Att jag började läsa "Utvandrar"-serien är jag otroligt tacksam för. Har vi något nationalepos i vårt land är det denna, i alla fall i mitt tycke. Karl-Oskars och Kristinas öde fortsätter att fängsla men kanske är det ändå Robert som jag i slutändan känner mest för. Han får mig osökt att tänka på ett citat av Oscar Wilde:
"For a dreamer is one who can only find his way by moonlight, and his punishment is that he sees the dawn before the rest of the world.”
Så är Robert. Den unga mannen som med ungdomens iver tar sig an nya utmaningar och tror, i sitt innersta, att allt kommer gå väl.
Och Kristina, som sätter ord på det som så många känner. Längtan efter det trygga och välkända. Samtidigt är hon inte en passiv person som står på läktaren och ser saker hända utan att försöka göra någonting åt det. I det lilla försöker hon påverka sin värld, så gott hon kan, för att hennes barn och familj ska kunna få det så bra som möjligt. Även om det betyder att hon själv måste försaka allt hon egentligen vill ha.