Från ett cafébord i Paris: om vänskap, tristess och samtalets nyanser

by Owe Wikström

Genres: Religion, Psychology, Philosophy

200 pages, Hardcover

Published August 23, 2017

Reviews

[Katja]

Verkligen en samling tankar från en Man™ som har många tankar. Vissa kapitel för mig helt intetsägande, långa beskrivningar om helt uppenbara grejer som knappast kan kallas en egen tanke? MEN också några kapitel som för mig kändes viktiga, som definierade och verbaliserade saker jag nu förstår jag BEHÖVDE få nedskrivna av någon. Så 🤷 tror den landar väldigt olika hos olika personer. Men överlag, rekommenderar inte.

[Henrik]

En bok som spänner över ämnen som vänskap, tristess och det goda samtalet. Innehåller en del guldkorn men lyfter inte riktigt. Något kapitel känns packat med upprepnnngar på samma tema medans något kapitel mer känns som en reseskildring.

[paradispetrus]

Wikströms ord är som balsam för min filosofiska del av min själ. Han sätter ord på känslor och förnimmelser jag trodde jag var ensam om. Han berör frågor som finns i djupet av människosjälen. I denna bok skriver han om det blåa vemodet, existentiell tristess och varför så många människor räds för att möta detta. Jag är en av de många som länge haft den rädslan, men mycket tack vare Wikströms böcker (och Jesus) har jag vågat röra mig i de djupen, sitta i ledan och utforska vad som kan ligga under det. He ska kännas, tycker jag om böcker, denna känns.

Betyget kan tyckas ganska snålt enligt min relativt generösa skala, men kan påpeka att jag jämför med andra Wikströmska böcker, denna innehöll lite mycket upprepningar för min smak. Men som sagt, än en gång rör han vid punkter som öppnar nya tankebanor för mig. En definitiv favoritförfattare!

[Elsa Eklund]

Ääh, nä tyvärr är Owes böcker inget för mig. Jag hittade den här på biblioteket och tyckte på bakpärmen att boken lät intressant och något för mig. Jag gillade inte den första boken jag läst av honom, men tänkte att jag kan ge hans böcker en ny chans. Men jag tror att hans stil inte bara tilltalar mig. Det var inte som att något som stod i boken var dåligt, utan mer skrivstilen som inte gör något med mig. Jag känner ingenting, fastän det handlar om saker jag känner mycket för. Jag tyckte boken var … tråkig?

[Ida]

Avslappnande läsning. Lite väl flummig och okonkret ibland, men en av bokens lärdomar var också att det kan vara nödvändigt.

[Mind the Book]

För den som redan uppskattar den wikströmska pennan. Nu när det handlar om åldrande är det ganska mörkt, men det är just det som är avsikten, att våga närma sig livets skymning och leva med lätt melankoli som ett naturligt tillstånd, inte ett hot.

Nu verkar det vara en ganska trevlig form av åldrande, att dra till Paris ett par månader och skriva på kaféer, men texten genomsyras av stillsamt blått vemod.

En generationsfråga, men det stör att endast mäns filosofiska tankar citeras: Sartre, Camus, Kierkegaard, Montaigne, Alberoni, Seneca... vid sidan av en handfull nu verksamma skandinaviska sociologer, antagligen bekanta från allehanda religionspsykologiska konferenser.

[Farbror the Guru]

Owe är som vanligt träffsäker som det goda samtalet. En liten pärla.

[Elin Larsson]

Så pretto att det sved

[Karin Blomqvist]

Den här gången hade jag svårt att koncentrera mig så läser kanske om boken en dag...
Några vikta hörn hjälper mig att hitta favoritklokskaperna...

[Margareta Wedmark]

Högt och lågt. Självklart och nytänkt. Lättläst... saknar Paris i denna Corona situation!

[Kristoffer Wall]

Lättsam och avslappnad läsning. En filosofisk tankevandring som tar oss mellan ämnen om vänskapens innebörd, den monotona känslan av tristess och meningslöshet, och samtalets essenser.