Min bättre hälft har länge gillar författaren Moa Herngren och när jag tittade lite på hennes bok Tjockdrottningen blev jag sugen på att läsa.
Annie Ek är runt trettiofem år gammal, sjukpensionär och spenderar sina dagar hemma i lägenheten i Årsta. Att gå ut är fruktansvärt! Alla blickar, alla viskningar eller de som rent öppet äcklas över hennes 200kg tunga kropp. Hemma kan hon titta på Instagram och Facebook och leva en smula genom andra. Andra som verkar ha det så mysigt. Så härliga liv.
Annies hela liv ställs på ända när hon blir kontaktad av Camilla Willdow, TV-redaktör, som är ute efter deltagare till såpan Du är vad du väger. På inspelningen finns programledaren Johanna Broman, smalast i stan, som är skuldsatt upp över öronen. Där finns producenten Jarmo Fäldt som är bäst på det han gör men dör av sorg varje gång han pratar med sin dotter som mobbas i skolan och så andra tjockisar som kanske, kanske kan förstå Annies situation. Även om hon utan tvekan är störst av alla.
Vi följer Annie, Camilla, Johanna och Jarmo i närmare ett år. Från mars till nyårsafton och fokus är på Annie. Den röda tråden för alla karaktärer är att det är beroende av något. Av mat, av shopping, av jobbet och att det inte går att ha ett fullgott liv fast i något destruktivt. Annie är det som kliver fram tydligast och ifrågasätter att utseendet avgör allt i hennes liv. Är hon inte den samma? 65kg eller 200kg? Ska hon verkligen hålla med och hata det hon var? Det hon kanske fortfarande är på insidan och det hon kanske blir igen?
Jag gillade Tjockisdrottningen. Det är kanske inte en chock att det kan vara sådär att fläka ut sig i TV, eller att folk manipulerar för att få som de vill (Camilla känns som en riktigt genomvidrig person). Det finns en logik i att boken slutar där den slutar, men jag skänker ändå ett tanke till ungdomsböckerna Dumplin' av Julie Murphy och Blendas bekännelser av Anita Eklund Lykull. I de böckerna är huvudpersonerna tjocka och fortsätter att vara tjocka men genomgår ändå en utveckling/resa. Hade Tjockisdrottningen kunnat vara skriven så? Vet ej.
Nu kanske det är trovärdigt, men inte en enda person i boken kommer tillrätta med sina problematiska handlingar. Ingen blir frisk eller är ens på gång att nosa på hur man kan komma tillrätta med ett beroende, oavsett om det är mat, shopping eller jobb. Annie har kanske blivit lite klokare och Jarmo har till sist gått för långt, men annars... de fortsätter bara i samla gamla, DÅLIGA, hjulspår! För att summera boken får jag kanske ta till mitt favoritcitat av Strindberg: "Det är synd om människorna".