Kiedy Dawid i Larisa przybywają na północ Szwecji, by spędzić ostatnie dni wakacji w lapońskiej chacie, nic nie jest takie, jak być powinno. Jej właściciel Johan zniknął, brzegiem rzeki przemyka brodacz z odbezpieczoną bronią myśliwską, nisko lecący helikopter próbuje ich strącić z mostu, a nad ich głowami ciągle krąży drapieżny ptak, który swoim krzykiem najwyraźniej chce im coś przekazać…
Luulen että tämä on suosikkini näistä David ja Larissa -sarjan kirjoista, koska tässä taisi olla vähiten kirjaviisastelua ja eniten toimintaa. ;) (Niinpä niin, voi millainen kirjastotyöntekijä minä oikein olenkaan...!! :D)
Mutta eipä tämäkään kirja mikään helppo ollut: Alussa kuluu oikeasti 30 sivua kun David lähinnä räytyy rakkaudesta ja odottaa Larissaa takaisin 3 viikon matkaltaan Pietarista! :D Ensimmäinen jännä juttu tapahtuu sivulla 40, mutta sitten se onkin menoa ja kirjassa tapahtuu yllättävänkin hurjia ja siistejä juttuja! Jes! Loppu oli kyllä ruokottoman laimea, mutta sellaista se usein on.
Nämä on tosiaan siinä mielessä omituisia kirjoja, että välillä tuntuu kuin lukisi pitkiä pätkiä oppikirjaa kvanttifysiikasta (Kauhujen saari) tai historiasta (Kolmastoista vieras), mutta toisaalta lukijalle tuputetaan mitä ihmeellisempiä ja lapsellisempia juoniviritelmiä... Kohderyhmä vähän hakusessa?
Den här var hyperintensiv rakt igenom. Till skillnad från de tidigare böckerna, där jag ville ifrågasätta alla oklarheter, känns det som att "jaha okej" är en rimlig reaktion på de flesta av dem. Den här boken sätter sitt eget tempo och det är upp till läsaren att hänga med. Det var inget övernaturligt forsknings fuffens här, utan bara några små stunder med samemagi, vilket jag tycker är trevligare än att de försöker förklara hur det är tänkt att det fungerar. Lite oroande att det är fler (visserligen skurkaktiga) människor som dör runt dem utan att de bryr sig, och att deras föräldrar låter dem åka upp till Norrland för att bo ensamma, inte hos, men nära någon de inte får kontakt med. Jag minns att det skrämde mig som barn hur lätt de här böckerna fick det att verka för onda grupper att få tag på vapen och legoknektar som attackerar folk bara för att de råkar vistas på mark de inte vet har tillträdesförbud.
This entire review has been hidden because of spoilers.
[Recension av de första sex böckerna i bokserien] Martin Widmarks böcker om David & Larissa är alla drivna, med ett tydligt mysterie- och spänningstema. Ofta finns lite övernaturliga inslag, men inte så att det tar över grundkänslan av spänning. Temat är dessutom alltid ett vetenskapligt sådant, där barnen som läser eller lyssnar på berättelsen får en ökad förståelse för vetenskapliga upptäckter och lösningar.
Böckerna passar främst barn i åldern 9-12 år.
PS: Just denna bok var nästan lite för spännande, med riktiga hot om farlig död och allt.
Jest to 4 część z mojej ulubionej serii książek o historii Dawida i Larisy. Niestety, ta jest chyba najmniej ulubioną. Brakowało mi tego wątku naukowego, który pojawiał się i fascynował mnie w poprzednich częściach. Ale i tak bardzo przyjemnie mi się ją czytało.
Ma to taki vibee. Alee.. Nie widzę sensu po co Larisa ścinała włosy, jakbyy bardziej to namieszało niż poprawiło coś. Ogl wątek romantyczny pomiędzy nią, a Dawidem jest uroczy, lecz nie pasuje tutaj. Wgl uważam, że nie powinno go być.
This entire review has been hidden because of spoilers.
4,5 Bardzo dobra, ale jakaś taka… mdła w porównaniu z poprzednimi. Akcja jest bardzo szybka i książka wciąga, ale Widmark postawił poprzeczkę dość wysoko poprzednimi dwoma częściami. Brakuje jej tego wysiłku intelektualnego drugiego i trzeciego tomu.
Książka ok. Moim zdaniem poprzednie tomy były o wiele lepsze. Fajnie że autor poruszył tematy dotyczące klimatu, ale mam wrażenie że niewiele z tej książki zapamiętam. Końcowa ocena - 3,7 ⭐
Den här var absolut inte lika forskningsfixerad som de tidigare, men det samhällskritiska, eller vad man nu ska kalla det, finns kvar. Inte heller är det så mycket övernaturligt som glider in. Den har boken har jag lite mer problem med.
Först och främst, vilka vettiga föräldrar låter två 13 eller 14-åringar åka iväg själva till en stuga mitt i vildmarken, långt från civilisationen? Visst, de har en vän i närheten, men hade de haft kontakt med honom innan? De borde väl ha hört av med honom först och kollat att det vore säkert för några unga tonåringar att komma? Ah, nej jag köper inte detta. Tack och hej.