Kalla kriget framstår alltmer som en viktig epok i svensk historia – inte minst när det gäller bilden av säkerhetspolitiken. Samtidigt har det saknats en översiktlig skildring av den svenska underrättelsetjänsten under denna tid. Vad var dess syfte? Vilka hemliga operationer genomfördes? Och hur såg relationerna ut till andra underrättelsetjänster?
Wilhelm Agrell är en av Sveriges främsta experter på underrättelseanalys. Utifrån tidigare konfidentiellt källmaterial har han nu skrivit boken Sprickor i järnridån, som ger en fascinerande och heltäckande bild av den hemliga underrättelsetjänstens arbete under en viktig och på många sätt farofylld tid.
I arbetet med boken har han använt sig av två tidigare hemligstämplade tjänstedagböcker från det så kallade T-kontoret, skrivna av chefen Thede Palm och hans medhjälpare Curt Andreasson. Dagböckerna ger unika inblickar i deras arbete – som var ett komplicerat och riskfyllt spel. Sverige var en liten men inte oviktig bricka i kalla krigets stora spel.
Jag hade velat ge en fyra för ambitionen och omfånget, men som läsupplevelse når den definitivt inte dit. Ämnet är intressant och Wilhelm Agrell har mycket att komma med i ämnet. Boken gör det den ska med att beskriva den svenska underrättelseinhämtningen under kalla kriget.
Det som sänker betyget är att det lätt blir lite torrt och tråkigt på vägen. De kända händelser som gör extra intressant behandlas oftast med bara några få meningar.
Vill man ha en historieupplevelse på ungefär samma ämne är "Spioner och spioner som spionerar på spioner" ett bättre val (även om den snarare handlar om Säpo och svenskt kontraspionage än underrättelseinhämtning.
Det är något som inte stämmer när händelser från 1992 med 25-års sekretess plötsligt släpps fritt. Jag kan inte riktigt förlikas med det. Men oj vad intressant det är! Och Agrell har skrivit ännu ett mästerverk. Jag ser fram emot fortsättningen som väl kommer om åtta år som behandlar 1993 till 2000!