På mediehuset Det fria ordet är man för allt som är bra, som demokrati, yttrandefrihet och solidaritet. Under det nya millenniets första år har rättvisefrågor varit heta och vänstern haft medvind. Men nu är det 2005 och verksamheten går knackigt. Förlagets böcker säljer inte. Samhället verkar vara på väg åt ett annat håll.
När slackern Jonas börjar som praktikant kastas han rakt in i en kris som bara kommer att eskalera. Och trots att han i princip inte gör någonting vinner han allt mer förtroende. Vännen och provokatören Einar blir verksamhetens nya fixstjärna och Jonas räddning. Medan allt fler bisarra räddningsoperationer utförs inne i förlagshuset tar sig Sverigedemokraterna in i riksdagen.
”Det fria ordet” är en satirroman om människor som vill väl men står handfallna inför samhällets förändring. Det är en situationskomedi med drag av tv-serien ”The Office”, som utöver att vara hejdlöst rolig bjuder på skarpa analyser av den politiska utvecklingen under de senaste tio åren.
Johannes Klenell (f. 1979) är förläggare på Galago, serieförlaget som de senaste tio åren varit ett drivhus för några av vår tids bästa samhällskritiker. Han skriver för bland annat Aftonbladet Kultur och Värmlands Folkblad.
Johannes Klenell (f. 1979) är förläggare på Galago, serieförlaget som de senaste tio åren varit ett drivhus för några av vår tids bästa samhällskritiker. Han skriver för bland annat Aftonbladet Kultur och Värmlands Folkblad.
3-3,5 stjärnor, tror jag? Det är så svårt att sätta betyg på en bok där jag helt ärligt inte vet vad som ens hänt under de timmar jag lyssnat. Jag visste inte heller vad jag gav mig in på, och kom ändå ut på andra sidan med positiv inställning både p.g.a. Lennart Jähkel som uppläsare och en berättelse som lyckas vara komisk och skarp samtidigt.
Jonas börjar lite av misstag som praktikant på det vänsterinriktade mediehuset Det Fria Ordet. Hans dagar består i att göra ingenting, då han ingen ålägger honom några arbetsuppgifter. Men eftersom han dyker upp varje dag tror alla att han utför någon sorts arbete. Då han inte utför något jobb så gör han heller aldrig någonting fel. Detta får till följd att han hela tiden snubblar snett uppåt i karriären och hamnar plötsligt som redaktör för förlagets satirtidskrift Guano. Men förlaget går katastrofalt dåligt och ledningen tar det ena spektakulärt dåliga beslutet efter det andra. Boken följer Jonas ”karriär” på Det Fria Ordet under cirka tio år och runt honom förändras både vänstern som politisk rörelse och hela medielandskapet.
Vissa nivåer i den här boken förstår jag så väldigt väl. Jag har ju tillbringat nästan ett decennium på ett mindre mediehus styrt av människor som var själva definitionen av Dunning-Kruger-effekten. Man vande sig faktiskt vid att chefen kom in och klagade på att den senaste artikeln man skrivit inte tog upp vikten av utbyggd kärnkraft. Och då satt man där med sin artikel om signalsystemet på Tvärbanans norra sträckning eller moderniseringen av ett sjukhus i Skövde och undrade vad fan som hände. Kanske borde man gissat att sådant skulle komma upp när chefen på 70- och 80-talet var talesperson för dårarna i EAP och propagerade för ”en kärnreaktor mitt i varje svensk stad”. Jag fick sluta pga ”arbetsbrist” när chefen kom på att det var billigare att göra sig av med de utbildade journalisterna och ersätta dem med gravt inkompetenta pensionärer vars största selling point var att de var sjukt billiga och 18-åringar som ”ville jobba med media”.
Nåja, Det Fria Ordet är hur som helst en väldigt underhållande bok. Historien har klara drag av The Office och i synnerhet Office Space. Huvudpersonen Jonas har egentligen inga utmärkande drag all och det gör att han utmärkt kan beskriva och spegla det som sker runt honom. Han är svår att tycka illa om även om han inte förtjänar något alls som händer honom. Jonas är egentligen mer tragisk än rolig eller irriterande. Birollerna känns till en början som stereotyper, men när de får tid på sig så utvecklas de till fina och trovärdiga karaktärer. Eftersom det inte är någon hemlighet att bokens mediehus löst baserats på Johannes Klenells arbetsplats Ordfront så både hoppas man och förskräcks av att han kanske har jobbat med dessa människor.
Boken är mycket rolig. Inte på ett funny haha-sätt, utan mer avslappnat. Mycket tack vare att den följer verkligheten och ibland använder historier plockade ur verkligheten, som exempelvis Ordfronts förnekelse av folkmord i Jugoslavien och när författaren själv gjorde ett dåligt skämt som tolkades som mordhot av en ledarskribent på SvD. Förutom att den är mycket rolig så har boken bra och vassa saker att säga om diskussionsklimatet idag på nätet. Dissekeringen av hur ett twitterdrev fungerar nu och för ett par år sedan är extremt spot on.
Det Fria Ordet hör till det mest underhållande jag läst i år. Och jag funderar på att införa en talboll hemma hos mig.
Berättelsen tilltalar inte mig, men den är sannerligen ett dokument över hur det än idag kan se ut i den svenska förlagsbranschen. Johannes presenterar den tragiska berättelsen med små doser av sin humor. Just den senare hade jag hellre fått mer av, för just den samhällskritiska humorn är en av de egenskaper hos Johannes jag verkligen uppskattar. Boken är klart läsvärd!
Snabbläst men varken rolig eller egentligen särskilt intressant? Kändes verkligen som att den hade potential på pappret men jag kände mig helt likgiltig vid läsningen.
Jag skrattade egentligen bara en enda gång under tiden jag läste den här boken. Scenen innehåller korvar, en kastrull och kräks.
Historien är en lätt skruvad skildring av ett förlagshus i fall, men handlar lika mycket eller mer om digitalisering och det politiska samtalets förändring i och med sociala mediers intåg.
Ja, det lånas friskt ur verkligheten och jag kommer ofta på mig själv med att fundera över hur stor del av historien som är självupplevd och hur mycket som är fiktion.
Det handlar mer om samtiden än individerna på det sönderfallande förlagshuset. Historien nuddar vid konflikten stad och land, bildning och förakt för detsamma. PK och motsatsen.
Boken är snabbläst och det finns mycket värt att diskutera med den som utgångspunkt. Trots det blir jag inte engagerad i huvudpersonen Jonas. Det som händer runt honom är mer intressant.
Börjar som en satir över livet på Ordfront, mynnar ut i en satir över vänsterns riktningslöshet under 2000-talet som gav oss nya moderater och nygamla fascister, och slutar i en förbannad spya över ett debattsamhälle som sätter Kontrovers och Röra Om I Grytan framför allt annat. Klenell gör sina poäng väl och är rolig, men samtidigt aspirerar berättelsen aldrig högre än att vara just... ja, en satir över livet på Ordfront, en satir över vänsterns riktningslöshet under 2000-talet som gav oss nya moderater och nygamla fascister, och en förbannad spya över ett debattsamhälle som sätter Kontrovers och Röra Om I Grytan framför allt annat.
Å ena sidan känns det som en debutroman, och jag kan tycka att Klenells egen röst lyser igenom lite mer än nödvändigt. Å andra sidan är det en röst som jag har underhållits av och uppskattat i flera år, vid det här laget. Åtminstone sedan jag introducerades till Flumskolan.
Så det är knappast jobbig bok att läsa. Den är kul, och ger en intressant inblick i en hyfsat smal branch. Och bitvis en givande stockholmsskildring över en specifik tidsperiod.
Jag tror dessutom den säger mer om vår samtid än vad som är bekvämt.
Någon slags satiriserad självbiografi? Här berättas om en ung man som träder in i förlagsvärlden och börjar på förlaget Det fria ordet - ett förlag som sköts på ett sätt som i alla fall får mig beklämd.
Samtidens tendenser och dess inverkan på förlaget beskrivs ganska träffande. Det är kul att läsa mellan raderna och roligast är väl kanske att en av karaktärerna lånat starka drag av en av mina vänner. Tyckte berättandet var lite påfrestande i början, men blir mer behagligt under resans gång.
Oförstående till hur personer inte kan bli roade av Det fria ordet. Eller så är det igenkänningen som gör den så hysteriskt rolig för en annan. Mycket underhållande!
Trodde att jag läste en faktabok!Det var först när jag googlade på Jens Horn och inte hittade något konkret som jag fattade att detta var en uppdiktad berättelse. Nåväl, gillade den mycket och skrattade gott.