Språket och beskrivningen av skrivandets motstånd i "Jökel - Anteckningar för en opera" är helt otroligt. Storyn är inte lika fängslande. I Jökel har Kulturmännen skrumplever och hamsterkukar. Det är något i varje fall. Men det är ändå något med detta ältande, denna självupptagenhet hos huvudkaraktären, denna obsession av alkoholiserade "författargenier" och förstoppade kukar (som i och för sig är roligt i början) som får mig att gäspa och att betyget inte blir mer än en tvåa.