Jag gillar den orena blandningen mellan essä och reportage skarpt. Boken ger snabbt en känsla för historien som ett möjligt koherent fenomena med hjälp av innuendofyllda passager. Allting har ett talspråkligt tilltal. Det är som att hela boken utspelar sig vid en brasa. Man får reda på att författaren har glasögon men på författarporträttet tittar han som ett solbränt barn in i kameran, glasögonlös. Konturerna är suddiga alltså, och därmed kan man ta sig an det skrattretande arbetet att prata om gränser, utan någon riktning. Dom grövsta vändningarna, som den mellan indiska subkontinentens splittring till författarens stenstads-fetischism blir som suggestiv stand-up. Därmed inte sagt att boken inte är bildande. Jag skulle säga att den sporrar intuitionen och gör att man siar. En bok jag skulle ge i handen till varje yngling, eller wannabe-yngling, framförallt. Eller nej förresten alla människor, det här formatet är framtiden och något av antitesen till meningslös akademi-humaniora. Mer sånt här tack!
Ett meandrande som ter sig lite planlöst. Kärnbegreppet gränser har en vid tolkning i Elenskys tappning här. Men det är inte bara negativt att låta tankar av olika slag kastas in i en bok. Läsaren skall bara inte förvänta sig en riktning, hypotes eller syntes - om denne är nöjd med att följa med lite hit och dit och få sig visdomar till livs på ett ganska trevligt framfört sätt, så är väl det gott nog. Jag samlade på mig en del fina citat från Gränser i alla fall, så den kom precis upp i fyra-betyget.