Alex Schulman och Sigge Eklund har intensivt pratat med varandra i sin populära podcast under fem års tid, och trodde själva att det mesta dem emellan var sagt. Men allt ändrades när de tog sig an en lekfull utmaning att rita sina psyken i form av världskartor. När de jämförde sina kartor upptäckte de att där fanns platser de aldrig tidigare hade utforskat, både hos varandra och hos sig själva. De fortsatte att avtäcka sina inre världar, dörrar öppnades till rum som fram till dess varit stängda.
Det som började som en lek resulterade till slut i denna bok. Man skulle kunna kalla det ett försök till en fullständig atlas över deras inre. Eller helt enkelt en inblick i Alex och Sigges galna värld. Oavsett vad väntar en hisnande resa genom skratt och sorg, nöd och lust, tid och rum.
Stark tvåa (stark bara pga Alex sista kapitel, som var briljant ändå i denna annars mediokra bok). Tyckte inledningsvis att upplägget med världskartorna var spännande, men ju längre man läste ... Ja... Författarnas respektive barndom är faktiskt inte så intressant! Deras missunnsamhet mot andra desto mindre. Boken Tid var väsentligt mycket bättre då den liksom hade ett budskap om att tiden inte är kronologisk - tankeväckande! Men vad är egentligen meningen med den här boken?
katastrof, Sigge talar om kvinnor,sex och alla kändisar som han träffat. Alex talar om hur synd det är om honom. Lyssnade på boken och det var en plåga att lyssna på Sigge då han aldrig byter tonläge
Alex Schulman och Sigge Eklund, two authors, discuss different forms of rooms, or places, that affect them.
The book resembles their podcast, sometimes too much, but they ponder more, analyze and develop theories about themselves a little more. They investigate and discover new sides of themselves. Some parts are really interesting, but some parts are tedious and seem rather insignificant.
"Plötsligt var mina föräldrar två andra personer. Min mamma - som förälskade sig i en annan man - hittade sig själv. Och det var skrämmande att se på nära håll. Att se en förälder hitta sig själv - och den andre förlora sig själv." - Sigge Eklund
Älskade "Tid" som var betydligt djupare. Det här var en rolig idé, men genomförandet var kanske inte helgjutet. Mycket var dessutom bekant från bloggen - ett problem om man som jag lyssnar på varenda avsnitt (även om jag ligger rejält efter just nu).
Jag är ett stort fan av Alex och Sigges podcast för jag tycker att de kompletterar varandra perfekt. De är två sökare som försöker förstå världen med helt olika inkörsporter: en mer flummigt filosofisk lagd och en brutalt självkritisk realist. Vad de båda tyvärr aldrig inser är att de är inte ensamma: deras funderingar och uppenbarelser är inte unika. Däremot är deras kemi och blixtar av humor som uppstår emellan dem som två vänner enormt lockande, och den här boken är nästintill berövad från det som gör dem bra. Jag hade hellre läst en bok om dem, hur podden ibland lider och briljerar och likaså deras vänskap. Men istället får jag två individer som vältrar sig i sina upplevelser och påstår sig erbjuda ”vilsna själar en Atlas” när allt de gör är att vältra sig i sina egon.
Stark tvåa ändå för Alex texter. Jag förstår verkligen varför han är den mer lyckade författaren av de två.
Köper inte idén om att kartorna ritades och boken skrevs för att upptäcka nya rum i varandras psyken. Har man lyssnat på alla poddavsnitt så har man redan hört nästan allt. Har man inte hört podden är det en väldigt bra sammanfattning och beskrivning av författarna, på ett underhållande och intressant vis.
Tycker att Alex har vackrare språk medan Sigge har vackrare tankar.
Lösa anekdoter ihoppusslade av ett smart kartsystem över respektive författares inre världar. Jag sticker inte under stol med att betyget hade blivit två stjärnor lägre om jag inte redan känt författarnas inte landskap från poden.
Jag har läst tre böcker tidigare av Alex Schulman, Skynda att älska, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, och Glöm mig. Och jag tyckte mycket om dom alla tre.
Jag har läst en bok tidigare av Sigge Eklund, In i labyrinten, och den tyckte jag väldigt mycket om.
Jag har sett föreställningen Älska mig med Alex Schulman, och föreställningen Meningen med livet med Alex Schulman och Sigge Eklund, och båda två var jättebra.
Jag har även läst många blogginlägg, krönikor och andra texter av dom båda två, och jag tycker att dom båda två skriver väldigt bra.
Jag har däremot faktiskt aldrig hört på deras podcast.
Sen så har jag läst deras gemensamma bok, TID – Livet är inte kronologiskt, och även den boken tyckte jag mycket om.
(Länkarna går till mina recensioner av böckerna).
RUM påminner lite om TID. Både böckerna är självbiografiska, dokumentära, utlämnande, djupa, och roliga.
Blev inte så förtjust i boken som jag tycker mest "svamlar" på med olika minnen och episoder från Sigge och Alex liv. Nu har jag inte lyssnat så mycket på deras podd och är inte heller så förtjust i den, men jag får känslan av att boken är som podden fast i skrift.
Jag har tidigare läst Alex böcker om sina föräldrar vilka jag tycker var riktigt, riktigt bra. Han kan verkligen skriva så det berör. Boken om Amanda höll dock inte riktigt samma nivå i min mening. Har även läst Sigge och Alex bok Tid som påminner om Rum, men som var bättre. Förstår inte riktigt poängen med Rum.
Uppföljaren till Tid är här. Nu berör man dimensionen Rum med ett antal tänkvärda texter. Dessvärre känner jag nog igen lite för mycket som redan nämnts i podden den här gången för att vara lika överväldigad som jag var när jag läste Tid. Men för de som inte är lika ihärdig lyssnare som undertecknad så finns säkert en hel del att upptäcka. Lite trist med bokens utformning/layout, speciellt greppet med färgade sidor och större typsnitt i en löpande text.
Spaghetti alla Alex & Sigge. Det mesta som tas upp i boken har man hört i podden. Någon fördjupning i grabbarnas psyke hittar man inte i texten. De skriver ändå lika öppet som de pratar i sin podd. Lite oklart faktiskt var syftet med boken var. Jag underströk dock några intressanta meningar, samt tycke om några avsnitt, som till exempel ”Avundsjukans flod”.
Tycker verkligen om Schulmans sätt att skriva (kanske för att jag läst allt annat han skrivit och trivs med hans sätt att använda språket), och jag uppskattar hans delar i boken. Tycker tyvärr inte lika mycket om Eklunds… Så totalt får boken en svag 4:a av mig, även om det är svårt att betygsätta en ojämnt skriven bok. Några vackra och tänkvärda kapitel, några saker man skrattar åt.
Bättre än tid, med fler kortare kapitel och bättre blandning av inte bara barndomsanekdoter utan också andra samhällsfunderingar. Men även här så att jag har hört 80% av innehållet redan genom podcasten.
Recensionerna på denna var ju verkligen hårda? Det känns som en liten parallellhistoria till podden. En lättläst mysbok. Mycket mycket mer känsla när man läser den i bokform eftersom de har lagt tid på hur den ser ut med färg, bild, design, etc. Ingen wow men inte heller dålig. Rolig ibland
Jag ”känner” Alex och Sigge och därför känner jag också boken. Nedslagen i deras inre rum blir därför så nostalgiska och snälla att jag myser boken igenom. Ibland skrattar jag högt. Ibland är det som när en nära person upprepar en historia för hundrade gången.
En fin bok som får en tänka och som på ett effektivt sätt utforskar känslor och tankar som ofta är svåra att röra och definiera. Snyggt skriven och ett unikt koncept.