I sin skarpa debutdiktsamling skriver Adrian Perera med många röster, många jag. En mor från Sri Lanka som måste lämna sitt språk och sin familj och flytta ut bland åkrar och granar. En far från Finland som röker och talar med sina vänner: ”Förr var vi ett ärligt folk /vi menade vad vi sa och sa det sällan /Nu säger alla något hela tiden.” En mormor vars minne börjar skingras som röken efter palmbladen som bränns. En son – vems monkey är du? Föräldrarna älskar båda sonen, som slits i tu och tystnar. Familjen lever i Finland, på landsbygden där: ”Pulpeterna är inristade med bomärken / som föräldrarna till barnen i rummet /lämnat efter sig.” ”De följer i ers fotspår”, säger läraren / Jag skymtar min mors skugga genom fönstret.”
Perera ger aldrig avkall på det motstridiga och komplexa, men uttrycker det alltid enkelt och rakt. Ömhet, smärta, humor, undertryckt vrede: Den politiska dikten är tillbaka.
Det här kan vara den viktigaste boken jag läst på åratal. Hjärtskärande ärlig med verklighetsslag i ansiktet på läsaren. De sista raderna kan vara min favorit: "To you trying to make a home in this country, no one has more sisu than you."
Ett träffande diktverk om att befinna sig mittemellan två kulturer och att aldrig riktigt hitta hem. Dikterna är tankeväckande och fyllda till bredden av mening men fortfarande lätta att ta till sig. Riktigt bra poesi helt enkelt.
”Min morfar rufsar mig i håret / Han är stolt över vad jag är.
Tunn bok med rikt innehåll. Kondenserad livsberättelse om att vara mittemellan, med finsk far och lankesisk mor, om skevheten, vardagsrasism, i poetisk, lättillgänglig form.
En bra porträttering av internaliserad rasism och att varken känna sig hemma i sina rötter eller sin nya geografiska plats. Men kände tyvärr inte att Pereras stil var så originell. Inte så litterärt formulerad kanske. Men fortfarande tankeväckande och hjärtskärande med problemen som lyfts.