Omläsning pga författarbesök på Litterärt skrivande, Hola folkhögskola. När jag läser den nu igen och denna gång i fysisk form, upplever jag nog inte samma upprepningskänsla. Anammandet av ett särskilt språk och uttryck för att gestalta känslan av "norrlänningen" uppskattar jag än mer denna gång. En lek med uttrycket, och ett försök att komma så nära som möjligt, förstås tillspetsat men ändå inte drivande utan liksom vördnadsfullt. Upplevde nog att förbuden och påbuden tappade lite fokus i slutet, och förstår inte riktigt det sista om andlighet som också nämner detta med giftkvinnor, känns lite som "häxjaktsfasoner" även om idén väl är att premiera sunt förnuft, som de flesta andra tycks handla om. Det stack ut lite från det övriga. Jag vet inte om det hipstriga och norrlandsvurmen fortfarande pågår eller om det var en känsla som fanns då jag skrev första recensionen. Pågår den fortfarande?
*
Jag hade tydligen inte skrivit in min recension här, så nu gör jag det (från 27 april 2018):
Jakten på det ”autentiska”, det äkta och råa, okonstlade, tycks vara något som ”hipsterkulturen” slår knopar på sig själv för att hitta och exploatera, förpacka till unika dussinvaror och sälja sälja sälja. Helst till helt ovärdiga priser, eftersom det ju är ”på riktigt”. I Sverige tycks det vara det norrländska som ska stå för det autentiska, det oförstörda. Ska man gå efter mediabilden, skulle varenda stockholmshipster göra i brallorna bara de fick kliva in hos farbror Kalle, gampojk, bostadsort Skatamark (slumpmässigt vald ”samlad bebyggelse” i Norrbotten). Den äkta smutsen, skotern på bakgården, den otvättade hellyhansen, vedtravarna, tuggtobaken, dunken. Med hembränt, alltså.
Marken caters to that audience. Men den vänder sig också till de som känner igen sig, och skildringen av den ”vanliga människan” i Norrbottens utmarker, är berättade med 80% kärlek och nostalgi, minst. 10% humor, och 10% norrlandspatriotism. Eller vänta, kanske 50% norrlandspatriotism, 40 kärlek och 10 humor. Antagligen beror det på vem som läser.
Jag lyssnade på Marken, mest. Ljudbok, Väyrynen läser själv. På gott och ont tror jag, onekligen mest autentiskt, och nog behövs det ha dialekt, tror jag. Han sa själv något om det, medveten om att författare inte alltid är de bästa att läsa in sina egna böcker. Att han kan avslöja en del genom intonation etc, att hans medvetenhet om texten färgar den, tolkar den. Så kan det nog vara, men min invändning är nog att det inte alltid passade i rytm och stil, att det blev för plain. Hursom ett väldigt trevligt sätt att få i sig poesi på, på bussen, i affären, på promenaden. Jag önskar mig mer sånt, överlag. Ett poetiskt soundtrack till livet.
I diktform passar sig skildringen av den ”vanliga människan” och vardagen, bättre tror jag, än i de romaner där jag stöter på detta tema. I romaner blir jag frustrerad över att ingenting händer, i en dikt är det att ingenting händer, någonting som ändå kan ge resonans i mig. Det är en bild, och bilden säger något utanför bilden. I en roman fungerar inte det där, åtminstone inte i de flesta fall, för mig. Kanske för att jag blir frustrerad över att jag måste genomlida intetheten i en hel roman, när det räckt med en dikt, som jag kunnat tänka vidare genom. Tips för dig som tänker skriva om tristess, alltså: bli poet.
Det jag kanske stör mig på, är mängden. Marken är TJOCK. Det hade räckt med en tredjedel, tror jag. Många dikter skildrar samma sak igen, som någon tidigare dikt skildrat. Säger samma sak, fast med en annan karaktär kanske. Det blir tjatigt.
Det är också det där med readymades. Jag vet inte vad det kallas i textsammanhang, det måste finnas ett ord? Enligt Väyrynen är c:a 25% eller nåt sånt, sådant han ”stulit”, från intervjuer, skyltar, andra texter antar jag. Stoppat in i denna kontext. Framför allt sådant folk sagt kanske? Någon skrev i en recension, eller nej – det var ett gäng ungdomar jag överhörde då jag väntade på bussen under Littfest, en av dem sa att de dikter där det var mer tydligt att det var hans egen röst, att de var bäst. Och jag håller nog med, de är starkast. Samma gäng kunde inte alls förstå hajpen. Hade gillat boken först men nu blivit less iom att han hyllades över hela landet, det blev för uppchosat för att ta på allvar, SÅ bra är det inte. Enligt dem. Och till viss del kan jag hålla med, men det har ju egentligen inte med själva boken att göra.
Och apropå det hipstriga. Det är ju också en form av exploaterande. Knepigt det där, både att man vill få plats i den svenska kulturen, som en självklar del, men exotifieras istället. Var går gränsen? Hur ska man hantera det? Tamimie Märak pratade också om det där, på Litteratur&retur. Vill hon ens att hennes texter ska finnas i skriftlig form, så att de kan representera? Är det ett utnyttjande eller ett genomslag, att skildra dessa människors vardag? Exotifierar jag när jag skriver om dem som ”dom”? Jag antar det, fan också. Jag särskiljer dem, pekar ut dem, och menar alltså att det finns en annan grupp, som jag själv tillhör. Men hur kommer man undan det där? Hur ska man kunna prata om något, alls? Gaaaah, jag går sönder.
Bitvis riktigt bra. Bitvis tjatig. Listan med förbud och påbud var ibland fyndig men oftast något man ville hoppa över för att komma till de andra delarna. Mycket igenkänning.
Marken är en samling av text som via prosa, budord, mailkonversationer, fri- och bunden vers, nekrologer och listor beskriver hur, det som samhället anser vara periferi förhåller sig till samhällets så kallade centrum.
Läsvärd om än ojämn. Troligen bättre uppläst än egenläst. Viktigt ämne som få uttrycker.
Som boende i Norrbotten så känns mycket igen, även om jag kan tycka att den spridda uppfattningen om den tystlåtne, hembräntsdrickande norrlänningen cementeras i texten. Vi är inte alla sådana! 😉 Däremot gillar jag värderingarna som tar stor plats, och kontrasten som blir extra tydlig i mailen som skickas från den tillfällige Stockholmsbon till kompisen hemma i Malmfälten.
Listorna med påbud och förbud tröttnar jag på ganska fort (det är över 500 punkter!) och jag missar ibland om det var ett för- eller ett påbud som annonserades. Det förekommer också en del finska ord, som jag förstås inte förstår.
Det är passande att Väyrynen läser sin bok själv, men jag hade nog blivit tokig om jag varit tvungen att lyssna i originalhastighet... Det bästa hade nog varit att lyssna med texten framför sig - då hade jag nog fått ut ännu mer av "Marken".
Den är bra, vissa kapitel riktigt bra men håller tyvärr inte helt igenom hela boken. För många påbud till slut, tappar intresset. Han läser bra om man drar upp tempot lite. Blir ändå lugnt och skönt trots 1,25 hastighet.
Ja, det tog ett och ett halv år pärm till pärm, men nu har jag läst och begrundat samtliga påbud och förbud och mitt eget påbud är att ”läs Marken hur långsamt du vill, du kommer bära den med dig resten av livet.”
Förtjänar någon slags hedersplats. Öm, rå, ROLIG. Poesi från malmfälten med tex. insändare till tidningen av "allt blir bara sämre" och budord för hur man ska uppföra sig här i livet. Vackert!
David Väyrynen skildrar människor, människor som håller fast vid folkrörelsen, vid solidariteten. Det handlar om värden som ganska ofta ses ned på av den stora massan människor men som här blir fullständigt självklara. Underbar bok! Hela texten på bloggen: http://elilaserochskriver.se/marken-d...