Bra bok med ett något missvisande namn. Sennerteg och Berglund har skrivit en bok om det finska inbördeskriget, men det som inte framgår av titeln är att deras fokus ligger på det svenska/svenskspråkiga perspektivet. Det kanske inte är så konstigt att en bok skriven av svenskar riktad till en svensk publik anlägger ett sånt perspektiv, men likväl får det stor inverkan på historieskrivningen. Vi följer svenska journalister på plats i kriget, svenskspråkiga officerare, konflikten på det svenskspråkiga Åland, den svenska frivilligbrigaden, osv osv. Kanske har författarna gjort dygd av nödvändigheten här, av källförteckningen framgår det att de inte läser finska, således är ingen finskspråkig litteratur (men däremot en hel del finska historiker) citerade. Även om boken är ett bra hantverk annars så tycker jag att man bör vara medveten om denna brist när man läser den. Med det sagt, boken har ett bra tempo och beskriver inbördeskriget på ett bra sätt. Det märks att författarna kan tidsperioden, den internationella kontextualiseringen håller hög historisk klass. Detta tillsammans med delarna om den svenska frivilligbrigaden (där de kunnat luta sig allra mest på försthandskällor i form av dagböcker) är de starkaste delarna av boken, medan de allmänna delarna om finska inbördes förhållanden känns lite svagare.
Boken är läsvärd om man tar den för var den är: En bok om det finska inbördeskriget, sett ur svenskspråkiga ögon.
Den här boken har övertygat mig om att det finska inbördeskrigets "vita terror" var den främsta anledningen till att Finland lyckades motstå den sovjetiska invasionen 20 år senare. Ett ordentligt eugeniskt utrensande av den sortens element som ville inte bara bryta upp den allmänna ordningen, utan även införliva landet i Sovjetunionen och kväsa alla chanser till nationellt självbestämmande i 70 år framåt. Det är en sorts högförräderi som naturligtvis straffades med döden, och att den sortens avskräde inte fick chansen att skaffa fler barn har inte kostat Finland någonting mer än lite ammunition för 100 år sedan.
Varifrån de röda fick sitt rättfärdigande är lika otydligt som alltid. I ett land där majoriteten (80-90%) av befolkningen är självförsörjande bönder skulle en "arbetarnas diktatur" vara än mer orättfärdigt än den aristokrati som de protesterade mot. Då skulle majoriteten av landet ha lika lite att säga till om gällande landets riktning, men än mindre egen frihet i privatlivet. Vilken pangdeal, inte konstigt att de behövde tvinga in folk i leden medan ledarna själva flydde till Petrograd när de oundvikligen förlorade.
Nära i tid men okänt för mig (förutom genom Linna's torpartrilogi) så förskräcks man över hur enkelt det är för ett samhälle att fragmentiseras, för demagoger att hetsa upp stämning och göra dialog omöjligt. Det är fruktansvärt när några högljudda hatare börja avrätta medborgare och fångar och detta leder till hämndaktioner på andra sidan, som i sin tur leder till ännu mer död och drar ned många i denna spiral som ursprungligen varit mer moderata och öppna för dialog. Det är INTE uppmuntrande att samtidigt läsa Thukydides och känna igen mycket (det var ju också en sorts inbördeskrig). Jag hade inte riktigt heller insett hur nära det var att Finland blev en del av Sovjetunionen, eller om planerna för fortsatta försök till revolution och maktövertagande i Sverige.