Onda sagor utkom 1924 och innehåller många av Pär Lagerkvists mest kända noveller, bland andra Hissen som gick ned i helvetet, Far och jag samt En hjältes död. Novellsamlingen hör till ett av Pär Lagerkvists mest betydande verk.
Till denna utgåva har John Ajvide Lindqvist skrivit ett förord.
Lagerkvist was born in 1891 in southern Sweden. In 1910 he went to Uppsala as a student and in 1913 he left for Paris, where he was exposed to the work of Pablo Picasso. He studied Middle Age Art, as well as Indian and Chinese literature, to prepare himself for becoming a poet. His first collection of poetry was published in 1916. In 1940 Lagerkvist was chosen as one of the "aderton" (the eighteen) of the Swedish Academy.
Lagerkvist wrote poetry, novels, plays, short stories and essays. He was awarded the Nobel Prize in Literature in 1951 "for the artistic vigour and true independence of mind with which he endeavours in his poetry to find answers to the eternal questions confronting mankind."
Primele povestiri din culegere, scrise de autor la 20 de ani, sînt mediocre. Am reținut „Ascensorul care a coborît în iad”, deși sfîrșitul e previzibil. „Călăul” e prea demonstrativă, era bine dacă rămînea o povestire istorică, o colecție de credințe populare legate de fiorosul executor: mătrăguna crește la umbra spînzurătorii, cînd o smulgi din pămînt, plînge, sîngele uscat de pe sabia gîdelui are virtuți curative etc. Saltul temporal (din Evul Mediu în 1933) transformă această povestire într-un manifest anacronic.
Despre Piticul (un text foarte bun) am scris deja. Îmi păstrez, firește, părerea: povestirea e mai presus de orice elogiu.
Tot despre un ascensor care coboară din ce în ce mai adînc în măruntaiele pămîntului relatează și o povestire de Dino Buzzati (poate fi citită în Monstrul Colombre și alte cincizeci de povestiri). Așadar, ideea unui vehicul care face legătura dintre iad și rai i-a ispitit și pe alți prozatori.
Ja, så bra! Älskar att bli såhär positivt överraskad av de svenska klassikerförfattarna. Mörkt och väldigt rakt språk, rakt skildrade händelseförlopp. Skön skräckstämning. Särskilt gillade jag Far och son, Hissen till helvetet och Källarvåningen. Blir definitivt till att läsa fler verk av herrn!
Onda Sagor är en kort novell samling av Nobelprisvinnaren Pär Lagerkvist. Även om den är under 100 sidor har vi några av de mest välkända novellerna av Lagerkvist och några av de bästa skrivna svenska novellerna. Alla noveller is samlingen är djupa fast tunna (sidvis) och mina favoriter i samlingen har en chockade mörk humor. Boken har 11 noveller och alla är värda att läsa. “Far och jag" 5 / 5 "Äventyret" 5 / 5 "En hjältes död" 5 / 5 "De vördade benen" 5 / 5 "Frälsar-Johan" 5 / 5 "Experimentvärlden" 5 / 5 "Hissen som gick ner i helvete" 5 / 5 "Kärleken och döden" 4 / 5 "Källarvåningen" 5 / 5 "Den onda ängeln" 3 / 5 "Prinsessan och hela riket" 3 / 5
Jag rekommenderar denna samling med hela mitt hjärta för inte bara är den snabb och läsa men den är minnesvärd.
Mörkt men ändå något mänskligt, enkelt och naturligt i innehållet. Några lösryckta citat som fick mig att rycka till.
"Han kunde väl sagt det! Så hade jag ju stannat! Vi kunde ju gått ut en annan kväll istället."
"Vaknade gjorde de inte, de var döda. De skulle användas på annat håll."
"Mitt blod rann efter henne i rännstenen, men stannade sen bär det inte räckte till mer."
"Så mycket annat fanns ju som var värt att påminna dem om. Det visste de väl, att de skulle dö, sa de."
"Jag får inte förtvivla. Jag måste ju tro åt dem."
"Uppe i huset får jag ta emot lite av varje, många som jag just inte vet mycket om, men i källaren vill jag ha goda och pålitliga människor, dem som jag känner och står mig nära."
This entire review has been hidden because of spoilers.
Jag har tidigare läst Lagerkvists fenomenala Dvärgen (även om det var väldigt länge sedan nu) och hans självbiografiska roman, Gäst hos verkligheten, som båda visar hans styrka som författare och bekräftar hans litteturhistoriska position på den svenska scenen. Två av de elva novellerna i den här samlingen, "Far och jag" och "En hjältes död" var också tidigare bekantskaper, och var bra exempel på vad jag kunde vänta mig av den här (förhållandevis korta) novellsamlingen, som är ett ställe så gott som något att börja för den som är nyfiken på Lagerkvists författarskap.
Den här fina utgåvan har dessutom ett förord av John Ajvide Lindqvist, som tillför ytterligare dimensioner och utgör en trevlig bonus.
Varje berättelse här borde följas av ett samtal med andra läsare och någon litteraturvetare. Hade varit otroligt intressant. Mörka berättelser men ändå mycket mer än så. Som efter läsning av Kafka. "Men alltså.... Vad hände här, egentligen? Men så kan det väl inte sluta....? Jaha. Var det allt? " Den där märkliga känslan av olust. Känslan som skriker att jag inte vill läsa dem igen men måste. Hjärnan vill förstå mer.
Gillar man Kafka är dessa att rekomendera. Skyr man Kafka så ge dessa en chans ändå.
Îmi aduc aminte că odată – aveam vreo zece ani – într-o după-amiază de duminică, tata m-a luat de mână ca să mergem la pădure şi să ascultăm cântecul păsărelelor. I-am făcut cu mâna semne de rămas bun mamei, care nu putea merge cu noi; trebuia să rămână acasă pentru a pregăti masa de seară. Soarele strălucea cald şi noi ne îndemnam sprinteni la drum. Nu prea luasem în serios povestea cu cântecul păsărelelor, care nu mi se părea cine ştie ce lucru deosebit de frumos sau de minunat; tata şi cu mine eram oameni sănătoşi şi cu mintea întreagă, crescuţi la ţară şi obişnuiţi cu natura, aşa că nu ne entuziasmam pentru atâta lucru. Dar era o după-amiază de duminică şi tata avea liber. Aşa că am luat-o pe linie, pe unde nu era voie să se umble; însă tata era de la căile ferate şi avea dreptul. Pe terasament ajungeam mai de-a dreptul în pădure. De îndată am auzit cântecul păsărilor şi toate celelalte zvonuri. Din tufişuri auzeam ciripitul cintezoilor şi al pitulicilor, al vrăbiilor şi al sturzilor şi tot bâzâitul acela care te împresoară de îndată ce intri într-o pădure. Pământul era spuzit de anemone, mestecenii abia dăduseră în mugur şi brazii îşi răspândeau miresmele proaspete; mirosea frumos din toate colţurile şi de peste tot, iar de jos, de pe sol, aburea pentru că bătea şi acolo soarele. Pretutindeni era viaţă şi mişcare; bondarii ieşeau din bortele lor, ţânţarii roiau pe lângă mocirle şi din tufişuri ţâşneau ca din puşcă păsărele care-i înghiţeau şi apoi dispăreau iar în tufiş, într-o clipită. Deodată auzirăm un tren pufăind şi a trebuit să coborâm pe rambleu; tata l-a salutat pe mecanicul locomotivei ducând două degete la pălăria lui de duminică, iar mecanicul l-a salutat milităreşte, făcând şi un semn cu mâna; totul a trecut repede. Noi mergeam mai departe pe traversele jilave de păcură din cauza arşiţei; toate miroseau: unsoarea vagoanelor şi cărbunele, catranul şi buruiana, amestecate una într-alta. Făceam paşi mari, ca să călcăm pe traverse şi nu pe balastul pe care era greu de mers şi-ţi strica ghetele. Şinele sclipeau la soare. Pe amândouă părţile liniei erau fire de telefon care cântau când treceam pe lângă ele. Da, era o zi tare frumoasă! Cerul limpede, nu se zărea nici un norişor şi, după câte spunea tata, nici n-ar fi putut apărea vreunul într-o zi ca aceea. După un timp, am dat de un câmp cu ovăz, de-a dreapta liniei; proprietarul, pe care-l cunoşteam, îşi îngrăşase bine pământul. Ovăzul crescuse des şi egal. Tata l-a cercetat cu aerul unui cunoscător şi se vedea că-i mulţumit. Eu nu prea mă pricepeam la de-alde astea pentru că fusesem crescut la oraş. Am ajuns şi la podul de peste pârâu, care cel mai adesea nu are prea multă apă, dar acum părea un torent. Ne ţineam de mână ca nu cumva să ne poticnim printre traverse. Curând am ajuns la căsuţa cantonierului, acoperită toată de verdeaţă, de meri şi tufe de agrişe, şi am intrat să-i dăm bună ziua; omul ne-a poftit la o cană de lapte şi ne-a arătat porcii, găinile şi pomii în floare, după care ne-am văzut de drum mai departe. Voiam să ajungem până la gârla cea mare, unde era mai frumos decât oriunde; şi mai era ceva deosebit: mai departe, devale, gârla trecea pe lângă casa unde copilărise tata. De obicei nu ne întorceam mai înainte de a ajunge până acolo, aşa că şi în ziua aceea am mers până la capăt, după o plimbare plăcută. Ajunsesem aproape de gara următoare, totuşi ne-am oprit.
Upptäckte för sent att den här novellsamlingen kom ut första gången 1924. Jag borde förstås ha väntat en vecka och firat att den fyllde hundra, nu fick det bli som en pigg 99-åring jag läste den istället.
Vet i och för sig inte om pigg är rätt ord för att beskriva den, snarare mörk och ödesmättad. Elva korta berättelser där flera var riktigt bra; "Far och jag", "En hjältes död", "De vördade benen" och "Hissen som gick ner i helvete" för att nämna några.
Har fler olästa Lagerkvist i hyllorna och ska se till att beta av åtminstone ett par under nästa år.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
Far og Jeg ; Eventyret ; En Helts Død ; De hædrede Knogler ; Frelser-Johan ; Eksperimentverdenen ; Elevatoren, som gik ned i Helvede ; Kærligheden og Døden ; Kælderetagen ; Den vrede Engel ; Prinsessen og hele Kongeriget
Kælderetagen er nok den mest tankevækkende blandt ovenstående fortællinger..
Jag kommer definitivt att återvända till Pär Lagerkvists Onda Sagor. Det lågmälda och suggestiva som aldrig blir förklarat eller uppklarat är som gjort för att att uppleva flera gånger. Far och Jag samt Källarvåningen är mästerliga!
Otroligt vackert språk, men till skillnad från Barrabas så tar språket nästan över här - trots att det har samma poetiska enkelhet. Jag fann ofta att jag missat något i handlingen, och fick läsa om en paragraf. Men de sagor jag fattade poängen med var fantastiska.
Korta noveller, som gärna vänder på förväntningarna, till en absurd ton. Filosofiska metaforer, att betrakta livet ur nya synvinklar. Börjar med historier som säkert påverkats av första världskrigets absurda blodbad.
Dark themed stories with some comedy thrown in. I noticed same dark tendencies as the Dutch author Gerard Reve, but Lagerkvist was lighter in tones and left a lot of open endings.
En monolithisk samling novell som bjuder inte till suggestion och eftertanke. Det allvar som lurar i texten drar läsaren till sig och öppnar upp en värld fylld av förundran och fasa.