Han skakade på huvudet. Nåt pucko har lagt ut bilder från brottsplatsen på snapchat.
Jag fick upp en bild som fick mig att dra hårt efter andan. Ett huvud låg i ett knä, det var oerhört mycket blod. Händer höll i huvudet, och det var då jag insåg vad det var jag såg. Jag kände igen armbandet runt handleden.
Att vara nykär är inte alltid helt lätt. Alex finner sig, bokstavligt talat, dragen ifrån två håll av sin nya pojkvän Noah och bästa vän Charlie. På en fest på väg att spåra ur eskalerar svartsjukan och Alex vill bara komma därifrån. Hon går utan att säga hej då till Charlie. Ett beslut hon kommer att ångra. Dagen efter nås hon av ett chockbesked. Efter festen har en kille blivit misshandlad till döds i Rålambshovsparken. Samtidigt får hon inte tag i Charlie ...
Katarina Wennstam är en av Sveriges mest lästa författare med en bakgrund som kriminaljournalist i SVT. Som frontfigur i den svenska debatten om kvinnors rättigheter och lika villkor har Wennstam varit avgörande för flera viktiga lagändringar, bland annat den nya samtyckeslagen som trädde i kraft 2018. Sekelskiftesmorden innebär en vändning i Wennstams författarskap, utan att skifta fokus från kvinnofrågorna.
Efter två decennier som journalist, författare och debattör i feministiska och kriminalpolitiska frågor har Katarina idag en hög trovärdighet och en stor plattform på sociala medier. Hennes böcker har älskats av läsare och litteraturkritiker och hennes första bok, Flickan och skulden, betraktas idag som en kultbok.
Katarina Wennstam är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag har läst elva böcker av henne tidigare, tre faktaböcker, sju spänningsromaner, och en ungdomsbok. Alla tycker jag har varit mycket bra.
Pojken på bron är den andra boken i en planerad trilogi, och en fristående fortsättning på boken Flickan på hotellet. (Här är en länk till min recension av den boken).
Jag rekommenderar absolut dom här två böckerna om Alex Skarp, och jag tycker dom är minst lika bra till äldre som till ungdomar. Ser fram emot den tredje delen så småningom.
Katarina Wennstams böcker handlar alltid om viktiga ämnen, och jag rekommenderar hela hennes utgivning.
Pojken under bronfortsätter på samma linje som den första boken i serien, och tack vare många perfekta inslag där alltifrån vardagsliv, vänskap, kärlek, brott, sexuella trakasserier och rättsväsendet inkluderas sticker boken ut och slutar aldrig att intressera. Jag älskar inslagen om hur det går till inom rätten, för det är ovanligt inom ungdomslitteratur. Den här boken når inte lika långt som den förra, men tack vare det ständigt relevanta innehållet är det en serie jag verkligen fastnat för och hoppas få läsa mer av så snart som möjligt!
Andra boken i serien om Alexandra Skap. Jag ville veta mer om Alexandra och gillade första boken.
Denna bok var inte alls i samma flow. Först delen av boken var seg och saknade den där spänningen som fanns i första boken. En helt ok bokserie på två delar som jag tror passar både ungdom och vuxen 👍🏾
En bokcirkelbok som föll mig i smaken och som väckte debatt när vi diskuterade den på bokcirkelträffen. Jag har tidigare läst fler böcker av Wennstam, men inga med inriktning mot ungdomar. Det jag gillar med boken är framförallt att den följer en rak stig och inte tar för många avstickare. Det har en bra längd och borde väcka intresse hos läsaren även om denne är en ovan läsare. I efterhand kan det ha varit en bra ide att ha läst den första boken i serien, framförallt för att få en förståelse för karaktärerna.
Jag önskar att författaren hade lagt mer tid på rättegången.Wennstam är mycket skicklig att förklara begrepp och därmed skapa ett intresse för rättssystemet och hur det fungerar. Dock tar denna process liten plats i boken vilket är beklagligt.
Alexandra Skarp har hamnat i en konstig situation. Hennes bästa vän och hennes pojkvän kommer inte överens. Noah har svårt att acceptera att Alex och Charlie är så bra vänner och dessutom dansar salsa ihop. Efter ett praktgräl med Noah på en fest går Alex utan att säga hej då eller vänta på Charlie. Dagen efter rapporteras det om en misshandel med dödlig utgång och Alex får inte tag på Charlie.
En bok med många underliggande budskap. Dels är det en bra men hemsk historia som Wennstam väver. Dels handlar den om hur normer kring manligt och kvinnligt påverkar samhället på olika plan, individ, socialt och hur olika grupper påverkas. Samtidigt tycker jag också att hon får in en hel del om hur vårat rättssystem fungerar, vilket jag tycker är intressant. Särskilt biten om att om medborgare inte rapporterar in brott och pratar med polisen så kan de inte göra sitt jobb ordentligt vilket leder till med otrygghet i samhället. Som ni märker är det många intressanta vinklar man diskutera kring i denna bok.
Jag trodde inte att det skulle bli lätt att följa upp Flickan på hotellet med tanke på hur bra jag tyckte att den var, men Pojken under bron var minst lika bra! Det är inte ofta som man tycker om precis allt, men det här är verkligen en perfekt avvägd bok som har intressanta karaktärer, spännande handling, en avslappnad och naturlig dialog. Den känns verklig och det är förstås lite skrämmande samtidigt som man dras till att läsa om värre och värre brott och människor.
Som ett stort fan av podcasts som Mordpodden och Svenska mordhistorier, så är det inte det absolut vidrigaste jag har hört talas om, fast båda böckerna i serien tar upp mord på minderåriga. Mord som är inspirerade av verkliga händelser. Den här gången dödsmisshandeln av Riccardo Campogiani på Kungsholmen i Stockholm. För mig personligen så känns berättelsen i boken väldigt nära inpå då jag jobbar på Kungsholmen, vid Lindhagen/Stadshagen och rör mig i precis de områden som beskrivs i detalj i boken. Det är bra att man lyfter de här berättelserna till ytan igen så att dagens ungdomar påminns om det som hänt och drar lärdom av det, så att det inte sker igen.
Måste även passa på att nämna Bianca igen - för även fast jag inte är lika intelligent som hon - så är hon mitt 16-åriga jag mitt upp i dagen! Jag hade en kort karriär som hacker i min ungdom, utan att säga för mycket så är det betydligt mer jobb än det verkar i serier och på film... Det är verkligen skönt att läsa om starka kvinnor som löser brott. Kvinnor som inte är som alla andra utan går sin egen väg. Nu har förvisso Alex fått en pojkvän och tampas med vanliga problem som svartsjuka, men jag gillar verkligen hur Katarina skriver om deras relation och framförallt sexet, det känns verkligt och okonstlat.
Det enda negativa jag kan komma på med boken är att den är på tok för kort. Jag vill läsa mer om Alex, hennes mormor och vännerna - speciellt nu efter det som kom ut på slutet av boken. Det gjorde verkligen karaktärerna ännu mer intressanta - även fast jag kanske inte är så förtjust i Noahs beteende (men vill gärna läsa mer om hans familj!)
Katarina Wennstam har uppenbarligen valt helt fel karriär. Hur kan man vara så dålig på något man har valt frivilligt och lagt väldigt mycket energi på?
Jag läste första boken av Alex Skarp serien för några år sedan, då var jag väldigt ung. På den tiden brukade jag inte läsa mycket böcker och tyckte att boken var fantastisk men denhär boken gav inte alls samma känsla.
Enligt min åsikt så var hela stämningen fel i boken, Alexandra la en verkligen orealistisk bild av en tonåring. Det som var alldesles knäppt var att hon var 16 år gammal och var ihop med en kille som var 20 år. Deras relation är liksom inte ens laglig.
Berättelsen var alldesles för seg med onödiga sex scener som inte bör finnas i böcker som ska läsas av unga vuxna. Dessutom så hände nästan ingenting tills man kom till mitten av boken. Slutet var inte heller så bra. Något som kunde ha gjort boken bättre var ifall Alexandra spenderade mer tid med sin mamma eller berättade mer om sin spanska bakgrunden men det kunde ju författaren själv inte skriva eftersom hon inte har samma upplevelser och därför valde hon att inte ta med viktiga detaljer.
Flera gånger har jag försökt ge ungdomsböcker en till chans och insett att de verkligen är väldigt dåligt skrivna. En sak jag är ännu säker om är att jag aldrig mer ska läsa en svensk ungdomsbok frivilligt.
I really do hope Katarina Wennstam will write more books about the teen detective Alex Skarp! And her equally cool grandma!
This is the second of just two, and they were REALLY good! Mixing feminism and a brutal murder and the work to solve it works really well in these two! And I have to say this was the better of the two.
And the underlingering fear of homophobia and rumours and bullying online, not to mention violence between teens/young adults and drugs and... It was all so brilliantly done. You really get a sense of how it is to be young today. It's not always a pretty picture.
I truly do recommend this book! It was so good! (And now I wish I had a relative like Alex Skarp's grandma...)
Jag tyckte att slutet gjorde mig lite besviken eftersom det verkade som att Noah och Alex skulle bli tillsammans igen, och de funkade helt enkelt inte tillsammans. Det var inte bara svartsjukan som var ett problem, det var kommunikationen, och faktumet att han är 20 och hon 16. Helt ärligt tyckte jag att Noah var en onödig karaktär för berättelsen, det var snarare så att han fick med mer tunga ämnen att ta upp. Faktumet att de förmodligen blir tillsammans igen antar jag har att göra med att författaren ville att allting skulle sluta gott. I övrigt en bra bok, jag gillade Charlies del av boken.
Just like in the first book in these series, the lectures Wennstam always squeeze in do not work particularly well for a YA novel, as the tonal differences become too stark. Also, why did Charlie have to be gay? I was enjoying the very rare straight platonic friendship. (Do NOT get me wrong, there should be more gay representation everywhere, but then make it part of the character instead if relegating it to a plot twist).
This entire review has been hidden because of spoilers.
Definitivt bättre än den första ungdomsboken! Absolut ungdomligt skriven men mer spännande och lik hennes andra romaner. Bra förklaringar och rimliga ämnen för ungdomar att läsa. Wennstam är bra!
Allt jag gnällde på i Gänget; de övertydliga "viktig fråga"-teman och omotiverade predikningarna? De finns här också. Men här funkar det! Ja, det är lite enkelt och lite genomskinligt, men det är en ungdomsbok och karaktärerna är unga - de kan trovärdigt fråga och diskutera och få insikter på sätt som bara blir löjligt hos Wennstams vuxna diton. Dessutom hade jag ju en känsla av att vara lite trött på Shirin/Charlotta-sviten, men inser nu att hela den serien nog är lite trött i sig. Här är vi fortfarande bara på bok två, och jag gillar Alex och hennes vänner. Även de vuxna karaktärerna tillför något, och tonen är trevlig, texten smidig. Det är inte stor litteratur - men blir faktiskt rätt stort när jag jämför med de deckare jag själv läste som ung. (Själv reflekterade jag aldrig över sakernas natur, men när dottern läser om mina Kitty och MaryLou suckar hon tungt över könsroller och utseendeideal och annat unket.)