I Ikon tas läsaren med på en poetisk resa i spoken word-poeten Yolanda Bohms vidunderliga värld. Vi får följa med från barndomen i orten, till dans på barrikaderna och vidare ut i rymden i en kamp för att vara sig själv fullt ut. Vi möter rasism, trånga kroppar och könsroller, kolonialism och svåra förluster, men också närhet, kärlek och transhumanistisk gemenskap. En kraftfull debut och ett skoningslöst manifest för frihet. YOLANDA AURORA BOHM RAMIREZ turnerar sedan flera år tillbaka land och rike runt som föreläsare, aktivist och spoken word-poet. Ikon är hennes debut.
Yolanda må ha sagt att kalla sig själv ikon kan ha varit lite att ta i, men dessa ord bildar ett mästerverk. Rader slår an strängar jag inte visste jag hade. Kroppen ryser, både från tyngden i orden och från skalpeller som kunde varit. Vissa rader läser jag varje gång jag plockar upp boken. De gör mig alltid tårögd. Jag läser orden med fuktiga ögon och en rysning som sprider sig från bröstkorgens mitt till yttersta fingerspetsar. Jag skandera orden i mitt huvud. Vi är vackra. Fyll våra sprickor med guld. Vi är utan skuld.
Tror Yolandas poesi mår bäst av att upplevas - läst av henne själv, på scen (där jag hört den). Det verkar även Yolanda själv tycka: ”Litteratur ska skrikas: i tryckt form är den förlegad.”
Så denna poesisamling har definitivt sina starka ljusglimtar, men tyvärr inte lika många som jag hoppats. Det blir för många stora och vackra ord för mig, som gör att de nästan tappar sin betydelse och känsla till slut. Första tredjedelen är starkast, enligt mig.
"Den enda ursäkten att inte läsa är att skriva, den som har böcker är aldrig helt ensam, och om den här världen är på väg åt helvete kommer litteraturen vara den sista stjärna vi ser."
Poesi för en sökande, sårig och hoppfull ungdom. Det finns något ömtåligt omsorgsfullt i den här typen av slagordsdikter, ett "vi ser varandra, accepterar varandra, vägrar trampas på" som omringar ett kollektiv som känner på samma sätt. Jag tänker att det kan vara en enorm tröst, och ge styrka, för den som befinner sig i känslomässigt kaos. Dikterna är fyllda av känslor och styrka. Ser spåren av estradpoesin, de ska nog helst läsas högt. Och uppläst blir ordlekarna och halvrimmen också snyggare än hur de fungerar i textform, så jag föredrar nog den formen. Men ser också värdet av den skrivna samlingen, en skatt för den som behöver den. Som kanske inte är jag just nu, men som nog var jag för 20-25 år sen.
Språket, språket, språket. Vilka fantastiska formuleringar. Vilken glöd. Men jag har fortfarande lite svårt för spoken poetry och det kommer jag tyvärr inte ifrån helt, inte ens med den här samlingen.
Jag misstänker att estradpoesi gör sig bäst som just estradpoesi. Vissa formuleringar var både snillrika och hjärtvärmande, men mellan dem kom jag tyvärr ofta på mig själv med att rynka pannan.