Jump to ratings and reviews
Rate this book

Dada är allt!

Rate this book
En bok av dadaismens primus motor Tristan Tzara med titeln Dada är allt!
När första världskriget rasade som värst befann sig ett antal konstnärer, författare och andra skönandar i komfortabel bombskugga i Zürich i Schweiz som genom sin neutralitetspolitik lyckades stå utanför kriget.
Inte bara skönandar förresten, också mer råbarkade intellektuella som den kommande ryske diktatorn Lenin hade letat sig till Zürich. Lenin höll hov på precis samma gata som dadaisterna. På Spiegelgasse nr 14 satt Lenin med sina mannar och planerade ryska revolutionen, på Spiegelgasse nr 1 anordnade Hugo Ball Cabaret Voltaires soaréer där dada föddes.
Tristan Tzara (med dopnamnet Samuel Rosenstock) hade 1915 som 19-årig student kommit till Zürich från sitt hemland Rumänien för att studera filosofi och matematik vid universitetet. Han hade redan under skoltiden i Bukarest publicerat dikter både på rumänska och franska. I Zürich lärde han känna de konstnärer och författare som skulle bli hans dadakompanjoner – Hugo Ball, Emmy Hennings, Hans Arp, Richard Huelsenbeck mfl.
Det var den tyske poeten och senare religionsfilosofen Hugo Ball som hade åtagit sig att ordna en modernistisk samlingsplats. Han hade hittat en passande lokal och i februari 1916 invigde han klubben Cabaret Voltaire. Genom en tidningsnotis kallade han samman likasinnade för en svit konst- och litteraturaftnar. Dada-soaréerna, som aftnarna kom att kallas, blev mycket spektakulära och stökiga tillställningar i en ny, uppsluppen och totalt respektlös anda. Det var performance art långt innan begreppet performance art fanns. Med diverse olika metoder lät man slumpen medverka i skapandet. Det var extrema experimentella sketcher med futuristiska dräkter och kubistiska gester, det var antimusik och ljuddikter, det var bildkollage och orytmiska danser. Ett paradnummer var de så kallade simultandikterna när flera röster läste poesi samtidigt så att det var garanterat omöjligt för lyssnarna att lyssna på vanligt vis.
Dessutom mässades med hög röst rykande nyformulerade programförklaringar, hårdkokta manifest om hur viktigt det var att riva ner alla gamla försoffade strukturer i kulturen och i samhället, man ropade "dada", men var noga med att poäng tera att dada inte var någon ny konst- eller litteraturrörelse, dada var nämligen ett uppror mot allt, även mot tanken att själv vara någon maktfaktor eller rörelse.
Tristan Tzara blev dadas främste banérförare. Det var han som formulerade de flesta och mest utrerade manifesten och angav tonen i diskussionerna och tog initiativet till tidskriften Dada. Genom publikationerna blev dada känt även i Paris och personer som André Breton fick upp ögonen för vilket kolossalt intressant kaos som bubblade och fräste i Zürich. Breton inledde en brevväxling med Tzara och började verka för att denne skulle komma till Paris och förlösa den latenta dadastämningen även där.
I januari 1920 flyttade Tzara till Paris. Genast fick den parisiska dadarevolten upp farten med namn som – förutom Tzara och Breton – Francis Picabia, Marcel Duchamp, Paul Eluard, Max Ernst och Georges Ribemont-Dessaignes. Det hölls dadaistiska aftnar i samma vansinniga anda som i Zürich, dadamanifest författades, dadaistiska konstutställningar öppnades, dadatidskrifter publicerades. Ett nytt roligt inslag var "fjärilarna" – olikfärgade papperslappar som klistrades upp på husväggar runtom i Paris med obegripliga men ändå provokativa budskap som "Dada är allt!", "Har ni hört den här: Håll käften!", "Dada har aldrig rätt!"
Dadarevolten blev kortlivad. Inte alla inblandade höll med Tzara om att dada är som skönast när den enbart är eruptiv, att den förlorar mycket av sin vackra egenart om den börjar utfärda förhållningsorder och domdera om hur folk ska bete sig. 1921 iscensatte Breton spektaklet "Rättegången mot Maurice Barrès", en parisisk kulturpersonlighet som dadaisterna betraktade som brackig översittare. Olika dadaister spelade roller som åklagare, försvarare, domare, vittnen, medan Barrès i sin frånvaro spelades av en docka. Breton fastställde domen: 20 års arbetsläger, kanske välförtjänt, men för Tzara kändes alltihop fel. Tzara avskydde tanken att dada skulle döma och mästra, han ville inte att dada skulle utvecklas till ännu en form av förtryck.
Motsättningarna mellan Tzara och Breton blev allt större och mycket på grund av denna konflikt gick luften ur dadarörelsen. Breton vill politisera dada och disciplinera rebellskapet, Tzara hävdade att det var just oordningen och odisciplinen som var det bästa med dada. 1922 förklarade Breton dada nedlagt och började istället intressera sig för surrealismen. Tzara fortsatte att kalla sig dadaist och publicerade ytterligare en volym med dadamanifest 1924, men dadas tid som intensivt och ohanterligt samhällsfenomen var då över.
Kanske är det just dadas hastiga blomning och förtidiga död som gör att så mycket som dadaisterna producerade känns evigt fräscht. Volymen som ...

64 pages, Paperback

First published December 1, 2004

Loading...
Loading...

About the author

Tristan Tzara

132 books190 followers
Romanian-born French poet and essayist known mainly as a founder of Dada, a nihilistic revolutionary movement in the arts.

The Dadaist movement originated in Zürich during World War I; Tzara wrote the first Dada texts - La Premiére Aventure cèleste de Monsieur Antipyrine (1916; "The First Heavenly Adventure of Mr. Antipyrine") and Vingt-cinq poémes (1918; "Twenty-Five Poems") - and the movement's manifestos, Sept manifestes Dada (1924; "Seven Dada Manifestos").

In Paris he engaged in tumultuous activities with André Breton, Philippe Soupault, and Louis Aragon to shock the public and to disintegrate the structures of language. About 1930, weary of nihilism and destruction, he joined his friends in the more constructive activities of Surrealism. He devoted much of his time to the reconciliation of Surrealism and Marxism and joined the Communist Party in 1936 and the French Resistance movement during World War II. These political commitments brought him closer to his fellow human beings, and he gradually matured into a lyrical poet. His poems revealed the anguish of his soul, caught between revolt and wonderment at the daily tragedy of the human condition.

His mature works started with L'Homme approximatif (1931; "The Approximate Man") and continued with Parler seul (1950; "Speaking Alone") and La Face intèrieure (1953; "The Inner Face"). In these, the anarchically scrambled words of Dada were replaced with a difficult but humanized language.

Ratings & Reviews

What do you think?
Rate this book

Friends & Following

Create a free account to discover what your friends think of this book!

Community Reviews

5 stars
4 (44%)
4 stars
2 (22%)
3 stars
2 (22%)
2 stars
1 (11%)
1 star
0 (0%)
No one has reviewed this book yet.