Ibland vet ni, kan man ha många saker på sitt bord, många recensionsex i kö, barn som skriker och pockar på uppmärksamhet (fy på dem (OBS: ironi!)) och sömnbrist som gör att varje gång man öppnar en bok så slutar det med att man nickar till. Och ibland finns det ändå en bok som man får hem som man (hej och hå vad många man det blev här) verkligen har längtat efter och bara måste läsa trots att den ligger längst ner i kön. Känner ni igen känslan?
Det här är den boken. En sån bok som jag bara var tvungen att läsa på en gång. Jag var tvungen att veta hur det går för Emma, för Emma och Olle och när boken är slut är jag återigen ledsen för att den är just slut och jag inte har möjligheten att veta mer, jag får inte fortsätta följa utvecklingen (så jag hoppas lite på en femte bok)
Jag brukar säga att feelgood som genre är ganska förutsägbart, och det är det väl också men det är viktigt ändå att det finns överraskande element i boken och ett driv framåt. Emma kan väldigt lätt framstå som gnällig och ganska barnslig, men åtminstone jag får en förståelse för henne genom de här böckerna och jag vill henne så väl rakt igenom. Sånger i skymningen har flera överraskande element tycker jag och ändå är persongalleriet inte överdrivet stort. För oss som har läst hela serien är det knappt några nya bekantskaper – förutom de hon möter på sin pilgrimsvandring, men inte heller det är för många. Jag kan dock tänka mig att om man valt att inte läsa de tre tidigare böckerna så blir det kanske någon människa för mycket.
För mig som knappt kommer ihåg vad jag läser, mer än möjligtvis att jag har tyckt om boken i fråga eller inte (ibland lite till såklart), är en sådan här fristående historia bra – för då måste historien på något sätt alltid presenteras, vilket gör att jag minns allt mycket bättre. För någon med bättre minne kan det nog kännas väldigt upprepande, men jag tror inte att det är för mycket återberättande i den här boken.
Språket som sådant är bra, och det känns rimligt för varje person utifrån sin ålder och sin sociala tillhörighet. Jag tycker också om att Davidsson inte är rädd för att ta upp svåra saker i sina feelgood-böcker. Saker måste faktiskt inte vara så glättigt hela tiden, livet är oftast inte glättigt. Många gånger får jag faktiskt stanna upp lite. Kanske ger det inte mig några större aha-upplevelser, men jag får påminnelser om sådant som är viktigt att tänka på och det tackar jag Davidsson, Emma, Carsten och Olle för.
Som serie hänger omslagen ihop bra (i alla fall de utgåvorna jag har) och hela serien kommer definitivt få stå kvar i min bokhylla.