Sverige har fått nya problemområden. Antalet särskilt utsatta områden har ökat från 15 till 23. Områdena är utsatta för social oro, gängkriminalitet, narkotikahandel, religiös extremism och ett parallellsamhälle med en egen rättsskipning där förtroendet för polisen och sociala myndigheter är lågt.
Hawa är tolv år och bor i ett av dessa områden. Hon läser nyheten i tidningen och undrar vad det betyder. Hon vet redan att folk har det tufft. Att en del har hamnat i dåligt sällskap och att några är rädda för att gå ut på kvällen. Hawa vill bli polis när hon blir stor. För att göra folk tryggare. Och för att det inte finns så många kvinnliga poliser som ser ut som hon. Som ett första steg mot att bli polis startar hon sin egen detektivbyrå. Ganska snabbt får hon sitt första uppdrag: Hon måste gömma sin klasskompis Halima, som riskerar att giftas bort med sin femton år äldre kusin.
Christina Wahldén är född 1965 och har skrivit ett trettiotal böcker, de flesta barn- och ungdomsböcker men även tre deckare och en faktabok. 2010 fick hon Teskedsordens litteraturpris för I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och 2013 fick hon Fadimepriset för sitt långvariga arbete för unga som utsätts för hedersrelaterat förtryck.
Hon har studerat dramaturgi i Australien ett år och har seglat i the Whitsundays, i samma farvatten som Cooks skepp Endeavour. Under arbetet med Den som jag trodde skulle göra mig lycklig besökte hon Cooktown i norra Australien, den plats där fartyget med besättning var strandade i nära två månader för reparationer efter att ha grundstött på Stora barriärrevet.
Hon är bosatt i Uppsala, där hon ofta besökt Linnéträdgården och Linnés Hammarby, under arbetet med den senaste boken.
Asså hahahahah ja det här är en precis lika rasistisk bok som bokens titel + premiss låter ana. Det här är en vit kvinnas rasistiska traumaporrfantasi om ett svart barns upplevelse. Författaren har MATAT boken med varenda stereotyp om invandrare som hon har kunnat uppbåda. Ett axplock:
- Huvudpersonen Hawa (13-årig somalisk tjej från orten) vill bli polis, dvs ngn sorts Ayn Rand-kramande marknadsliberal fantasi - Boken börjar såhär: ”Det är en torsdag i början av juli och över trettio grader varmt. Jag svettas, och min sjal kliar.” så hemskt att va muslim am i right ladies!! - Hawa är kompis med Barbro som jobbar på biblioteket. Vi får förstå att Barbro är en sk batikhäxa komplett med Gudrun Sjödén-outfit (”Barbro har kläder i starka färger och stora smycken om halsen.”) och Indienresa - För att verkligen markera ytterligare att Hawa är !!muslim!! och !!the other!! får Barbro även säga följande replik efter att hon bett Hawa vara hundvakt åt schäfern Bilbo: ”Jag förstår att du inte kan ta med dig Bilbo hem” - Hemma hos Hawa är det bara bråk och ”en massa småsyskon” för alla invandrare har ju som vi vet miljontals barn som de knappt har plats för, läs: ”Mamma ska få tvillingar i höst. Jag vet inte hur vi ska få plats, det är trångt redan nu.” Trångboddhet, minska barnantalen :/// lex jens lapidus brottsbekämpning - Invandrarhem har ju dessutom famously INGA BÖCKER. Kan invandrare ens läsa? ”Hemma finns bara bråk och oväsen. Inte en enda bok.” - Hawas kompis Halima kommer och ber om hjälp för att hennes föräldrar vill gifta bort henne (13 år) med en 28-årig kusin. Ni vet hur vi blattar är, barnäktenskap o kusingifte, gotta catch em all ;)) - Lesbiska Leia kommer också och ber om hjälp eftersom hon blivit mordhotad av sin pappa pga han fått veta att hon är gay (även: klassisk blatte-skriven-av-vit att heta Leia, lex serien Snabba cash. Vita författare/manusförfattare: ingen heter Leia!!). Pappan ”slår sönder” Leias vita flickvän och sms:ar även sin dotter följande: ”Kom hem så ska jag döda dig, din hora”. All stereotypisering aside, not so trovärdig syntax i ett pappa-sms… - Precis när Leia dykt upp efter mordhotet sprängs en bil i förorten där de bor, och det konstateras genast att han som satt i den var ”antagligen kriminell” - När Hawa till slut blir överväldigad över alla hon måste hjälpa bekämpa hederskultur tänker hon: ”Vem kan hjälpa oss? Polisen.” En kvinnlig polis med hästsvans (feminism) som heter Alex kommer in och räddar dagen genom att omedelbart skicka iväg Halima och Leia till skyddade boenden, utan att någon ens pratat med deras föräldrar eller vidtagit några andra stödåtgärder - Vi får träffa på en civilpolis som beskrivs såhär: ”Han ser ut som vem som helst med jeans och keps.” Hmm, kanske för ett otränat öga, Christina… ;) - När polisen Alex följer med Hawa hem för att hon är orolig att Hawas somaliska föräldrar ska typ hedersmörda henne för att hon varit utanför hemmet, sker följande meningsutbyte:
”Er dotter har varit mycket duktig och klok, säger Alex. Hon har hjälpt tre unga människor som har drabbats av allvarliga brott.” ”Jaja. Ät nu, säger mamma.”
Allt som allt en extremt destruktiv bok som istället för att skildra problematiken kring segregering (som den verkar tro att den gör) förstärker den genom att at every turn andrafiera varenda ickevit människa som gestaltas. Kvinnorna framställs som antingen simpla eller förtryckta och männen som våldsamma, aggressiva och djupt misogyna (en bild av ickevita män som för övrigt banat och banar väg för extrema övergrepp i väpnad konflikt eller politisk kamp och ogiltigförklarar deras mänsklighet och smärta). De enda goda männen i berättelsen är ”Falafelmannen” (japp, jag skojar inte, det är namnet han får) och civilpolisen, eftersom de företräder vad som framställs som De Sunda Värderingarna - som per bokens definition är synonymt med västerländska värderingar. En bok som aldrig borde getts ut! :)
WOW vilken fantastiskt bra bok! Jag grämer mig över att jag inte läst den tidigare.
Hawa är 12 år gammal, hon ska fylla 13. Hon drömmer om att bli polis. Det är ganska länge kvar tills hon kan söka in på polishögskolan så under tiden bestämmer hon sig för att starta en egen detektivbyrå, inspirerad av Mma Ramotswe i bokserien Damernas detektivbyrå.
Hawas första uppdrag blir mycket svårare än hon trott. Hennes klasskompis flyr hemmet för att komma undan att bli bortgift mot sin vilja. Hur ska Hawa kunna hjälpa henne? En äldre flicka ansluter sig också till gruppen, hon har blivit påkommen att kyssa en annan flicka och hennes pappa hotar att han ska slå ihjäl henne.
Med hjälp av Falafelmannen, en lokal bibliotekarie och en pålitlig kvinnlig polis gör Hawa skillnad i andra flickors liv.
En bok om hedervåld, tvångsgifte och barns rättigheter. Samtidigt är tonen inte jättetung, det finns fortfarande plats för vänskap och humor.
Tanken var kanske god men.... Det är en märklig blandning av att kämpa med att inte vara stereotyp men ändå bli det. Jag tycker den känns okunnig på flera områden. Få 12åringar idag (oavsett i orten eller innerstan) skulle använda de uttryck som författaren använder. Eller att skriva om en muslimsk tjej med hijab men aldrig ens nämna bönen som är en så viktig del av islam. Känns oreflekterat. Storyn är stereotyp (unga tjejer i orten som vill gå sin egen väg men hindras av familjen...) Problemet är egentligen inte ämnena den lyfter i sig utan att det inte är Christina Wahldens historia att berätta. Och det känns alltför väl.
En riktigt viktig bok med tunga ämnen som behöver läsas av alla. Att vara 12 år och ha föräldrar som vill gifta bort en. Att inte våga gå till polisen. Att vara pojke och tvingas hålla koll på sin syster. Att ha föräldrar som vill slå ihjäl en på grund av ens sexualitet. Det här är saker som sällan hamnar i samma kontext, i alla fall inte för mellanåldern. Boken ger en obehagligt realistisk känsla av ett liv som - för mig - känns en hel värld bort. Är det så i vårt Sverige? Ja. Det är faktiskt det. Det som gjorde att jag hade svårt för boken var början där bibliotekarien lämnar över sin jobbnyckel till en tolvåring, lämnar sin hund i biblioteket och ber tolvåringen gå dit och ta ut hunden. Den barnbokslogiken skar sig mot resten av bokens realismskarpa kanter.
Jag blir rörd av att läsa "Falafelflickorna". Dels för att jag tycker mycket om Hawa. Dels för att de vuxna som Wahldén befolkar boken med - polisen Alex, falafelmannen Tamer och bibliotekarien Barbro - är bra, fina och gör rätt saker. Plus hur kan man som bibliotekarie inte tokälska att biblioteket bokstavligt talat är en fristad för Hawa och hennes skyddslingar? Nä, precis! Och då har jag ännu inte nämnt de viktiga och svåra frågor som den här boken tar upp. Läs den.
Fint och inkännande om unga tjejer i förorter som kallas "problemområden". En väldigt osannolik inledning med en bibliotekarie som åker på semester och låter ett barn bo i biblioteket tillsammans med hennes hund drar ned betyget. Recension på bloggen: http://elilaserochskriver.se/falafelf...
Hawa är 12 år och har redan bestämt sig för vad hon ska bli. Hon vill bli polis, hon vill göra skillnad, göra folk tryggare. Hawa börjar med att öppna sin egen detektivbyrå. Det dröjer inte länge innan hon får sin första klient, klasskompisen Halima. Hon måste gömma sig för att inte riskera att giftas bort mot sin vilja. Även Leia och Rut hittar till Hawas detektivbyrå, och Hawa börjar fundera på om hon tagit sig vatten över huvudet. Det börjar bli ohållbart i det semesterstängda bibliotekets lokaler. Kan verkligen Hawa hjälp både Leia, Rut och Halima?
En mellanåldersbok (11. 12, 13 kanske) om Hawa som drömmer om att bli polis. Hon bor i orten och när bibliotekarien där stänger biblioteket för sommaren och drar till Indien får Hawa passa det stängda biblioteket och bibliotekariens hund.
Snart får Hawa uppdrag, men inte som hon tänkt sig. En kompis skall giftas bort mot sin vilja och gömmer sig på bibblan. Snart kommer fler tjejer.
På förlaget står att detta är den första boken för barn om hedersbrott. Och tanken är ju god. Wahldén har skrivit många böcker om barn och unga som är utsatta på olika sätt. Men det blir lite mycket av allt. Jag skulle inte våga rekommendera den till unga utan att låtit några tjejer från orten läsa den. Vi lär knappast känna Hawas familj och nästan alla vi träffar på av de vuxna runtomkring är ganska negativ beskrivna.
Tonen är som till ett barn som är ca 11-13, men innehållet är mer avancerat. Ett problem relaterat till hedersbrott hade räckt.
Och som bibliotekarie........ alltså det är ju charmigt att de tar sin tillflykt till biblioteket... men... Ett bibliotek som stänger på sommaren nyckfullt efter bibliotekariens semester...... en bibliotekarie som förvarar sin hund på biblioteket. Om de andra karaktärerna i boken är lika klyschiga eller overkliga som bibliotekarien..... då vet jag inte hur trovärdig boken är. Och böcker behöver inte vara trovärdiga. Men just Falafelflickorna är väl skriven för att ta upp ett verkligt problem.
Riktigt bra bok om en tjej i Stockholm som vill bli polis när hon blir stor. Hon startar en detektivbyrå och vill hjälpa folk, och på direkten vill några tjejer att hon ska hjälpa dem.
Spännande, intressant, rolig och nyttig. Välskriven.
Det blev väldigt spännande fort i den här boken. Gillade verkligen Hawa och hennes driv och rättvisetänk. Invandrarförorten känns autentisk och karaktärerna levande.
I have to say this book was really good! A youth book that doesn't shy away from the scary things and the good things living in a vulnerable area as they're called here in Sweden. It's not all bad, after all.
But of course, some bad things happen or there wouldn't be a good book, now would it?
Hawa, the main character, was a JOY to get to know! What a WONDERFUL toughtful and though girl! She came with her family from Somalia to Sweden, has a shawl on and when she goes to the public pool, she has a burkini on. But that doesn't stop her AT ALL!!!! Neither does the fact she has 6 siblings (!). She wants to be a police-officer one day, since she thinks there needs one that looks like her and she really wants to help people. So she decides to become a private investigator!
As you can tell, I really really liked Hawa! And the girls that she ends up helping, the librarian that is her friend and... Yeah. :-D Christina Wahldén is just REALLY GOOD at writing, and I really loved this book! Yes, it's written for those from the age of 9 and up so it's a really quick read, but anyone should read this, I think!
Hawa är 12 år gammal, hon ska fylla 13. Hon drömmer om att bli polis. Det är ganska länge kvar tills hon kan söka in på polishögskolan så under tiden bestämmer hon sig för att starta en egen detektivbyrå, inspirerad av Mma Ramotswe i bokserien Damernas detektivbyrå.
Hawas första uppdrag blir mycket svårare än hon trott. Hennes klasskompis flyr hemmet för att komma undan att bli bortgift mot sin vilja. Hur ska Hawa kunna hjälpa henne? En äldre flicka ansluter sig också till gruppen, hon har blivit påkommen att kyssa en annan flicka och hennes pappa hotar att han ska slå ihjäl henne.
Med hjälp av Falafelmannen, en lokal bibliotekarie och en pålitlig kvinnlig polis gör Hawa skillnad i andra flickors liv.
En bok om hedervåld, tvångsgifte och barns rättigheter. Samtidigt är tonen inte jättetung, det finns fortfarande plats för vänskap och humor.
Jag har en tjej i min klass som kämpat med läsningen så länge jag har känt henne. Lyssnar på ljudböcker, tragglar läslistor. När vi till slut fick ett skolbibliotek och de skulle börja läsa tyst ville hon lämna klassrummet… Men! Min kollega hade fått henne att låna den här boken. Tio minuter senare, när jag frågade om läsningen flög hennes hand upp först, och vi andra fick veta massor om Hawa o Halima. Klart jag var tvungen att läsa! Och den är bra. Enkel och verklig och hemsk. Att Wahldén får in så mycket på så få sidor - och med så få ord - är fascinerande. Jag uppskattar särskilt att slutet är en lösning, men inte en rosenskimrande-nu-dansar-alla-på-moln-variant. Själv läser jag ju helst både svårare och fler ord i meningar, men jag kan inte ge annat än högsta betyg efter att hört ”Får jag sätta mig och läsa??”-tjatet från tjejen som alldeles nyss hatade just det.
Kände verkligen med Hawa, men vissa saker kunde tagits bort, tex att Hawa vaktar hunden och biblioteket. Det kändes inte trovärdigt. Annars en väldigt fin bok.
This book ess not good, i don’t like the way the author writes and I personally thing it was boring. I would not recommend this book. But the plot was quite surprising So ⭐️⭐️
Tycker det är en fin idé med berättelsen, men det jag slogs mest av när jag läste boken var att detta inte känns som Christina Wahldéns berättelse att berätta... vilket blir smärtsamt märkbart i några ögonblick när hennes försök att ifrågasätta stereotyper snarare framstår som förstärkande. Det var även en scen med bibliotekarien Barbro och hennes besatthet av Indien mot slutet som helt ärligt kändes rätt tondöv.