De senaste åren har fenomenet exkluderande design blivit alltmer uppmärksammat. Det kan handla om bänkar som inte går att ligga på eller oljud som fungerar avskräckande. Syftet är detsamma: att utesluta vissa grupper från exempelvis torg och köpcentrum.
Ett samhälles värdighet kan mätas i hur det behandlar sina mest utsatta. Så när hemlösa, ungdomar och fattiga missbrukare numera ofta hänvisas någon annanstans tyder det på en ny syn på fattigdom.
Fredrik Edin argumenterar för att exkluderande design fyller en ideologisk funktion och att förändringen av staden kan förklaras av utvecklingen från produktions- till konsumtionssamhälle. De avvisande bänkarna rättfärdigar och vänjer oss vid en samhällsordning där medborgarna delas in i goda respektive otillräckliga konsumenter.
En poäng med exkluderande design är att den verkar i det tysta. Att på samma gång dölja och förstärka maktrelationer är det underliggande syftet, inte att lösa några samhällsproblem.
Fredrik Edin (f. 1967) är journalist, författare och universitetslärare. Han har skrivit manus för långfilm och tv samt genom åren medverkat i så skilda forum som Sveriges Radio, DN, Darling och Arbetaren. Han har arbetat som producent på Kulturhuset i Stockholm samt för den uppmärksammade reklambyrån Studio Total. I dag är han doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Karlstads universitet.
En kort avhandling av fenomenet 'exkluderande design'. Författaren tar upp vad en bänk som inte går att sova på säger om samhället och dess utveckling samt att exkluderande design omfattar mycket mer än bara offentliga bänkar.
Boken lyfter fenomen som parkbänkar designade för att vara omöjliga att sova på, skräpa ner vid eller sälja droger vid; hög musik som spelas på platser där folksamlingar eller uppehälle inte är välkommet och torg där alla sittplatser som erbjuds är reserverade för betalande gäster.
Det finns många typer av exkluderande design och jag själv börjar tänka på hur det under Coronapandemin spreds ut illaluktande gödsel i parker för att se till att folk inte vistades där eller hur det knappt går att vara del av samhället utan en smartphone med konstant internetuppkoppling.
Vidare diskuterar författaren förekommande lagförslag som skulle ge polisen möjlighet att kontrollera vilka som får vistas på offentliga platser, att utan dom kunna avvisa personer om de 'uppträder irriterande'. Formuleringarna lämnar utrymme för att lagen kan omfatta vem som helst och vad som helst. Ett förslag som känns högst Orwellianskt, vilket får mig att undra var obekväma bänkar och hög musik hamnar på den skalan?
En bok som väcker eftertanke och belyser att något tillsynes oskydligt kan förmedla och förstärka ideologier och maktförhållanden.
Kort, kärnfull, hemsk, fantastisk. Bra grepp att dessutom inkludera snacket om allmänningar; dvs. hur motverkar vi den här jättetrista tendensen att bygga städer som utesluter och osynliggör de mest utsatta i stadsmiljöer. JÄTTEBRA. Alla borde läsa!