mighty over the icky behaviour of the businessman. Just doesn't make for any fun or satisfying reading
Overall, not great, but with glimmers of what was good with the previous books, and a hope that the next in the series returns to past glory
January 30, 2018
Yes! En stor roman i kjent Guillou-stil. Savner noe av tematikken og karakterene fra de første bøkene, men så er det gått nesten 70 år fra første bok, og tematikken er dermed tilsvarende forandret. Og Guillou viser at han mestrer det også. Gleder meg allerede til neste bok :)
December 30, 2022
Helt okej
July 29, 2022
Ganska intressanta betraktelser över tidsperioden i skönlitterär form. En del juridik. Saker som vin, mat och sättet att berätta på känns igen från Guillous andra böcker, såväl de om Hamilton som Arn-böckerna. Jag tycker det är ganska behaglig läsning.
January 16, 2021
Elsker denne bokserien! Fantastiske historiske skildringer gjennom det 20. århundret, samt rikt med engasjerende familiedrama.
August 13, 2025
Ännu en intressant del i serien med den som alltid behagliga Tomas Bolme som uppläsare.
Trots att jag tills nyligen aldrig hört talas om karaktärerna så känner jag en nostalgisk saknad efter de karaktärer som inte längre finns med i berättelsen, familjens julfirande, andra traditioner och allmänna storhetstid. I synnerhet brodern Oscar har jag av någon anledning verkligen fattat tycke för, kanske för att även Erik gjort det. Jag saknar honom orimligt mycket för en person som inte ens finns och aldrig funnits.
Trots att jag tills nyligen aldrig hört talas om karaktärerna så känner jag en nostalgisk saknad efter de karaktärer som inte längre finns med i berättelsen, familjens julfirande, andra traditioner och allmänna storhetstid. I synnerhet brodern Oscar har jag av någon anledning verkligen fattat tycke för, kanske för att även Erik gjort det. Jag saknar honom orimligt mycket för en person som inte ens finns och aldrig funnits.
This entire review has been hidden because of spoilers.
February 21, 2025
Extremt tråkig, ett stort tapp från dem tidigare böckerna i serien!
February 23, 2020
Tyvärr en besvikelse. Jag hade läst recensioner som var positiva, rentav lyriska "den bästa boken i serien såhär långt. . ." etc. Kanske är det för att Jan Guillou nu i stort sett beskriver sin egen livshistoria (det är lätt att se många paralleller med verklighetens Guillou) som det blir svårt att känna sympati eller tro på den fiktiva gestalten Eric Letang. Försöken till skämt blir oftast plumpa, den självgode Eric gödslar med ironiska kommentarer både till höger och vänster, inte minst vänstersympatisörer sågas normalt sett vid fotknölarna, beskrivs oftast som tokstollar. Erics snobbiga kommentarer om vin och mat och korrekt klädsel blir tjatiga. Det är med bävan jag tar mig an nästa bok, upplagd att ta sig an IB-skandalen, Jans arbete som ledde honom fram till kändisskap och hjälteroll inom journalistiken.
Men jag har uppskattat flera av de tidigare böckerna i serien, och kommer att läsa dem alla till fullbordan. Som bäst är Jan Guillou en bra och underhållande berättare. Bland hans bästa böcker räknar jag "Häxornas Försvarare", även om Jan fnyste åt mitt beröm när vi sågs en gång på Bok & Biblioteksmässan – "det där var bara ett journalistiskt arbete". Jag förstod inte riktigt hans reaktion – en bra bok är väl en bra bok?! Men kanske hoppas han få överväldigande positiv kritik för sina rent litterära kvaliteter, och räknar sina journalistiska kvaliteter som självklara? Det är svårt att förstå sig på den gode Guillou.
Men jag har uppskattat flera av de tidigare böckerna i serien, och kommer att läsa dem alla till fullbordan. Som bäst är Jan Guillou en bra och underhållande berättare. Bland hans bästa böcker räknar jag "Häxornas Försvarare", även om Jan fnyste åt mitt beröm när vi sågs en gång på Bok & Biblioteksmässan – "det där var bara ett journalistiskt arbete". Jag förstod inte riktigt hans reaktion – en bra bok är väl en bra bok?! Men kanske hoppas han få överväldigande positiv kritik för sina rent litterära kvaliteter, och räknar sina journalistiska kvaliteter som självklara? Det är svårt att förstå sig på den gode Guillou.
April 6, 2019
Etter mi meining den svakaste boka i serien hittil.
For det fyrste så skjer det ikkje så mykje. Eric er involvert i ei, for så vidt, interessant rettssak, men brukar og mykje tid på å sitje på forskjellige utestadar og diskutere sosialisme med andre sosialistar. Han ligg og med ein del damer, sjølv om han visst nok er svært forelska i ei av dei. Ho sjarmerte han i senk med å kommentere undertyet hennar medan ho var på jobb. Eg voner dette sjekketrikset var meint som ein tidskolloritt frå Guillou si side.
Eg fekk inntrykk av at heile boka er ei slags "minnebok" for dei som opplevde 1968. For meg som verken var fødd då eller er svensk, blei det ei del namn og hendingar som ikkje sa meg så mykje.
I andre delen av boka skiftar forteljaren fleire gongar pluttseleg form frå tredje person til vi-form, utan at det var klart for meg kven "vi" var. Eric og gjengen hans, eller Jan og gjengen hans? Dette forstyrra lesinga mi.
Eg ser at neste bok i serien og har Eric som hovudperson. Det er skuffande sidan eg ærleg talt ikkje likar han særleg godt. Voneleg blir handlinga litt meir spanande, det kan vege opp for ein uinteressant hovudperson.
Eit lyspunkt for meg i boka var eit gjensyn med Sverre, som er ein av favorittane mine!
For det fyrste så skjer det ikkje så mykje. Eric er involvert i ei, for så vidt, interessant rettssak, men brukar og mykje tid på å sitje på forskjellige utestadar og diskutere sosialisme med andre sosialistar. Han ligg og med ein del damer, sjølv om han visst nok er svært forelska i ei av dei. Ho sjarmerte han i senk med å kommentere undertyet hennar medan ho var på jobb. Eg voner dette sjekketrikset var meint som ein tidskolloritt frå Guillou si side.
Eg fekk inntrykk av at heile boka er ei slags "minnebok" for dei som opplevde 1968. For meg som verken var fødd då eller er svensk, blei det ei del namn og hendingar som ikkje sa meg så mykje.
I andre delen av boka skiftar forteljaren fleire gongar pluttseleg form frå tredje person til vi-form, utan at det var klart for meg kven "vi" var. Eric og gjengen hans, eller Jan og gjengen hans? Dette forstyrra lesinga mi.
Eg ser at neste bok i serien og har Eric som hovudperson. Det er skuffande sidan eg ærleg talt ikkje likar han særleg godt. Voneleg blir handlinga litt meir spanande, det kan vege opp for ein uinteressant hovudperson.
Eit lyspunkt for meg i boka var eit gjensyn med Sverre, som er ein av favorittane mine!
November 6, 2020
Boken är 80% politik och juridik, vilket är väldigt olikt alla andra böcker tidigare i serien. Visserligen fanns det många sådana inslag i "Äkta Amerikanska Jeans" men där fick man ändå mer historia om Eriks barndom och familjehistoria medan denna bok endast skildrar Vietnamnkrigsprotester och socialdemokratisk politik.
September 13, 2022
Hela familjen Lauritzén har blivit reducerad till Guillous alternativa alter ego Eric Letang, en karaktär som tyvärr inte är särskilt intressant. Precis som övriga i familjen Lauritzén (som numera är mest statister), eller alla andra av Guillous huvudkaraktärer i stort, lider han av Guillous bästsyndrom. Han är bäst på vin, språk, att förhandla, knulla och givetvis högst betyg i skolan.
Förhoppningen att de ekonomiska motgångarna i Äkta amerikanska jeans skulle få några konsekvenser infriades aldrig. Mamma Helene som var utblottad i förra boken (nåja, någon riktig fara var det aldrig tal om eftersom hon hade konst för stora belopp hängande på väggarna) tog sig i kragen och blev välbärgad igen i slutet av boken i en storyline som lika gärna kunde ha författats av Svenskt Näringsliv. Och det är bara en tidsfråga innan Eric et al blir snorrika igen efter att Sverre har kolat.
Själv storyn i boken är rätt platt. Guillous styrka som författare är att väva ihop verkliga historiska händelser med fiktion, men i den här boken förstår jag inte varför Eric överhuvudtaget söker sig till vänsterrörelser, som dessutom är rätt pajigt beskrivna i boken. Precis som Hamilton gnäller Eric mest över att det alla andra gör i vänstern är kontraproduktivt för socialismen. Men vad har han själv gjort?
Det mest intressanta rör Neurosedynrättegångarna i Tyskland och Sverige, som tyvärr hamnar i bakgrunden i bokens andra hälft som inte är lika engagerande som den första. 1968 känns mest som en alldeles för lång prolog inför nästa bok, De som dödar drömmar sover aldrig, som tydligen kommer att hamna om Baader Meinhof-åren. Med tanke på händelserna i Köpenhamn skulle jag bli förvånad om inte Blekingegadebanden också kommer att spela en roll i den boken.
Förhoppningen att de ekonomiska motgångarna i Äkta amerikanska jeans skulle få några konsekvenser infriades aldrig. Mamma Helene som var utblottad i förra boken (nåja, någon riktig fara var det aldrig tal om eftersom hon hade konst för stora belopp hängande på väggarna) tog sig i kragen och blev välbärgad igen i slutet av boken i en storyline som lika gärna kunde ha författats av Svenskt Näringsliv. Och det är bara en tidsfråga innan Eric et al blir snorrika igen efter att Sverre har kolat.
Själv storyn i boken är rätt platt. Guillous styrka som författare är att väva ihop verkliga historiska händelser med fiktion, men i den här boken förstår jag inte varför Eric överhuvudtaget söker sig till vänsterrörelser, som dessutom är rätt pajigt beskrivna i boken. Precis som Hamilton gnäller Eric mest över att det alla andra gör i vänstern är kontraproduktivt för socialismen. Men vad har han själv gjort?
Det mest intressanta rör Neurosedynrättegångarna i Tyskland och Sverige, som tyvärr hamnar i bakgrunden i bokens andra hälft som inte är lika engagerande som den första. 1968 känns mest som en alldeles för lång prolog inför nästa bok, De som dödar drömmar sover aldrig, som tydligen kommer att hamna om Baader Meinhof-åren. Med tanke på händelserna i Köpenhamn skulle jag bli förvånad om inte Blekingegadebanden också kommer att spela en roll i den boken.
October 2, 2019
Het zevende deel alweer in deze reeks van Jan Guillou. Begonnen met het eerste deel dat zich afspeelde eind 20e eeuw en inmiddels aanbeland in het jaartal 1968. We volgen nog steeds de (nakomelingen van) de familie Laurentzen, oorspronkelijk uit Noorwegen en via Duitsland in Zweden beland.
De achterflap van het boek vermeldt dat 1968 prima los gelezen kan worden. Mijn advies zou zijn om gewoon bij het eerste boek te beginnen. Ten eerste, omdat dit het lezen van 1968 makkelijker zal maken, je hebt meer informatie over de familie en daardoor meer begrip. Ten tweede, tja, omdat de eerste boeken van de reeks nog sterker zijn.
De hoofdpersoon van het boek 1968 is Eric Letang, derde generatie van de familie Laurentzen die we volgen. Eric is pas afgestuurd en op voor zijn eerste job. Hij is een interessant personage om te volgen. Zijn persoon kent als het ware twee kanten; Eric de socialist en Eric de kakker met zijn upperclass afkomst.
Tot in detail volgen we de Erik's gedachten over de wereldproblemen van die tijd, zoals de vietnamoorlog en de linkse politiek. Guillou gaat hier erg ver in, zo ver dat hij de lezer vermoeid met uitleg over allerlei linkse stromingen en de theorieën die men aanhangt.
Eric de kakker is minder expliciet. Zonder het zelf in de gaten te hebben straalt zijn afkomst van Eric af. De juiste tafelmanieren, wijnkeuzes, reizen eerste klas; Eric lijkt soms een vreemde tussen zijn communistische vrienden.
Erg sterk in het boek is waar de twee gedaantes van Eric samenkomen. Zoals bij zijn eerste baan bij een vooraanstaand advocatenkantoor waar hij het softenonproces volgt en alsnog zijn linkse idealen voor een betere wereld kan waarmaken door kapitalisten in het nauw te drijven.
Behalve werk en politiek komt ook familie en liefde aan bod. Een complete roman die net als de eerdere 6 delen prettig leest en waar Guillou blijk geeft van veel kennis over de tijd waarover hij schrijft. Iets minder politiek had het boek nog beter gemaakt.
De achterflap van het boek vermeldt dat 1968 prima los gelezen kan worden. Mijn advies zou zijn om gewoon bij het eerste boek te beginnen. Ten eerste, omdat dit het lezen van 1968 makkelijker zal maken, je hebt meer informatie over de familie en daardoor meer begrip. Ten tweede, tja, omdat de eerste boeken van de reeks nog sterker zijn.
De hoofdpersoon van het boek 1968 is Eric Letang, derde generatie van de familie Laurentzen die we volgen. Eric is pas afgestuurd en op voor zijn eerste job. Hij is een interessant personage om te volgen. Zijn persoon kent als het ware twee kanten; Eric de socialist en Eric de kakker met zijn upperclass afkomst.
Tot in detail volgen we de Erik's gedachten over de wereldproblemen van die tijd, zoals de vietnamoorlog en de linkse politiek. Guillou gaat hier erg ver in, zo ver dat hij de lezer vermoeid met uitleg over allerlei linkse stromingen en de theorieën die men aanhangt.
Eric de kakker is minder expliciet. Zonder het zelf in de gaten te hebben straalt zijn afkomst van Eric af. De juiste tafelmanieren, wijnkeuzes, reizen eerste klas; Eric lijkt soms een vreemde tussen zijn communistische vrienden.
Erg sterk in het boek is waar de twee gedaantes van Eric samenkomen. Zoals bij zijn eerste baan bij een vooraanstaand advocatenkantoor waar hij het softenonproces volgt en alsnog zijn linkse idealen voor een betere wereld kan waarmaken door kapitalisten in het nauw te drijven.
Behalve werk en politiek komt ook familie en liefde aan bod. Een complete roman die net als de eerdere 6 delen prettig leest en waar Guillou blijk geeft van veel kennis over de tijd waarover hij schrijft. Iets minder politiek had het boek nog beter gemaakt.
July 12, 2018
Het zevende deel in de serie De Grote Eeuw. 1968 is een roerig jaar in Europa. De jeugd is idealistisch, ook Eric Letang, de kleinzoon van Lauritz Lauritzen. In het zesde deel "Echte Amerikaanse Jeans" speelde Eric ook de hoofdrol. Nu is hij net afgestudeerd in de rechten en gaat werken bij een advocatenkantoor. Hij wordt naar Duitsland gestuurd om het proces rondom de fabrikant van Softenon te volgen. In Duitsland wordt hij verliefd op Gertrude. Ze krijgen geen relatie omdat Gertrude niet naar Zweden wil verhuizen en Eric niet naar Duitsland. Hun diploma's zijn daar niet geldig. Later blijkt dat Gertrude zwanger is van Eric.
In Zweden participeert Erik deels in een commune en is lid van de NBF, waarvan hij trots het embleem draagt. De processen en de discussies tussen Trotskisten, Marxist-Leninisten, Maoïsten en andere idealisten worden uitgebreid, naar mijn zin tè uitgebreid besproken. Discussies over het verschil tussen de Duitse en Zweedse rechtspraak hebben mijn interesse ook niet zo.
Eric noemt zich socialist, maar reist graag eerste klas, draagt dure schoenen, brengt zijn was naar de wasserette en eet en drinkt zoals hij het van zijn opa heeft geleerd: dure wijnen en kwaliteitsvoedsel.
De schrijver heeft heel goed de sfeer van die jaren weten neer te zetten. Als destijds 10-jarige heb ik er zelf heel wat van mee gekregen: de Vietnam demonstraties, de hippies, de communes en de softenon baby's. Soms te gedetailleerd, maar verder prachtig verteld. Het volgende deel ligt denk ik alweer in de pen. Het boek eindigt namelijk met de zin: "Hij sloot af door de hartelijke groeten te doen aan haar teruggevonden journalistenvriendin Ulrike Meinhof". Ik verheug me er al op.
In Zweden participeert Erik deels in een commune en is lid van de NBF, waarvan hij trots het embleem draagt. De processen en de discussies tussen Trotskisten, Marxist-Leninisten, Maoïsten en andere idealisten worden uitgebreid, naar mijn zin tè uitgebreid besproken. Discussies over het verschil tussen de Duitse en Zweedse rechtspraak hebben mijn interesse ook niet zo.
Eric noemt zich socialist, maar reist graag eerste klas, draagt dure schoenen, brengt zijn was naar de wasserette en eet en drinkt zoals hij het van zijn opa heeft geleerd: dure wijnen en kwaliteitsvoedsel.
De schrijver heeft heel goed de sfeer van die jaren weten neer te zetten. Als destijds 10-jarige heb ik er zelf heel wat van mee gekregen: de Vietnam demonstraties, de hippies, de communes en de softenon baby's. Soms te gedetailleerd, maar verder prachtig verteld. Het volgende deel ligt denk ik alweer in de pen. Het boek eindigt namelijk met de zin: "Hij sloot af door de hartelijke groeten te doen aan haar teruggevonden journalistenvriendin Ulrike Meinhof". Ik verheug me er al op.
May 27, 2024
"Hur skulle världen kunnna bli bättre? Jo! Om det fanns två Jan Gullou!" Ungefär så vertkar Guillou själv ha tänkt när han skrev "1968", den sjunde boken i hans svit om 1900-talet. Här träffas nämligen Eric Letang (Guillous alter ego) och Erik Ponti (Guillous mer kända alter ego). De två Guillouerna träffas och pratar Palestinafrågan och vin (givetvis är båda vinexperter trots att de knappt passerat tjugostrecket). Det är ett ganska utpräglat fall av narcissistisk autofiktion, med andra ord.
Problemet är att det i princip är det enda intressanta som händer i boken. Trots att huvudpersonen Letang är involverad i Neurosedynmålet, besöker Prag bara dagar innan den sovjetiska invasionen och till och med blit far, så är boken om eftekrigstidens kanske mest kända årtal en tämligen navelskådande historia. Inte ens den "himlastormande" kärleksaffären mellan Eric och den tyska juristen Gertrude känns annat än ljummen.
Dessutom växlar boken på ett obegripligt sätt mellan första och tredje person. Intrycket är att Guillou först tänkt sig skriva i första person - liksom föregångaren "Äkta amerikanska jeans" - men sedan ändrat sig, men glömt redigera vissa partier. Det ger ett slarvigt intryck.
Boken saknar dessutom de ofrivilligt komiska inslagen där huvudpersonerna "råkar" känna i princip alla viktiga personer under epoken respektive bok utspelar sig under. Dock avslutas hela boken med ett avslöjande om en ag Gertrudes närmaste vänner. Ett avslöjande som jag förutsätter kommer att utgöra en av hörnstenarna i nästa bok.
En ganska onödig roman, således.
Problemet är att det i princip är det enda intressanta som händer i boken. Trots att huvudpersonen Letang är involverad i Neurosedynmålet, besöker Prag bara dagar innan den sovjetiska invasionen och till och med blit far, så är boken om eftekrigstidens kanske mest kända årtal en tämligen navelskådande historia. Inte ens den "himlastormande" kärleksaffären mellan Eric och den tyska juristen Gertrude känns annat än ljummen.
Dessutom växlar boken på ett obegripligt sätt mellan första och tredje person. Intrycket är att Guillou först tänkt sig skriva i första person - liksom föregångaren "Äkta amerikanska jeans" - men sedan ändrat sig, men glömt redigera vissa partier. Det ger ett slarvigt intryck.
Boken saknar dessutom de ofrivilligt komiska inslagen där huvudpersonerna "råkar" känna i princip alla viktiga personer under epoken respektive bok utspelar sig under. Dock avslutas hela boken med ett avslöjande om en ag Gertrudes närmaste vänner. Ett avslöjande som jag förutsätter kommer att utgöra en av hörnstenarna i nästa bok.
En ganska onödig roman, således.
November 23, 2018
Dit boek gaat weer over Eric, kleinzoon van Oscar, maar deze keer is hij wat ouder. In het vorige deel was hij nog een kind, nu is hij een jongvolwassene, staat op het punt af te studeren en te werken, als advocaat.
Zijn eerste opdracht is naar Duitsland trekken om daar een zaak te volgen tegen een farmaceutisch bedrijf. Die worden ervan beschuldigd een product waarvan ze al langer wisten dat het misvormingen bij baby's veroorzaakte, niet van de markt te halen en daardoor verantwoordelijk te zijn voor honderden, zo niet duizenden gehandicapte kinderen. Eric moet de tactiek bekijken omdat ook in Zweden er een zaak tegen het bedrijf gevoerd zal worden. Tijdens zijn verblijf in Duitsland gaat hij om met andere jongeren die nog echte idealen hebben en hij eindigt zelfs in Praag, net voor de inval van de Russen.
Om de een of andere reden kwam ik totaal niet in dit boek. Het stond te ver af van dat waar de grootouders mee bezig waren denk ik. Het was langdradig met uitweidingen die me niets zeiden. Jammer genoeg de minste van deze reeks die anders wel zeer de moeite was.
Zijn eerste opdracht is naar Duitsland trekken om daar een zaak te volgen tegen een farmaceutisch bedrijf. Die worden ervan beschuldigd een product waarvan ze al langer wisten dat het misvormingen bij baby's veroorzaakte, niet van de markt te halen en daardoor verantwoordelijk te zijn voor honderden, zo niet duizenden gehandicapte kinderen. Eric moet de tactiek bekijken omdat ook in Zweden er een zaak tegen het bedrijf gevoerd zal worden. Tijdens zijn verblijf in Duitsland gaat hij om met andere jongeren die nog echte idealen hebben en hij eindigt zelfs in Praag, net voor de inval van de Russen.
Om de een of andere reden kwam ik totaal niet in dit boek. Het stond te ver af van dat waar de grootouders mee bezig waren denk ik. Het was langdradig met uitweidingen die me niets zeiden. Jammer genoeg de minste van deze reeks die anders wel zeer de moeite was.
November 22, 2022
Suuri vuosisata -sarjan seitsemäs osa on paikoin aika kuivakka useisiin edeltäjiinsä verrattuna. Joku voisi sanoa jopa vähän puuduttavaksi, niin paljon siinä keskitytään pähkimään oikeaoppisen vasemmistolaisuuden olemusta ja oikeussalikäytäntöjen yksityiskohtia. Jos nämä teemat eivät kiinnosta, tämän osan yli hyppääminen ei liene suuri rikos sarjaa kohtaan. Mutta toisaalta kirja on edeltäjiensä tapaan edelleen myös taidokasta ajankuvausta, aiempiin osiin verrattuna subjektiivisemmasta näkökulmasta huolimatta. Oikeussalitapausten kautta käsitellään niin historiallinen talidomidi-skandaali kuin rotuihin ja sukupuolten välisiin suhteisiin liittyviä, murroksessa olevia moraalisia kysymyksiä. Ericin sisäiset ristiriidat yläluokkaisen porvarillisen kasvatuksen ja henkilökohtaisen sosialistisen vakaumuksen välillä ovat paikoin lähes mehukkaasti kuvattuja, tasapainoilu vallankumousmielisyyden ja viinisnobbailun välillä jopa viihdyttävää.
August 22, 2021
Henkilöiden motiivien taustoittaminen olisi tehnyt tästä vielä mehukkaamman. Päähenkilö vaeltaa kiihkeän vuoden -68 läpi, mutta jää lukijalle harmillisen ohueksi. Kenties sarjan muiden osien lukeminen ä olisi auttanut pohjustamaan lukukokemusta.
Omaan makuun kirjassa oli liikaa asianajajan prosessien kuvaamista, joka sinänsä oli kiinnostavaa, mutta vei pohjaa henkilön luonteen pohjustamiselta. Toisaalta, ehkä tämä oli tyylikeino? Kuvaus henkilöiden ideologiasta, sen linkittymisestä työhön ja maailman tapahtumiin toimi ja rakensi yhden kuvan tuohon vuoteen. Tarkemmalla jännitteiden rakentamisella tämä olisi tuonut ainakin yhden tähden lisää.
Loppua kohden juonessa tapahtui sopivasti kihelmöiviä käänteitä. Paikoin oli hivenen löysää tarinan kuljetusta, mutta ihan viimeisen sivun kliimaksi sai haukkomaan henkeä.
Täytyy se seuraava osakin siis lukea.
Omaan makuun kirjassa oli liikaa asianajajan prosessien kuvaamista, joka sinänsä oli kiinnostavaa, mutta vei pohjaa henkilön luonteen pohjustamiselta. Toisaalta, ehkä tämä oli tyylikeino? Kuvaus henkilöiden ideologiasta, sen linkittymisestä työhön ja maailman tapahtumiin toimi ja rakensi yhden kuvan tuohon vuoteen. Tarkemmalla jännitteiden rakentamisella tämä olisi tuonut ainakin yhden tähden lisää.
Loppua kohden juonessa tapahtui sopivasti kihelmöiviä käänteitä. Paikoin oli hivenen löysää tarinan kuljetusta, mutta ihan viimeisen sivun kliimaksi sai haukkomaan henkeä.
Täytyy se seuraava osakin siis lukea.
September 26, 2018
Jeg har hatt stor glede av å lese de 6 tidligere bøkene i serien om de tre norske brødrene, som ved hjelp av gode krefter, fikk utdannelse som sivilingeniører i Dresden på begynnelsen av 1900 tallet. Siden har jeg med stor interesse lest om hvordan det har gått med deres etterkommere. I bok nummer 7 har vi, som tittelen forteller, kommet frem til 1968.
Denne boken ble alt for politisk. De "snille" tilhører ventresiden og de "slemme" er høyreorientert.
For meg ble dette rett og slett kjedelig, med endeløse diskusjoner om det er de Moskvatro eller marxist-leninistene som er de rettroende. Jeg har en sterk misstanke om at det er forfatterens egene politiske oppfatning som gjør seg gjeldene her.
Denne boken ble alt for politisk. De "snille" tilhører ventresiden og de "slemme" er høyreorientert.
For meg ble dette rett og slett kjedelig, med endeløse diskusjoner om det er de Moskvatro eller marxist-leninistene som er de rettroende. Jeg har en sterk misstanke om at det er forfatterens egene politiske oppfatning som gjør seg gjeldene her.
August 16, 2020
Ikke så rart at Guilou adresserer 1968 så grundig og detaljert som han gjør i denne del av familiesagaen om Lauritzen. Som ung venstreradikal journalist vil jeg anta han var tett på de fenomener han beskriver på en så overbevisende måte. Dette er den 7 og beste boken i sagaen hittil. Hans beskrivelse av den mange fasserterte venstre bevegelsen i Norden og Tyskland er grundig og god. Ikke minst morsom i ettertidens lys. Vi ser 1968 gjennom unge Eric jurist i advokatfirmaet Henning Sjöstrand. Her blir han gang på gang nødt til å ta inn over seg at jussen kan brukes til å utføre både det gode og det onde. God blanding av fiksjon og reelle hendelser.
July 10, 2023
Guilloun perhesaagan seitsemäs, varsin poliittinen osa. Kirjassa näkyy ja tuntuu oma osallisuus 60-luvun vasemmustoliikehdintään Ruotsissa. Mahtavaa kuvausta erilaisten (sosialististen ja kommunististen) ryhmien välisestä kissanhännänvedosta. Kyllä ennen oli kunnollista vastakkainasettelua oikeiston ja vasemmiston välillä, tavallaan ihanan selkeää kun kaikki tiesivät, missä joukoissa kukin seisoo.
Itse kirja ei ole jääne kirjallisuushistoriaan, mutta ajankuva on kyllä väkevää. Tälle sukukronikalle tyypillisesti suvun jäsenet ovat aina suurten tapahtumien polttopisteessä, tässä kirjassa esimerkiksi Prahassa vuonna 1968.
Itse kirja ei ole jääne kirjallisuushistoriaan, mutta ajankuva on kyllä väkevää. Tälle sukukronikalle tyypillisesti suvun jäsenet ovat aina suurten tapahtumien polttopisteessä, tässä kirjassa esimerkiksi Prahassa vuonna 1968.
September 23, 2017
Den sjunde boken i det stora århundradet. Det är en ojämn bokserie med både riktigt bra böcker och böcker som inte är fullt så bra. 1968 utspelar sig som titeln antyder under 1968 och speglar den vänstervärld som var stor då. Detta är ju Jan's egna bakficka så han navigerar fritt och ledigt i berättelsformat. Handlingen spinner till stora delar runt
Neurosedynskandalen och tangerar även händelser som pragvåren och företeelser som kollektiv och en vänster i ett otal fraktioner som lever parallellt med en ganska välmående borgerlighet.
Neurosedynskandalen och tangerar även händelser som pragvåren och företeelser som kollektiv och en vänster i ett otal fraktioner som lever parallellt med en ganska välmående borgerlighet.
Displaying 1 - 30 of 92 reviews