Moa är på väg till semesterhuset på landet i Småland. Hon tycker att det ska bli supertrist. Plötsligt ser hon en flicka i nattlinne med ett gosedjur i handen irra omkring på motor vägen. Men så försvinner flickan spårlöst. Väl framme i huset lär hon känna grannpojken Elias och tillsammans dras de in i ett övernaturligt mysterium, där flickan från motorvägen är central, liksom ett övergivet hus mitt ute i skogen.
Det här var en svår bok att recensera. Å ena sidan var det en spännande berättelse med flera minnesvärda delar, bra karaktärer och fina miljöer. Å andra sidan kändes språket lite klumpigt. Precis som om författaren hade haft flera jättefina, spännande och läskiga idéer, men haft svårt att väva samman dem. Tempot varierade kraftigt och karaktärerna betedde sig ofta väldigt orealistiskt. Det övernaturliga ifrågasattes knappt, men ignorerades gärna. Mot slutet berättar en av huvudrollerna att hon inte tror på spöken, trots alla besynnerliga händelser och alla de gånger hon faktiskt sett Spökflickan. Det kändes... osammanhängande. Det fanns så många platser, föremål och mystiska händelser som kändes överflödiga, eller svåra att förstå sammanhanget av. Övergivna hus i skogen, en mystisk empati mellan huvudrollerna, ett trappsteg i huset som verkar hemsökt (jag förstod aldrig vitsen med det), drakblommor som vissnar, mystiska spegelskärvor, dimma, spökflickor och vresiga, hemlighetsfulla äldre människor. För att inte tala om specialeffekter som skulle vara väldigt dyra att efterhärma på film. (ledsen, jag gillade inte hur våldsamma fenomenen blev, men det är en smaksak, spännande var det)
Visst gnäller jag mycket? Men vet ni vad, i Grund och botten gillade jag både bok och berättelse och hoppas att författaren fortsätter leverera spännande spökhistorier. Jag bara hoppas att texten får ett litet bättre flyt nästa gång.
2,5⭐️ Helt okej, men kändes lite tråkig. Har läst bättre liknande böcker. Jag märkte att jag drog mig för att läsa den och var inte helt intresserad av storyn.