Jag älskar verkligen vissa av Odd Nerdrums tavlor, och jag kan uppskatta hans lite aviga förhållningssätt jämtemot sin samtid. Den här boken är dock ett rätt tråkigt urval av hans tavlor, kombinerat med ett gnällande om att målarkonsten är fullständigt död som bara känns oinspirerat och självgott.
Introduktionssidorna med bilder på konstnärer som Munch, Sargent, Lautrec, mfl framför staffliet, avslutas naturligtvis med en liknande bild på Nerdrum själv. Jag hade varit villig att gå med på en sådan introduktion, om det inte var för att resten av boken bara går ut på att förklara hur han är den enda som kan föra dessa traditioner vidare. Då blir det bara en känsla av sur gammal farbror som känner sig orättvist förbisedd, (någonting jag vanligtvis inte har några problem med), det faller bara platt.
För att använda ett citat från min gode vän Robin DeVillebichot "Jag var för fan målgrupp!"