Lyckan

by Cora Sandel

55 pages, Paperback

Published January 1, 2004

About the author

Cora Sandel was the pen name of Sara Cecilia Görvell Fabricius, a Norwegian writer and painter who lived most of her life abroad. Her most famous works are the novels now known as the Alberta Trilogy.

Sara Cecilia Görvell Fabricius was born in Kristiania (now Oslo). Her parents were Jens Schow Fabricius (1839–1910) and Anna Margareta Greger (1858–1903). When she was 12 years old, financial difficulties forced her family to move to Tromsø where her father was appointed a naval commander. She started painting under the tutelage of Harriet Backer, and while still a teenager moved to Paris, where she married the Swedish sculptor Anders Jönsson (1883–1965). In 1921 they returned to Sweden, where she won custody of her son Erik after divorcing Jönsson.

In her youth she tried, without much success, to establish herself as a painter. And it wasn't until she was 46 years old that her debut novel, Alberte and Jakob was published, the first in what became the semi-autobiographical Alberta trilogy. Sandel used many elements from her own life and experiences in her stories, which often centre on the spiritual struggles of inarticulate and isolated women. The Alberta trilogy traced the emotional development of a lethargic and unhappy girl into a self-sufficient woman. These novels earned her an immediate place in the Scandinavian canon, but it was not until the 1960s that Sandel, now living as a recluse in Sweden, was discovered by the English-speaking world.

Despite her great literary success, she remained hidden behind her pseudonym and lived a rather secluded life. She was decorated with the Royal Norwegian Order of St. Olav in 1957. Her home in Tromsø, built in 1838, now houses the Perspektivet Museum.

Reviews

[Anna · Rating 5 out of 5]

Ur lyckan

från det hon var liten fick hon alltid mindre än hon begärde - så mycket mindre att hon föraktade vad hon fick

nej - den som är ful och vet det drömmer utan gränser, tar betalt i drömmar för allt som livet nekar henne. och det är mycket

med säkra blå ögon som spände sig fast i folk och inte släppte dem

när hennes man tog henne i armarna, längtade hon efter att försvinna i hans famn - efter något oförklarligt som hon tyckte måste hända, något åt det hållet att himmel och jord störtade samman

men det var ju engång så att det som var en glädje för andra bara blev sorg för henne, ny ostillad längtan

stadsbalens årstid var inne och löjtnanten hedrade den med sin närvaro

den obetydliga
bugade sig för den obetydliga

den betydliga bugade sig för den obetydliga

och hans ögon avtecknade sig som två fasta spikar i ett svängande och snurrande kaos

musiken var inte längre någonting utanför. den blev en inre kraft i hennes kropp, tog henne i besittning, härskade över henne. bara hon gav sig hän och var foglig förde den henne lätt och lyckligt (genom alla löjtnantens farliga och oväntade volter.)

hon var röd och frisk, ny i ansiktet och glömde för en gångs skull att vara mållös

för att svalka sig vid ett glas och få några upplysningar

det lilla upptinande som hon hade känt inom sig då de gick hem blev frost igen

han hade stått där, oförutsett och oundvikligt som ödet självt, hade slagit armen omkring henne, fört henne från grå vardag genom världar där tyngden var upphävd - och med en liten lyftning på sträckt arm satt ner henne på sin rätta plats igen

(hon sa det försiktigt och hänsynsfullt som bildade människor säger sådana saker)

något låg i luften, lättsinne, ögonblickets glädje eller vad det nu var

som om hon inte hade gjort sin plikt emot honom! som om hon hade tid att vänta! som om det inte var nog att hon hade väntat tills nu!

aldrig hade hon känt sig säkrare på att vara i sin fulla rätt

och till gudstjänsten får hon inte komma, för hon rör sig i takt med psalmerna också, långsamt och högtidligt visserligen men det är störande ändå