Hur kan man irritera sig så på dem man älskar förbehållslöst? Varför vill man göra sina barn till sin avbild när man inte är särskilt förtjust i sig själv? Och hur många spännen kan en cykelhjälm egentligen behöva? Kalle Lind har tre barn och tio års föräldraerfarenhet och fortfarande fler frågor än svar. I farzonen är en serie roliga, rörande och personliga texter om maktlöshet och hjälplöshet och den där känslan av att hur man än gör så gör man fel. Här finns däremot inga tips och råd och käcka gör-så-här-så-går-det-bra-guider. Sånt ger bara föräldrar dåligt samvete. Och är det något föräldrar i allmänhet inte behöver mer av så är det dåligt samvete.
Tycker den var helt okej, gav några intressanta tankar men hade gärna velat att han stannade upp lite mer vid sina funderingar. Det är lite som att han precis när han kommer till intressanta resonemang snabbt byter spår. Är också mer nyfiken på känslor som är inblandade i hans pappaskap, samma sak där, man anar men bjuds inte in helt. Sen hade jag svårt att hänga med i kronologin men det är mer en smaksak, och det hjälptes inte av att jag läste den som E-bok och därmed fick lite märklig layout ffa mellan kapitel.
Jag tycker mycket om Kalle Linds sätt att skriva (och prata, i podden Snedtänkt). Det här är inte en skratta-högt-bok som vissa av hans tidigare. Humorn finns där, men på ett lågmält sätt, i fina betraktelser som ibland rentav blir allvarliga och biter till mot något Lind tycker är fel. (Och där har han oftast rätt.) Kan läsas med behållning av fäder, men också av personer helt utan egna barn, som till exempel jag.