Den unge ålänningen Algot Holm tar värvning som båtsman i början av 1740-talet när Sverige anfaller Ryssland. Från Stockholm avseglar flottan österut, men någon framgång blir kampanjen inte. ”Det är ett satans elände, alltihop. Ett hopplöst satans elände.” Rödsoten som härjar är dödligare än fienden, men Algot överlever och hemförlovas till sitt båtsmanstorp, rote 91 i Björby i Sunds socken. Rotebönderna är snåla, torpet är orustat och iskallt, det finns ingen mat, det finns ingenting. Algot överlever på brännvin.
Även den uslaste av karlar lyckas dra till sig kvinnor, och pigan Ilja flyttar in hos Algot med sin lilla dotter Greta. Men Algot blir inte skötsam, han är full och ofta galen. Han dras till likasinnade och följderna blir förskräckliga.Algot är en grov roman skriven med en poets penna om att vara utsatt och svara med våld. Att vara tvungen att ta för sig eller bli utan. Att leva med kampen för att man inte har någonting annat. Att överleva våldet, att förhålla sig till det; till rent, fysiskt våld.
Att vara usel - och samtidigt storartad. Står han stadigt på benen, Algot Holm? För när han faller ska korparna ta honom.
Mörkt 1700-tal på Åland. Vackert och bildrikt språk, effektiva stämningsbilder. Den otäckaste delen bygger upp stämningen på ett sätt som får mig att tänka på Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar.
Det var med stora förväntningar jag tog mig an den här. Jag storgillade Karlssons bok ”Märket” men den här skiljde sig rejält från den. Språket var mer avhugget, karaktärerna var ständigt på en armlängds avstånd och handlingen fick fart först mot slutet. Trots att det blev riktigt intressant och ohyggligt mot slutet tog det för länge innan kärnhändelserna ägde rum och avslutningen kändes överdrivet romantiskt med tanke på frånvaron av romantiska inslag under den största delen av boken.
Tänk att en så förskräcklig historia kan kläs i så vacker text. Det är med blandad njutning (av läsupplevelsen) och avsmak (av berättelsen) jag tar till mig Algot, en bok som tar ett tag att läsa trots det relativt låga sidantalet. Varje mening kräver sin lilla stund av reflektion. Att berättelsen utspelar sig i min barndoms grannbyar (om än 230 år tidigare) och att det baseras på verkliga händelser gör såklart att det berör extra. Och det tjocka högkvalitativa pappret den är tryckt på bidrar ytterligare till den där starka njutningen en riktigt bra bok kan ge upphov till. Men inte är det roligt... Algot och korparna. Och Ilja.
Jag läser om Algot, den unge, trasige, som kommer som båtsman till ett uselt torp på Åland. Inte har han några band till landskapet, inte har han någon familj som han känns vid, far sin har han aldrig känt, och hans mor visste knappast heller vem som var far till honom. Ilja, förre båtsmannens änka, tar hand om Algot, och så småningom gifter de sej också. Inte har de mycket gemensamt, utom kärleken till spriten, men den är desto starkare. Algot blir aldrig som det förväntas av honom, för varje kommendering är det som han går mer sönder inuti fast kroppen blir vuxen. När dåligt sällskap och sprit kombineras med den söndrige Algot kan det aldrig gå väl. Händelserna kommer slag i slag och jag läser som fastnaglad vid boken fast tårarna rinner. Kanske är det som Iljas dotter Greta, barnet som ser mer än alla andra, säjer: Algot var ett sjörå, som inte visste, inte kunde skilja på gott och ont, och när han valde, valde han fel. Mitt hjärta värker för honom.