Сън и екзистенция

by Michel Foucault, Ludwig Binswanger

C текста cu „Сън u екзистенция" Лудвиг Бинсвангер поставя началото на екзистенциалната психоанализа. Потомствен швейцарски психиатър, приятел на Фройд и последовател на Хайдегер, с този легендарен текст той основополага направление, което днес печели все повече внимание сред привържениците на историзирането и контекстуализирането на рефлексията над човека и на работата с него.

„Въведението" на Мишел Фуко към текста на Бинсвангер е първият влиятелен теоретичен текст на човека, извоювал си авторитета на един от най-големите провокатори към съвременното мислене изобщо. Както и към смелостта на индивида да разширява границите на собствената си свобода чрез мисленето. В него Фуко набелязва пътя към една антропология на въображението чрез изследване на съня като негово условие за възможност и сблъсква въображение и въображаемо в опит да стигне до конституиращия смисъла и субекта момент, до момента на абсолютната свобода.

Тази книга събира двата текста с убеждението, че пробивите им ще послужат на психолози, психиатри, психотерапевти, философи, антрополози, рефлексивни социолози, културни теоретици, историци и литературоведи. Но преди всичко ще послужат на онзи, който се вълнува от своето „себе си". Както и на обичащите красиви текстове, които правят границата между теория и фикция невидима, а на човешкото съществуване придават неочаквани измерения.

Genres: Philosophy, Psychology, Psychiatry, Psychoanalysis

194 pages, Paperback

First published January 1, 1930

About the author

Paul-Michel Foucault was a French philosopher, historian of ideas, writer, political activist, and literary critic. Foucault's theories primarily address the relationships between power and knowledge, and how they are used as a form of social control through societal institutions. Though often cited as a structuralist and postmodernist, Foucault rejected these labels. His thought has influenced academics, especially those working in communication studies, anthropology, psychology, sociology, criminology, cultural studies, literary theory, feminism, Marxism and critical theory.
Born in Poitiers, France, into an upper-middle-class family, Foucault was educated at the Lycée Henri-IV, at the École Normale Supérieure, where he developed an interest in philosophy and came under the influence of his tutors Jean Hyppolite and Louis Althusser, and at the University of Paris (Sorbonne), where he earned degrees in philosophy and psychology. After several years as a cultural diplomat abroad, he returned to France and published his first major book, The History of Madness (1961). After obtaining work between 1960 and 1966 at the University of Clermont-Ferrand, he produced The Birth of the Clinic (1963) and The Order of Things (1966), publications that displayed his increasing involvement with structuralism, from which he later distanced himself. These first three histories exemplified a historiographical technique Foucault was developing called "archaeology".
From 1966 to 1968, Foucault lectured at the University of Tunis before returning to France, where he became head of the philosophy department at the new experimental university of Paris VIII. Foucault subsequently published The Archaeology of Knowledge (1969). In 1970, Foucault was admitted to the Collège de France, a membership he retained until his death. He also became active in several left-wing groups involved in campaigns against racism and human rights abuses and for penal reform. Foucault later published Discipline and Punish (1975) and The History of Sexuality (1976), in which he developed archaeological and genealogical methods that emphasized the role that power plays in society.
Foucault died in Paris from complications of HIV/AIDS; he became the first public figure in France to die from complications of the disease. His partner Daniel Defert founded the AIDES charity in his memory.

Reviews

[Oliver · Rating 3 out of 5]

Only Foucault with hair would have the audacity to pen an overindulgent and turgid essay over twice as long as the far more interesting and focused text it’s supposed to be introducing

[Simon · Rating 5 out of 5]

Early Foucault (1952); though it is supposedly an introduction to Ludwig Binswanger on the same topic, Foucault shows a surprisingly deep allegiance to Heidegger while critiquing Freudian ideas of dreams - Foucault's text is actually longer than Binswanger's...

This was memorable:

'The dream... restores the movement of freedom and its authentic meaning showing how it establishes itself or alienates itself, how it constitutes itself as radical responsibility in the world, or how it forgets itself and abandons itself to the plunge into causality. The dream is that absolute disclosure of the ethical content, the heart shown naked.'

[Epifras]

Ludwig Binswangers vidareutveckling av "Daseinanalys" eller existentiell/fenomenologisk psykologi, där Heideggers där-varo och omsorg i tid kompletteras med den vertikala aspekten av tillvaron. I "psykologisk" mening är kanske detta viktigare än de andra bidragen, då så mycket av ens känslomässiga (stämdvaro) och existentiella tillvaro handlar om positionen och rörelsen i det vertikala. Det är inte överraskande att en filosof såsom Sloterdijk senare tar upp det här topologiska/platsmässiga (i form av sfärer, glober och omslutande former) och det vertikala stoffet (antropoteknik) som något inte helt avhandlat av Heidegger - det finns så mycket där.
Sedan finns det existentiella moduset om att känna sig "splittrad" eller "ihopdragen", "sammansatt" där "ta dig samman" fungerar som en nyckelfras. Likaså känslan av tyngd och viktlöshet -ännu ett existentiellt modus-, där ingenting har någon tyngd och känns viktlöst, meningslöst, eller där allting är för tungt för att orka med, känslan där världen trycker mot en - eller bördan av minnen, känslor.

Man kan också peka på förhållandet och konflikten mellan "koinon (det gemensamma) och "idion/idios" (det egna, privata, det singulära) - dvs konflikten mellan individen och samvaron med andra, individen och kollektivet. Tar vara på Heraklitos fragment om att alla drömmer i sina egna världar (idios kosmos) innan de vaknar upp till det gemensamma logos - (koinon kosmos).

Livet (dess existentiala dimension) och drömmen handlar om att falla och resa och höja sig - eller att vi svävar. Vi faller ur drömmen med ett ryck, eller så drömmer vi om att vi flyger. Dessa drömmar går att återfinna i alla kulturer och tider. Vi känner oss låga, känner vi oss höga, viktlösa, tunga. Vi känner att vi faller, eller att vi reser oss över allting. Hölderlins påstående om att vi också kan falla in i höjden - i vår vertikala väg uppåt, bortom - likväl som att vi kan falla nedåt i den mening att vi tappar fotfästet och förlorar oss själva i abstraktioner, himmelen, gud, det upphöjda. Tragedins fallande rörelse och komedins stegrande - däri ligger kanske tragedins tjusningskraft för att ta vara på Hölderlins påstående: hjälten faller både uppåt och nedåt samtidigt, men faller gör han.

Drömmen är det som händer oss, som slår till, - och liknar därmed Heideggers begrepp om Geworfenheit och tillvarons fakticitet fast i miniatyr - och där vi tvingas till att tolka vad denna "händelse" egentligen är: vi gör den till del av vår hermeneutiska process i att förstå tillvaron. Vad drömmen är är inte givet, utan måste tas på ett visst sätt av en tillvaro. Häri ligger den implicita kritiken mot Freud. Detta hermeneutiska förhållande berör också fallandet och stigandet i tillvaron.

Foucault tar vara på Binswangers beskrivning av drömmen som en revidering av Freuds psykoanalytiska förståelse och som en implicit kritik av skillnaden mellan "perception+fantasi" (korrekt förhållningssätt el. användning) och "drömmen" (felaktig/misslyckad/avvikande användning av fantasin) . Här är drömmen inte något misslyckande eller något avsteg från "det normala"/vår normala "perception" utan ett uttryck av min intentionalitet och själva ursprunget till min fantasi/föreställningsförmåga. Drömmen är del av mitt vara-i-världen, drömmen är en "kvasi-värld" som jag är. Hela filosofihistorien har använt drömmen som ett motexempel, som lögn, "någonting fel", som en "illusion" - den är filosofins antagonist, någonting som står emot filosofins 'nyktra' strävan efter sanning, verklighet och "det goda": Foucaults rehabilitation av drömmens status i samtal med Binswanger utgör att analysera allt det "normal-sjuk/avvikande", "rationella-vansinniga/galna", "laglydig-förbrytare".

[Lisa]

very good

[Clara · Rating 4 out of 5]

O livro possui alguns erros gramaticais que podem ser resolvidos em uma nova revisão