Lilla Essingen är ett samhälle i miniatyr, i vissa avseenden en plats där tiden har stått stilla, utan gentrifiering och kommersialisering. Stig Larsson har bott där i många år och samlat på sig en vänkrets av författare, musiker, småbusar, sjömän, entreprenörer, levnadskonstnärer och allmänt udda existenser. I samarbete med fotografen Ulla Montan tecknar Stig Larsson ett tjugotal livfulla porträtt av folk på Ön, som den heter i folkmun.
Stig Håkan Larsson, född 20 juli 1955 i Skellefteå i Västerbottens län, är en svensk poet, dramatiker, romanförfattare, filmregissör samt kritiker. Han har varit medlem av redaktionen för tidskriften Kris och är bland annat känd för romanerna Autisterna och Nyår, pjäsen VD och filmen Kaninmannen.
En bok vari Sigge Pigg (Larsson) faktiskt dummar sig ovanligt lite. Men han dummar sig icke desto mindre. Lite.
Enligt egen (kokett?) utsago begriper sig Larsson (Sigge Pigg) inte på ironi. Han tolkar allt bokstavligt. Som en ovetande Eulenspiegel, en trixter med skygglappar. Larsson förmår därmed heller inte att själv bruka ironi. Och det gör ju – såklart? – att vissa säg förefaller häpnadsväckande. Dock ej detta:
"För någon natt sedan, jag hade precis släckt läslampan, kom jag på hur skönt jag tyckte att det var att med tårna vända på påslakanet så att det för några sekunder blev kyligare kring tår och en bit av ena foten. Jag låg där i mörkret och kände den där svalkan och tänkte på den: just den svalkan. Och att jag kunde känna den" (s. nånstans mot slutet).
Inte en särskilt bra bok, men inte nödvändigtvis tråkig för det.
Bäst är nog ändå den separata avslutande ”dagboksessän”. Självreflektion och reflektion över det politiska klimatet ca. 2015 som är en intressant tidskapsel i sig.