Lidande, hopplöshet, livsleda, Guds frånvaro… Mörkret kan tyckas ogenomträngligt, men just då kan ”en stråle av gudomligt mörker” tränga igenom. I själens dunkla natt är Gud också närvarande, men på ett annat sätt än vi väntat oss. Gud har aldrig förklarat meningen med lidandet för oss, utan tagit det på sig och delat det med oss. Alltsedan dess kan natten, korset, det svarta och obegripliga, befria oss på djupet och visa oss ett nytt sätt att be och leva. Efter natten kommer alltid dagen, ja, när det är som mörkast, är också gryningen som närmast…
Vad har egentligen språket för mening? Kan det förmedla något av sanning eller verkligheten? Menar Johannes verkligen att allt lidande leder själen fram till theosis? Eller måste tro komma först? Och vad är då tro. För att inte ens börja tala om "vad är gud"?