Boken intresserar säker den som har intresse av kungliga öden i allmänhet och den sista ryska kejsarfamiljen i synnerhet. Bokens ram handlar om Virubovas liv som hovdam och närmsta vän till kejsarinnan och utspelar sig mellan 1903 och 1920-talet då hon flyr Ryssland och revolutionen.
Men den bakomliggande anledningen till att skriva boken, vars idé sägs ha kommit från Maxim Gorkij, var att klargöra kring och dementera de många rykten som florerade kring kejserliga familjen från deras vigsel och särskilt från Rasputins inträde i deras liv. Men likväl som Virubova dementerar många av ryktena (som även i senare forskning har avfärdats som ogrundat skvaller) så är hon heller ej sen att lägga till sina egna teorier om familjens undergång. Istället för att skylla på Rasputin och samarbete med Tyskland riktar Virubova siktet på resterande hovet och många av de höga ministrarna som hon säger aktivt ha stämplat mot Kejserliga familjen. Många av hennes kopplingar framstår som smått fantastiska och överdriva där hon både kopplar övriga Romanovfamiljen till allsköns girighet, maktlystenhet och samarbete med såväl revolutionärer som tyskar.
Likaledes är hennes skildringar av revolutionen starkt tendensiösa. Det finns dock många likartade berättelser från personer i samma situation som Virubova var i efter revolutionen vilket gör hennes berättelse trolig, även om detaljer säkerligen är överdrivna.
Utöver bokens tydliga ändamål så målar Virubova också ett tydligt porträtt över känslorna hos en person som har förlora sitt hemland. Ett öde Virubova delade med tusentals andra ryssar av fel klass eller ideologi.
"... Vi hade förlorat allt vi förr ägde, hem, vänner, ägodelar, ja t.o.m. vårt land, ty ryssarna har icke längre något land, ingen flagga, inget hem i hela vida världen. Det bästa någon av oss ännu kan hoppas på, är ett obemärkt hörn i något okänt land, där vi kunna arbeta nog för att köpa oss mat och ett lugnt ställe, där vi varje dag kan bedja: 'må Gud rädda Ryssland'."