Kvinnor har vandrat i Elisabeth Rynells romaner förut, ofta i förfluten tid. Men Moll lever i ett samtida, kanske framtida Sverige, där olönsamma, onödiga människor utlokaliseras från huvudstaden. Under busstransporten norrut lyckas hon fly ut i skogen, rakt ut i ingenstans. Landskapet tar emot henne, och hon finner en övergiven väg där hon börjar den vandring som kanske ska föra henne till något.
De tidigare romanerna med vandringstema, som En berättelse om Loka, Hohaj, Till Mervas och Hitta Hem, har drag av saga och legend. I Moll är visionen av det utarmade samhälle vi är på väg emot, och delvis redan lever i, konkret och skrämmande realistisk. Än en gång har Elisabeth Rynell med sitt klangrena språk hittat en oavvislig form för sin civilisationskritik och för en gripande berättelse om sorg, öde och försoning.
Elisabeth Rynell (born 17 May 1954) is a Swedish poet and novelist. Her novel Till Mervas (2002), the first to be translated into English, appeared in 2011 as Mervas.
Born in Stockholm, Rynell was the daughter of an English teacher and a nurse. After completing her schooling, she spent a year in England as an au pair. She has also visited Iran and Afghanistan on an overland trip to Pakistan and India. After spending much of her life in the far north of Sweden, she now lives in Stockholm and Hälsingland.
After her husband died when he was only 22, Rynell embarked on her writing career, publishing seven collections of poetry and four novels, both highly esteemed in Sweden. Her first collection of poems Nattliga samtal (Noctural Conversations) appeared in 1990 but it was her novel Hohaj (1997) which brought her into the limelight and earned her two literary prizes. Her most recent work, Skrivandets sinne (Sense of Writing, 2013) is a collection of autobiographical essays evoking her writings about the city and the countryside as well as accounts of her closest friends, including the author Sara Lidman.
Elisabeth Rydall has received several awards including the Swedish Radio Novel Prize in 1998 for Hohal, the Swedish Academy's Dobloug Prize in 2007 and the Sara Lidman Prize in 2014.
En känsloladdad samtidsdystopi med mjukt språk och målande naturbeskrivningar. En väldigt fin liten bok som utelämnar precis lagom mycket tankar kvar till läsaren.
Omläsning inför författarsamtal i Sollefteå 28 okt 2022 (Mittlitt) och utsn att ha läst igenom förra reflektionerna:
Hoppfull berättelse, där det trots allt lyckas bra i nästan alla skeenden. Grundförutsättningarna är ju som de är, samhället som helt avfolkat landsbygden, utlokaliseringarna av de som inte "gör nytta", en rensning av det egna folket. Hon tar sig iväg, rymmer från bussen, för att hitta sig själv igen kan jag känna, för att sörja det som blev, makens död och att hon förlorade sitt foster och sitt barn, blev "galen" och sen inte kunde få ihop sitt liv. Läkande flykt och försoning. En extrembild av landsbygdens avfolkning, kulturens nedmontering, mot en mer kontrollerande och fascistisk stat. Medmänsklighet, självförsörjning. Fint filosofiskt om livets mening, berättelsens betyder, sammanhörighet. Slås av det fantastiska språket, det är en fröjd att läsa. Det gör att jag höjer betyget denna gång.
Det första jag tänker är att ja, skönt. Hon har hittat sin berättelse igen. Skrivandets sinne var ju en slags ”skrivkrampsbok”, ansatser, börjor, glimtar. Jag tycker mycket om den boken, men jag tänkte ändå att det är berättelserna hon vill kunna skriva igen, och här är den. Och språket, tänker jag, är enklare än det varit. Säger jag utan att ha läst om eller kikat i de äldre Rynell-böcker jag läst, men det är något jag tänker. Enklare, mer precist. Ibland lite övertydligt, det hade inte behövts. Men jag uppskattar den enkelheten trots att jag också älskar tillkrånglade stilar. Berättelsen, ja ska man sammanfatta handlar det om en medelålders kvinnas utstötthet ur samhället, och trasigheten mellan henne och hennes dotter som uppstod då maken dog. Simple as that, except it’s not. Det är också en bok om en dyster, dystopisk framtid där glesbygden är helt befriad från infrastruktur och där människor som inte är tillräckligt nyttiga forslas bort från städerna. Däribland Moll, huvudpersonen, som rymmer från evakueringsbussen för att klara sig själv därute i obygden. Och det går, bättre än väntat. Det är också som någonting så fint med berättelsen, att den fokuserar på det som går, inte på det som är förfärligt. Den får till och med sluta lyckligt, omän lite tilltufsat, för fint får det ju inte vara. Och jag känner det där gamla ilet i kroppen, att själv flytta ut till någon avfolkad by och leva avsides, den tanken som alltid nästan dyker upp, i liknande skildringar. Om jag bara hade bil, om jag bara hade nog med jobb digitalt så jag skulle reda mig (och om jag inte hade familj, förstås). Jag läser den ute på Bastuskär, inte så avskilt från resten av samhället som dit Moll kommer, men tillräckligt för att jag ska känna någon slags liknelse. Jag läser den nästan i ett svep också. För mig sällar den sig till raden av romaner skrivna av svenska författare, där jag räknar Anne Swärd och Malin Nord, säkert någon mer. Starka kvinnoberättelser. Goda berättare. Jag tänker också på Sorgens princip, för det lite liknande dystopiska samhället (som dock är än mer dystert i Sorgens princip) och på Enhet av Nina Hemmingsson, som också handlar om att forsla bort medelålders, onyttiga personer från det mer ”produktiva samhället”. Båda pekar ut kulturarbetare som överflödiga, och visst finns här en känga åt kulturpolitiken i dagens samhälle, och ja, hur samhället ser ut och vart det är på väg över huvud taget. Dystopin ligger i tiden nu, den är liksom oundviklig.
Hade svårt för denna bok. Rynell är som vanligt väldigt duktig på att beskriva känslor på sitt typiska metaforiska vis, men i den här boken tyckte jag att det blev för mycket av den varan. Det blev på sina ställen nästan löjligt utmålat och själva historien drunknade i alla känslobeskrivningar. Det här känns som en bok som Rynell skrivit för att kunna ge utlopp för sitt poetiska språk (vilket ju är fantastiskt fint i sig) istället för att berätta en historia.
I happened to come across this book at work (I’m a librarian) and it spoke to me for some reason. A maybe not that far off future where humans gets deported from their homes and transported like cattle no one wants to camps.
Moll escapes and sets out on her own adventure, trying to find others like her. I loved the language in this book. Beautiful. The ending was a bit off and out of the blue for my taste. But a nice novel anyway.