Poesi för en sökande, sårig och hoppfull ungdom. Det finns något ömtåligt omsorgsfullt i den här typen av slagordsdikter, ett "vi ser varandra, accepterar varandra, vägrar trampas på" som omringar ett kollektiv som känner på samma sätt. Jag tänker att det kan vara en enorm tröst, och ge styrka, för den som befinner sig i känslomässigt kaos. Dikterna är fyllda av känslor och styrka. Ser spåren av estradpoesin, de ska nog helst läsas högt. Och uppläst blir ordlekarna och halvrimmen också snyggare än hur de fungerar i textform, så jag föredrar nog den formen. Men ser också värdet av den skrivna samlingen, en skatt för den som behöver den. Som kanske inte är jag just nu, men som nog var jag för 20-25 år sen.