Hans Youtubekanaler har sammanlagt över en miljon prenumeranter. På Instagram följs han av mer än 800 000 personer. Hans musik slår lyssningsrekord på Spotify. Joakim Lundell, tidigare känd som Jockiboi, är idag tveklöst en av Sveriges största influencers. Men vägen dit är full av smärtsamma minnen.
Under sin uppväxt placeras Joakim i fosterhem och ungdomshem och bollas mellan olika myndigheter. Han lever en tid som hemlös och hamnar i drogmissbruk och kriminalitet. Ensamheten driver honom till flera självmordsförsök. Vändningen kommer när han träffar sin fru Jonna. Med henne finner Joakim den trygghet och självkänsla han tidigare saknat.
Monster är en drabbande och hoppfull berättelse om en man som slår sig fri från en till synes nattsvart tillvaro, och blir en röst och en vän för hundratusentals människor. Joakim Lundell berättar sin historia för Leif Eriksson och Martin Svensson.
JOAKIM LUNDELL, född 1985, är en av Sveriges mest populära Youtubers och en framgångsrik musikartist, producent och DJ. Hans Youtubekanaler har över en miljon följare och mer än en halv miljard visningar. 2016 gifte sig Joakim med Jonna Lundell, något fansen kunde följa i realityserien Jocke och Jonna i nöd och lust. LEIF ERIKSSON och MARTIN SVENSSON är båda författare till en rad böcker i olika genrer. De började skriva tillsammans 2010 och arbetar nu med flera gemensamma bokprojekt.
Detta var en skitbok. Dåligt skriven från författarnas sida och många saker som berättas problematiseras aldrig av Joakim själv så fettfobi, sexism osv slinker igenom titt som tätt i texten. Han kan mycket väl vara en bättre människa idag, men en BRA människa är han inte.
När jag såg att det skulle ges ut en bok där Joakim Lundell, tidigare mest känd som Jockiboi, berättar om sitt liv fram till i dag, insåg jag att jag måste läsa den boken. Jag tycker att det är viktigt att vara påläst om de personer och händelser som har inflytande i samhället på olika sätt. Joakim Lundell är en sådan person. Hans Youtubekanaler har sammanlagt över en miljon prenumeranter, på Instagram följs han av drygt 800 000 personer, hans musik slår lyssningsrekord på Spotify. Redan innan hans bok fanns ute i handeln låg den överst på topplistorna med de mest populära böckerna.
Det här är en självbiografi som berör på djupet och som väcker många känslor. Redan den första meningen i boken får mig att vilja gråta. Sjuårige Joakim kommer hem från skolan och möts av sin mamma, som förberett ett rep med en snara i ena änden. I lugn ton säger hon: ”Du ska få se när jag hänger mig, Joakim. Och efteråt ska du ringa polisen – det måste du lova att göra – och berätta för dom och alla andra att det inte var mitt fel att det blev så här.”
Hela barndomen präglades av skuldkänslor, dålig självkänsla och otrygghet. Man behöver inte vara utbildad psykolog för att förstå hur negativt ett barn påverkas och formas av en sådan uppväxt, med en psykiskt sjuk mamma, en frånvarande pappa och avsaknad av ett socialt skyddsnät i form av engagerade och omtänksamma vuxna. Joakim Lundell hamnade i ett familjehem och senare på ungdomshem, han sov i trappuppgångar och bodde inneboende hos vänner och bekanta. Ständigt rädd för att bli lämnad ensam. När han tilldelades arbeten och boenden genom de sociala myndigheterna, lyckades han inte behålla dem. Han betalade inte hyran, och blev gång på gång vräkt. Han missbrukade både alkohol och droger och utsatte sig själv och andra för grovt kränkande och förnedrande beteenden. Jag tänker inte gå in på detaljer om vad det var han utsatte sig själv och andra för, men enligt min mening är det här inte en bok som bör läsas av barn i 9-12-årsåldern, vilka utgör många av Joakim Lundells beundrare. Även äldre barn kan helt säkert behöva prata om det som beskrivs i boken, och inte lämnas ensamma med de intryck de får.
Det är som om den person han var då, inte hade vanliga, normala spärrar. Som om han saknade empati och respekt, både för sig själv och andra. Han uttrycker själv att han ofta tänkte: ”Vad är det som gör en människa till en bra person?” Ja, en bra person är inte en sådan som tycker att han står över de arbeten han blir erbjuden, utan hellre ägnar sig åt bland annat bedrägerier, genom att sälja elektronikprylar via internetsajter. Prylar som kunderna betalade för, men som Joakim Lundell inte hade och som kunderna därför lurades på. Jag tänker att livet kanske kan bli så här, om man växer upp i en gravt dysfunktionell familj och sedan fortsätter att umgås med andra som inte heller kan sägas vara särskilt välanpassade i samhället. Den person Joakim Lundell var under de år då han var mest känd som Jockiboi, det är inte en person jag skulle vilja att mina döttrar råkade ut för. Det tror jag att Joakim Lundell skulle hålla med mig om.
I Monster blottas ett fruktansvärt tragiskt livsöde som väcker många frågor. Vad hade krävts från skolan, socialtjänsten och övriga i Joakim Lundells närmaste omgivning för att han inte skulle hamna så snett i livet? Vad är det som gör att vissa fastnar i destruktiva levnadssätt medan andra lyckas ta sig ur det? Joakim Lundell har i efterhand berättat att han inte brydde sig om ifall han levde eller dog. Vändpunkten kom för fem år sedan, när han träffade Jonna, som numera är hans fru. Han fick en egen familj, som ställde krav men också brydde sig om honom på riktigt. Samtidigt fick han också ett bättre bemötande från socialtjänsten i sin nya hemkommun än han fått tidigare. Man tog hans konstaterade funktionsnedsättningar på allvar och gav honom rätt till terapi och ekonomiskt stöd. Han hade då hunnit bli nästan 30 år.
Boken är väldigt utlämnande och den ger ett trovärdigt och ärligt intryck. Som läsare blir jag väldigt berörd. Texten är lättläst och personlig. Det känns som det är Joakim Lundells egna ord, det är nästan så att man kan höra hans röst genom boksidorna. Det är snyggt gjort. Som självbiografi tycker jag att Monster uppfyller alla de krav man kan ställa på en bok i den genren.
Det är sjukt svårt att betygsätta en sådan här bok. Den är lättläst med korta kapitel och den är skriven med ett sådant språk som gör så att det känns som att människan den handlar om verkligen sitter framför dig och berättar om sitt liv. Boken är gripande, och i vissa delar får den mig att bli smått illamående. Jag läste den i en sittning.
För det här är samtidigt en helt vidrig bok. Allt han har varit med om, haft människor som gjort mot honom, sett göras mot andra människor eller själv gjort mot andra människor, rycker verkligen skygglapparna från samhället och man ser hur vidriga människor kan vara mot varandra.
Joakim har väldigt många yngre fans och jag som jobbar på bibliotek är med om att barn i 9-10-årsåldern kommer in och frågar efter den här boken. Skulle jag rekommendera att de läser den? NEJ. Den är skriven för vuxna, och ska läsas av vuxna. En nioåring behöver inte läsa om alla gånger hans mamma eller han själv försökt ta livet av sig, hur mycket droger han tagit, eller hur många tjejer han lyckades ligga med på en 48-timmars festkryssning.
Den är vidrig, men den är gripande. Är du i äldre tonåren och uppåt och du gillar "eländeshistorier", så visst, läs den för all del.
Själv sitter jag mest bara och är lättad över att det någon gång kan få gå bra för någon som haft en sådan jobbig start, och fortsatt ha det svårt långt in i livet. Hoppas att det fortsätter att gå bra för Joakim.
Jag gillar inte alls den här boken. Delvis för att jag inte är något större fan av den här typen av gråta ut-biografier. Jag har inte riktigt fattat vitsen med att tjäna pengar på sin egen olycka.
Vidare har jag alltid tyckt att det alltid verkat som att Joakim lever i lite av en fantasivärld och spär på sanningen lite, för att ge en bättre bild av sig själv. Visst har han sagt bra saker men det skyms undan av hans negativa beteende, vilket är synd.
Jag gillar inte heller den här boken för att det finns inte några direkta djupgående reflektioner över egna gamla beteenden. Inte heller ber han om ursäkt för det han själv utsatt andra för. Jag kan även tycka att han skyller sina egna beteenden på andra människor. Det är som att han är helt utan ansvar. Ta ansvar för ditt eget beteende, Joakim!
Vad jag minns så skriver han ingenting om att boken reflekterar hans POV och inte nödvändigtvis behöver vara så, såg nämligen Hanna Widerstedts kommentar av boken, vilken känns som en mer realistisk bild av händelsen.
Hade dessutom hoppats på en mer djupgående berättelse om relationen till mamman.
Jag har som regel att inte betygsätta någons livshistoria, därför ger jag inget betyg. Berättelsen är tragisk, på så många nivåer. Jag har aldrig gillat "Jockiboi", utan mest ansett honom vara sjuk i huvudet. Alltså - jag har inte ändrat åsikt, bara fått förståelse varför han är som han är. All heder till den människan för att han står på benen idag, det är inte många som skulle göra det med den bakgrunden. Jag vill bara krama om honom faktiskt, det lilla fanskapet....
Efter att ha läst den här boken har jag inget emot Jocke. Han kan säga vad som helst och mina ögon kommer formas till hjärtan. Vem är som han som går igenom det han gjorde och kommer ut på andra sidan som en legend? Alla hatare kan sätta sig på ett finger och rotera
Jag fällde en tår när han berättade hur han . Jag tror det kapitlet i samband med all ångest han målade upp träffade en öm punkt hos mig. Ångesten och smärtan i att känna hur man aldrig hann förklara hur mycket någon betyder för en fören det är för sent sitter djupt inom mig själv, och just i den stunden kände jag hur jag kom närmare Joakim Berg än jag någonsin gjort förut.
Med det sagt - denna bok var en hit and miss, med oerhört många missar som fick mig att ofrivilligt rynka på näsan.
Jag visste att Jockes barndom måste varit tuff - men exakt hur hans mamma hade varit mot honom hade jag ingen aning om. Mitt hjärta gråter alltid för barn som far illa, så att höra honom berätta om delar från sin barndom var sorligt på många plan. Men så fort han börjar bli äldre och hans Jockiboi-anda faller på känner jag hur jag letar efter en förklaring för hans kommande beteende som aldrig riktigt kommer. Offerkoftan hakar liksom på honom automatiskt. "Min barndom var skit, så nu kommer tre kapitel om hur svinigt jag betedde mig mot kvinnor, för jag hade ju haft en trasig barndom". Lite så kändes det, och det blev liksom inte bättre ju mer jag läste.
Jag kan inte heller hjälpa att tänka på hur sanningsenliga vissa berättelser är. Det är säkert sanning i den mån att Joakim är ärlig när han berättat om sina handlingar och tankar, men att det ibland inte går djupare än så. Han steker kattmat för att han inte har någon annan mat, men samtidigt "spär han ut den" med pasta? Varför inte bara äta pastan? Han säger sedan att han hade två val vid en period i hans liv; att koka korv eller äta kebab. Men eftersom kylen inte fungerade kunde han inte ha ketchup, så då kunde han inte äta korv. Varför inte äta korv utan ketchup? Är det Joakim som verkligen inte kunde tänka ett steg längre, eller är det någonting vi missar?
Det som dock sticker ut mest för mig personligen är hans relation till kvinnor;
Det finns en period då han beskriver sin kontakt med en tidig flickvän som gör mig smått illamående, då han beskriver hur otäck han var mot henne. Stalkade henne, tvingade henne att stanna hemma genom att tjata på henne att hon inte fick umgås med vänner utan honom, etc etc - riktigt psykopat-beteende med andra ord. Han erkänner (någonstans på ett mild sätt i förbifarten) att det han gjorde var fel, stor eloge för det! Men sedan vidareutvecklar han deras relation med att hon var otrogen (med två personer, skulle det visa sig, vilket han uttrycker som att han var ihop med "den mest otrogna människan i världen" eller liknande) och hur det sårade honom. När han sedan berättar hur hon senare i livet förklarat för honom hur illa han behandlat henne och hur hans beteende förstört henne för livet, kontrar han bara med "men hon gjorde ju mig också otroligt ont när hon var otrogen, vilket hon inte verkar förstå". Som historien är berättad (vilket - to be fair - var lite förvirrande här och var, i vilken tidslinje allt hände etc.) lät det som han först var ett kontrollerande svin, vilket ledde till att hon blev osäker och till slut var otrogen när han var bortrest. Jag bortförklarar inte hennes otrohet, eller säger att hon gjorde rätt och han fel. Men jag kan inte hjälpa att känna hur han bagatelliserar hans egna handlingar mot kvinnan som "inte så farliga - jag var ju osäker och skör", så att hennes otrohet var lika kvävande mot honom som han varit mot henne. Vilket inte är sant. Otrohet är skit, men inte i närheten av lika dåligt som sättet han (och många andra män) behandlar kvinnor och kontrollerar dem, bakom en fasad av "jag är rädd om dig/jag älskar dig/jag är svartsjuk/jag har ångest". Att män fortafande inte förstår hur förödande sådana relationer kan bli, hur lätt redan undantryckta kvinnor hamnar i fler sådana relationer. Ringarna på vattnet som blir av att mannen "ju bara var lite svartsjuk", och inte ser hur illa de faktiskt behandlar kvinnan. Det blir väldigt mycket "jag jag jag" och väldigt lite rannsakning från Joakims sida. Väldigt mycket "jag hade ångest och var dum och självmordsbenägen" och väldigt lite "jag kan se det från hennes synvinkel och inser idag hur otroligt läskig jag måste ha varit". Jag väntade på något sådant, som aldrig kom.
Istället kom bara fler historier om kvinnor som var som luft för honom, när han samtidigt använde deras kroppar och låg med dem, betygsatte dem, och även i boken valde att skilja på "white trash" och "riktiga modeller". Kvinnorna blir som bakgrundpjäser i hans liv om han själv.
Boken är generellt sådär - väldigt mycket offerkofta. Jag tvivlar inte på att Jocke haft det tufft, det har jag aldrig gjort. Ända sedan jag såg hans blogg och "dagens runk" och allt det där kunde jag bara tänka att "det här är en väldigt skadad människa". Men någonstans i det hela kan jag inte hjälpa att tänka att han fortfarande är ansvarig för sina handlingar. Ingen tvingade honom att ta droger, eller supa. Ingen tvingade honom att ligga med 18 tjejer på en kryssning för att komma upp i något slags rekord, eller rate'a tjejer på sin blogg på en skala från 1 - 5. Ingen tvingade honom att tatuera in "I ♥️ hoes" på sin arm. Alla hans val - säger han själv - som är idiotiska kommer från ett självskadebeteende, att han "inte brydde sig" om sig själv så pass att han inte brydde sig om andra heller, och att allt han gjorde som var smuts gjorde han p.g.a. att han var en sårad själ sedan barnsben. Jag tvivlar inte på det, men jag kommer inte heller klappa honom på huvudet och säga "stackars liten". Det han gjort mot kvinnor är fortfarande fruktansvärt, och hur mycket bättre han än är idag kan jag än idag ha svårt att begrava vissa sidor av honom. Speciellt eftersom han boken igenom fortfarande bara gråter ut hur svårt det var för honom personligen - inte en enda tanke på kvinnorna han förnedrade och hånade hade det. Inte en enda tanke på hur skit det måste känts för alla de kvinnor han varit sexistisk, äcklig, hatisk och nedvärderande mot. Inte en enda ärlig "jag ångrar mig"-kommentar.
Sedan kan han sitta och berätta öppet hur han låg med tjejer utan att riktigt bry sig om dem boken igenom, men samtidigt ville han inte ligga med Widerstedt för att han "inte hade känslor för henne på det sättet"? Sedan när spelade det någon roll när han låg med alla 18 tjejer på kryssningen, eller alla tjejer han haffade genom sitt "dagens ligg" på bloggen?
Nä. Jocke har kommit långt, absolut. Men just den här boken träffar inte riktigt rätt. Hans barndom är tragisk, och jag är glad att han fortfarande lever idag med allt han gått igenom och blivit en mycket bättre människa. Men igenom hela boken fattas det fortfarande något, något stort, som hur jag än läser mellan raderna har svårt att hitta - Självrannsakan.
Det är inte längesedan jag hörde att Joakim Lundell haft en svår barndom. Jag hade ingen aning om hans blogg. Och visste inget om musiken. Nu vet jag mer. Han berättade om sitt liv för Leif Eriksson och Martin Svensson och de båda skrev allt med de värsta starka orden de kunde. Det är så tragiskt när barn får så hemskt bemötande av sina egna föräldrar (ja en saknas ofta) att de tappar all tro på sig själva. Jag vet inte hur det är idag men hoppas innerligt att han får stöd att orka leva som han vill. Det kommer fram i boken vad hans önskan är.
Varför sviker omvärlden de barn som har det svårast? Han har fått mycket hjälp det vet jag men han klarade inte av att räta upp sig. Han fick själv till slut begära en utredning. Det är många som går /gått under.
3.75 stars. i really liked this. i've been wanting to read it ever since it came out. i've been following jocke and jonna for a long time and reading this book and jocke's whole story was really interesting. he's really gone from total rock bottom to the top.
Läste ut boken på ca 2h då jag inte kunde släppa den. Tycker den var helt ok men hade nog lite för höga förhoppningar på den. Författarna som skrev boken för Joakim kunde ha gjort ett lite bättre jobb, den var väldigt hoppig men lättläst. Den var inte lika mörk och ångestframkallande som jag trott dock vilket är ett stort plus.
Sjukt viktig bok att läsa, framförallt om man hyser lite agg mot Joakim. Stolt över honom för att han faktiskt vågade berättade sin historia.
Läste den i början utav januari, tyckte den var så bra men så rörande.. Tycker det är en sån hemsk historia men så intressant att läsa om. Om ni är redo för en rörande historia rekommenderar jag denna!
Jag har haft så svårt för Joakim, ända sedan kungarna av Tylösand! Så att läsa den här boken var definitivt ingen självklarhet.
Jag började boken med ett väldigt stängt sinne (jag kommer aldrig att uppskatta denna, det är bara slöseri med tid osv). Och på ett sätt blev jag inte förvånad över bokens innehåll.
En sak som jag irriterade mig på var att kommentera överviktiga personer på ett demonstrativt sätt medan "normalstora" eller smala blev förbisedda: "hon var gravt överviktig" eller "....som deras 96kg tunga son...". Vad är grejen? Det spelar ingen roll för själva berättelsen hur människorna ser ut!
Sedan var det också ett antal "jag säger A men inte B". Typ; ".... för en skitsak jag inte tänker gå in på...". Varför nämner du ens det då?
Att även skryta och vara sjukt stolt över att man "har skrivit en bok", när man i själva verket har berättat för någon om sin historia och de i sin tur har skrivit boken får mig bara att inse att det här är bara för publicitetens skull och han i själva verket inte skulle kunna skriva boken själv.
Trots allt detta så blev jag ändå positivt överraskad över att jag inte hatade den mer... det fanns faktiskt tillfällen då jag tyckte synd om Joakim. Inte för att jag har sympati för han som person (jag står fortfarande fast vid att allt han gör är för publicitetens skull), utan för att hans bakgrund påminner lite om min lillasyster.
Så för hennes skull (hennes bakgrund och att hon gillade boken) och det faktum att jag inte totalhatade den, får boken därför 2,5🦉
A strong read and I feel so mutch for Joakim and what he has gone trough and for others that has gone trough simular things. I can feel empathy for him and the choices he made, even the ones the ones that must have been so hard to live trough and that he still seam to struggle with. There where quite many scenes in the novel that was hard for me to read just beacuse all the emotions I went trough while reading it. Monster is an important work how trauma can affect a person from childhood to adult life, and how trauma always will be there for the person but that the life Choices we make depends if we are Willing to accept the light that life also bring.
Boken var bra till innehållet, men jag gillade inte riktigt upplägget. Det kanske hade varit annorlunda om jag hade läst den istället för att lyssna på den. Det verkar som att det är ett citat i början av varje från kapitlet, men detta tydliggjordes inte riktigt i ljudboken, så de första kapitlerna trodde jag att ljudboken var hackig.
Det är helt sjukt hur vissas liv ser ut och hur de kan förändras. Även om jag inte gillar Joakim attityd (ex i draman) eller hans videos respekterar jag honom och tycker att det är fantastiskt hur han lyckades vända sitt liv.
”Det första jag gjorde var att spy ner deras toalett, och när jag fick träffa Mastiffpersonalen var jag helt ärlig, och sa som det var. Men Calle Schulman, som höll i castingen, tyckte bara att det var bra och förklarade att programmet gick ut på att man skulle dricka, och här kom jag och var full redan på castingen. Han sa att det var perfekt.”
Programmet det handlar om heter Kungarna av Tylösand. Deltagarna får inget betalt för att vara med. Inga reseutlägg, ingen lön, inte pengar till hyran. Ingenting. Ändå gör de vad som helst för att få vara med. En av deltagarna hette Joakim Lundell. En trasig ung man med ett brinnande intresse för film och media. Han har förstått förutsättningar, förstått att det handlar om att vara värst. Han vill bli sedd och är livrädd för ensamhet. Idag är han en av Sveriges största youtubers. Tillsammans med sin fru Jonna har han över en miljon prenumeranter. I boken Monster har han berättat om sitt liv för författarna Martin Svensson och Leif Eriksson.
Lundells berättande är en av bokens svagheter. Kapiteln är korta, likartade och pratiga. Kanske anpassade för någon som hellre ser på youtube än läser en bok. Det är synd, för berättelsen är intressant, även om den riskerar att bli en standardiserad historia om lyckad klassresa. Från grus till guld. Från barndomen med en självmordsbenägen och psykiskt sjuk mamma, till fosterhem, mobbing och alkoholism går en röd tråd av misär och ett omgivande samhälle som inte klarar av ett av sina olycksbarn. Lundells räddning blir Jonna och hennes mamma. Några som tror på honom. Ett gemensamt mål. Men också hjälpen från Norrköpings kommun.
Det är bara passande att historien inte är slut när boken kommit ut. Folk som blivit omskrivna, som Lundells mamma och Hanna Widerstedt, har i efterhand gått ut med sina sidor av sanningen. Med egna youtubeklipp och artiklar. Det gör att allt spinner vidare, men jag hade gärna sett att medförfattarna även intervjuat personer i Lundells närhet. Backat från hans perspektiv för en helhetsbild. Nu är det hans minnen och minnet är bedrägligt. Speciellt där det grumlats av alkohol och droger. Lundell har dock själv gått igenom hundratals dokument som han begärt ut från myndigheter, det är bra och ger en extra tyngd åt barndomskapitlen.
Joakim Lundell kallas idag en av Sveriges största influencers, men frågan är väl vem som placerat honom där, och hur man måste vara för att nå den positionen. Under vilka villkor kan han påverka? På vägen har han förnedrat sig själv och andra, men den cynism som missbrukare och psykiskt sjuka visar i boken förbleknar mot den kalkylerade råhet som dokusåpaindustrin visar sina deltagare. Behöver vi kollektivavtal för dokusåpadeltagare?
Att Lundell klarat sig är fantastiskt, men i slutet av boken skickar han en tanke till de som gått under. Han har inte glömt sin bakgrund. I framgångssagorna tid får vi lätt intrycket av att man klarar sig bara man kämpar tillräckligt hårt, med sin nödvändiga epilog påminner Lundell om att det inte är så.
Monster, Joakim Lundell, Martin Svensson, Leif Eriksson, Forum 2017.
Jag må säga att boken var en del över hype:ad och där med förväntade jag mig mer av den. Tycker det en berättelse som man dras till men jag blev inte lika tagen av den som många andra säger att man blir. Måste tillägga att jag inte ofta gråter till böcker och de också kan påverka. Boken kan påstås som hoppig i många delar då man inte riktigt vet vilket årtal det är eller vilken del på året, de blir Augusti till december på en mening och där av lite små flummig.
Det jag tycker är bra dock är hur boken är lättläst och där ser jag stora möjligheter i att andra kan läsa den som kanske ha svårigheter med läsningen. Det ger en större utsträckning på läsningen och kan därmed ses som en bok som kan ta med många människor under sina vingar.
Blev lite chockad i boken då saker kommer fram värre än det var man visste tidigare. Mot slutet skulle det varit lite mer upplevelse i boken om man fick mer inblick i hur Jocke ser på sin mamma idag och vilken relation han har med henne och med sin biologiska pappa, då det nämns relativt lite om.
I'm somewhat conflicted about this book. I get that the teens at my school like it. They like misery stories. And I do to, so in that light I like it. Especially the first part. But then the view of women is totally fucked! And yeah, sure, he writes about the view of women he had back then, but he is not apologizing for it in any way! Very bad! And that's what pulls down my rating, when it could have been a much better book!
Är lite splittrad när det gäller denna bok. Förstår mina elever som gillar den. De gillar misär historier. Och det gör jag också, så så sett tyckte jag om den. Särkilt den första delen. Men sen blir kvinno-synen helt åt skogen! Och visst, han skriver sådan syn han hade då, men han ursäktar den inte eller visar på något vis att han bättrat sig! Mycket illa! Det som drar ner betyget, när det kunde varit en mycket bättre bok!
Att säga att Joakim Lundell har haft ett händelsefyllt liv, är en underdrift. Joakim Lundell har haft ett tufft liv vet man om man följer honom på hans olika medier. Men på sättet han har öppnat upp sig nu, är på en helt ny nivå. Man lär känna den välkända profilen på djupet och får en rå och ärlig inblick från hans förflutna och hur han har gått från Sveriges bottenskrap till att vara en av Sveriges mest igenkända media profiler och leva ett gott liv med egen familj.
I Monster får man följa hans resa genom livet från hans stökiga barndom, hans ångestfyllda ungdomsliv, till hans nu bättre vuxna liv då han mår bättre än någonsin förut.
Jag rekommenderar att du läser Monster om du vill läsa någonting äkta, men också för att kunna förstå en man på djupet.
Monster är en snabbläst biografi om en av Sveriges största influencers. Jag har aldrig tittat på hans YouTube-kanaler, och inte heller sett teveprogrammen som han har medverkat i. Men jag har ju inte kunnat undgå att läsa om honom i media, så självklart så känner jag ju till Joakim Lundell, som tidigare kallade sig för Jockiboi.
Boken är skriven av Leif Eriksson och Martin Svensson, som Joakim Lundell har berättat om sitt liv för.
Jag är väl kanske inte direkt målgruppen för boken, men jag tyckte absolut att den var läsvärd. Det är ju alltid intressant med biografier, och att läsa om andra människors liv.
Jag gillar inte att ge betyg för självbiografier så jag lämnar stjärnorna tomma. Det är en snabb bok att läsa om man känner för att dra den i ett svep, själv har jag portionerat upp den mellan dagar och arbetspass för att orka med då den handlar om tunga ämnen. Men jag skulle ändå rekommendera folk att läsa den, den speglar en vardag som finns ute i Sverige för många men som det inte pratas om, den visar även upp mycket hopp och vad som kan hända om man får tillgång till rätt stöd. Boken är skriven i ett grovt språk som speglar berättaren och dess sinnesstämning när händelserna utspelar sig. Är man känslig kanske det inte är en bok man vill läsa.
Denna boken är verkligen speciell, den är lite konstigt skriven men berättelsen är så fin men samtidigt så mörk. Jag är så glad att jag inte läste den när den kom ut, utan att jag istället läste den när jag ”hade ett annat perspektiv på livet”. Jag rekommenderar till att läsa den om du följer deras liv dagligen. Personligen tyckte jag att hans andra bok ”du är inte ensam” var bättre skriven. Men båda böckerna har väldigt djupa historier.
Skam till SVT som bidragit till den nya dokumentären ”Hatet” och som vägrar ta ner den. Att rakryggad stå och säga att ett barn inte upplevt och känt det de säger, berättar, och bekräftar, att de gjort och vad de blivit utsatta för. Fruktansvärt. Det här var en fantastisk bok; rå, ofantligt tragisk, och öppen som ett sår. Jag står på barnets sida, Joakims sida. Rekommenderar den här boken, den är så viktig.
Wow den här boken sträckläste jag! Så spännande (och hemskt) att man får veta allt som Joakim har varit med om. Är väldigt imponerad över hur stark han är som människa! Alla borde läsa denna för att man får större förståelse för människor med diagnoser samt att man kan inse att fördomarna kanske inte alltid stämmer! ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
En bok om en extremt trasig människa. Jag skulle säga att högstadieungdomar kanske kan läsa den.
Själv har jag ingen relation till denna människan då jag inte visste vem det var. Läste boken för att veta vilken målgrupp som den riktar sig till (måste/jobbläsning). Detta, ihop med min mättnad på kända personer som har haft trasiga uppväxter, bidrar säkert till mitt svala betyg.
Snabb läst, läste den mest för att förstå honom bättre och det gör jag väll nu men jag vet inte riktigt, inte bästa boken jag läst kanske, hade varit intressant att få höra lite av hans reflektioner om vad man borde göra i dagens samhälle för att hjälpa eller vad han har lärt sig. Känns som den är lite snabb skriven på något sätt, men ändå bra att han vågar berätta.
Viktig bok som verkligen borde läsas av alla som får chansen! Ett bevis på att man visst kan ta sig igenom svårigheter även om folk tycker något annat. En bok med jätteviktiga ämnen och boken är viktig i grunden. Ett bevis på att mitt i mörkret kan ljuset komma fram från olika håll, men fram kommer det.
En otroligt sorglig och stark berättelse om hur fel det kan gå för människor som växer upp under fel omständigheter, men också hur saker och ting kan vända. Inte det bästa jag har läst, men helt klart läsvärt ändå.