What do you think?
Rate this book
Harungen
Längst fram vid miman står en klunga människor och jag ställer mig precis bakom, intill dem. Då ser jag det. I vätskan har det bildats ett moln av något som liknar fiskfjäll, som ett gnistrande konfetti i maskinen. Bara en del av vätskan har fjäll, resten verkar stilla, närapå helt utan strömmar. De glittrar i matt silver och blått, den sortens färg som nästan kan ge en blodsmak i munnen eftersom den känns så full av järn och kropp.
På slätten ligger laboratoriet där hon arbetar. Där bedrivs experiment på djur för att undersöka medvetandets mekanismer, och hjärnaktiviteten tankas upp i en mima. Hemma finns familjetryggheten, men med tiden dras hon alltmer till miman. När hon hittar en övergiven harunge på vägen till jobbet tas allt till en ny nivå. Harungen är en suggestiv debutroman om en kvinna som överskrider gränser, och om vår eviga fascination inför det okontrollerbara.
På slätten ligger laboratoriet där hon arbetar. Där bedrivs experiment på djur för att undersöka medvetandets mekanismer, och hjärnaktiviteten tankas upp i en mima. Hemma finns familjetryggheten, men med tiden dras hon alltmer till miman. När hon hittar en övergiven harunge på vägen till jobbet tas allt till en ny nivå. Harungen är en suggestiv debutroman om en kvinna som överskrider gränser, och om vår eviga fascination inför det okontrollerbara.
- GenresScience FictionFiction
160 pages, Hardcover
Published January 16, 2018
6 people are currently reading
136 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 14 of 14 reviews
July 22, 2021
Harungen är en resa i vårt medvetande, i ett försök att förstå vad som skiljer oss från andra djur och insekter, men också (eller kanske mest) vad vi har gemensamt. I suggestiva experiment fångas rädsla, smärta, kärlek, död; de återfinns i livsomvälvande ögonblick, men framför allt i vardagens rutiner – de som faktiskt utgör största delen av våra liv.
Trots de stora känslorna har jag svårt att riktigt dras med, men jag kan inte sätta fingret på varför – kanske för att miman och forskningen känns så abstrakta, kanske för att det ibland känns som att berättarjaget håller oss lite på avstånd.
Jag började läsa Harungen för att jag var sugen på ”något konstigt”. Den lyckades inte stilla mitt sug helt och hållet, men gav mig istället en berättelse som känns som en hyllning till livet.
Trots de stora känslorna har jag svårt att riktigt dras med, men jag kan inte sätta fingret på varför – kanske för att miman och forskningen känns så abstrakta, kanske för att det ibland känns som att berättarjaget håller oss lite på avstånd.
Jag började läsa Harungen för att jag var sugen på ”något konstigt”. Den lyckades inte stilla mitt sug helt och hållet, men gav mig istället en berättelse som känns som en hyllning till livet.
February 13, 2018
This is one of those near-future, surreal, poetic science fiction novels that I just love. However. It's just not... completely done? Or maybe the author needs to write a few more books before it really clicks. Or maybe I need to be less critical of debutants.
Last year I read a review of Emma Clines Flickorna where the reviewer only ragged on her writing sentences without verbs. "Her feet in the sand." I thought it was super unfair to such a marvellous book just to get upset about frekkin grammar. However. This is the book that would have needed to edit down the non-verb-sentences! It got really annoying after a while. I get WHY Rosvall does it, to underline the animalistic, instinctive feelings. It's just done too much.
Somehow it's easier to write about what I didn't like than what I liked. Because I loved the concept, I really wanted to love the book!
The vague descriptions of the "mima" are absolutely lovely, I kinda like when you don't exactly know what's going on. They're... copying? merging? animal... minds? instincts? together in a tank? because... maybe learning something about instincts? forming of minds? That sort of vague shit is awesome. Love it. You get that it's something technical and fantastic and you have no idea but it sounds cool so you just accept it.
Combine the vague machine thing with the vagueness of the character, however, it becomes problematic. Well, her home life is pretty solid, and there's some interesting clashes between the conciousness in gym bags for the kids and the ethereal everythingness of the mima, but she never really becomes a person. She's just a stereotypical Swedish Mom in a stereotypical relationship with boring everyday problems. Seriously, she's a freaking scientist working on something super cool that I don't really understand! So I can't decide if I like the contrast between everyday and supercoolsciencething.
I think a more effective contrast would've been between the scientists around the mima and the inside of the mima. Because that shit is chaotic, and I got glimpses of the scientists just bumbling around trying to understand what the heck they're doing, mapping, evaluating, calculating something uncalculable (?). That would have been interesting to see more of. Okay, as I'm writing this I'm actually getting more and more into it, maybe I did really like the book after all.
But the character. What I don't really understand is her motives. She loves her children yea, but also she wants to not be there? Why the hell does she ?
It's hard to like a book where you don't understand the science OR the people. But despite all of that, the concept is still just captivatingly clever, it just needs to be polished.
Last year I read a review of Emma Clines Flickorna where the reviewer only ragged on her writing sentences without verbs. "Her feet in the sand." I thought it was super unfair to such a marvellous book just to get upset about frekkin grammar. However. This is the book that would have needed to edit down the non-verb-sentences! It got really annoying after a while. I get WHY Rosvall does it, to underline the animalistic, instinctive feelings. It's just done too much.
Somehow it's easier to write about what I didn't like than what I liked. Because I loved the concept, I really wanted to love the book!
The vague descriptions of the "mima" are absolutely lovely, I kinda like when you don't exactly know what's going on. They're... copying? merging? animal... minds? instincts? together in a tank? because... maybe learning something about instincts? forming of minds? That sort of vague shit is awesome. Love it. You get that it's something technical and fantastic and you have no idea but it sounds cool so you just accept it.
Combine the vague machine thing with the vagueness of the character, however, it becomes problematic. Well, her home life is pretty solid, and there's some interesting clashes between the conciousness in gym bags for the kids and the ethereal everythingness of the mima, but she never really becomes a person. She's just a stereotypical Swedish Mom in a stereotypical relationship with boring everyday problems. Seriously, she's a freaking scientist working on something super cool that I don't really understand! So I can't decide if I like the contrast between everyday and supercoolsciencething.
I think a more effective contrast would've been between the scientists around the mima and the inside of the mima. Because that shit is chaotic, and I got glimpses of the scientists just bumbling around trying to understand what the heck they're doing, mapping, evaluating, calculating something uncalculable (?). That would have been interesting to see more of. Okay, as I'm writing this I'm actually getting more and more into it, maybe I did really like the book after all.
But the character. What I don't really understand is her motives. She loves her children yea, but also she wants to not be there? Why the hell does she ?
It's hard to like a book where you don't understand the science OR the people. But despite all of that, the concept is still just captivatingly clever, it just needs to be polished.
May 15, 2020
När jag kikar lite på andra recensioner ser jag att många kommenterar att de har svårt att sätta betyg på denna boken. Jag kan bara hålla med.
Vad sätter man för betyg på en bok med ett ofta otroligt vackert och medryckande språk som berättas genom små ögonblicksbilder, men där man inte riktigt förstår vad som händer? Eller jag förstår ju, men får ändå (särskilt mot slutet) anstränga mig för att ta in vad språket förmedlar. Det är säkert meningen.
Som psykolog tycker jag om temat om hjärnan och dess koppling till beteende. Det är också spännande att följa vad som händer i den mystiska miman, där olika djurs hjärnaktivitet och responser kodas in för att se hur det påverkar mimans utveckling. Kontrasten mellan vardagslivets bestyr och att vara helt uppslukad i den spännande forskning man arbetar med, och de stora frågorna som väcks hos huvudpersonen, fungerar bra tycker jag. Dessa frågor berör livet, vad livet egentligen innebär och är, och om medvetande. Hur är det att gå igenom livet som ett av de djur, som likt oss känner smärta och reagerar på sin omgivning, men i stort sett gör det helt utan tankar och större medvetande om sitt jag. Huvudpersonen drivs enligt min uppfattning av att vilja vara del av något större och fly vardagens och sin fysiska kropps begränsningar, vilket får henne att göra något drastiskt som kommer påverka henne stort.
Allt som allt en bra och spännande bok värd att läsa.
Vad sätter man för betyg på en bok med ett ofta otroligt vackert och medryckande språk som berättas genom små ögonblicksbilder, men där man inte riktigt förstår vad som händer? Eller jag förstår ju, men får ändå (särskilt mot slutet) anstränga mig för att ta in vad språket förmedlar. Det är säkert meningen.
Som psykolog tycker jag om temat om hjärnan och dess koppling till beteende. Det är också spännande att följa vad som händer i den mystiska miman, där olika djurs hjärnaktivitet och responser kodas in för att se hur det påverkar mimans utveckling. Kontrasten mellan vardagslivets bestyr och att vara helt uppslukad i den spännande forskning man arbetar med, och de stora frågorna som väcks hos huvudpersonen, fungerar bra tycker jag. Dessa frågor berör livet, vad livet egentligen innebär och är, och om medvetande. Hur är det att gå igenom livet som ett av de djur, som likt oss känner smärta och reagerar på sin omgivning, men i stort sett gör det helt utan tankar och större medvetande om sitt jag. Huvudpersonen drivs enligt min uppfattning av att vilja vara del av något större och fly vardagens och sin fysiska kropps begränsningar, vilket får henne att göra något drastiskt som kommer påverka henne stort.
Allt som allt en bra och spännande bok värd att läsa.
May 31, 2025
Kan man beskriva en bok som dimmig? Det är iallafall det ordet som dyker upp i huvudet när jag ska beskriva den här. Sådär otydlig i kanterna och inte helt greppbar. Även lite sval, lite ”sci-fi sval”.
Jag gillade den, men vart samtidigt glad över att boken var så kort. Annars hade den nog förlorat sin tjusning och svängt av mot jobbig. Den innehåller rätt många diffusa förnimmelser, och sånt kan man bara uppskatta i små doser. Åtminstone jag.
Om det hade varit en film hade de använt gråblå färgskala. Som för att visa att det inte är den yttre världen som är i fokus här, utan den inre.
För det boken handlar om är väl hjärnan och upplevelsen. Vad som finns gemensamt hos alla djur och vad som skiljer oss åt, plus vardagen där på sidan.
Den organiska Miman där de matar in all data som samlats in från olika djurs hjärnor. Och om man känner alla de liven samtidigt, vidgar hjärnan, vad blir man då?
”När allt är samtidigt är du ingen”
Avslutningsvis: tankeväckande och liite fin i kanten.
Jag gillade den, men vart samtidigt glad över att boken var så kort. Annars hade den nog förlorat sin tjusning och svängt av mot jobbig. Den innehåller rätt många diffusa förnimmelser, och sånt kan man bara uppskatta i små doser. Åtminstone jag.
Om det hade varit en film hade de använt gråblå färgskala. Som för att visa att det inte är den yttre världen som är i fokus här, utan den inre.
För det boken handlar om är väl hjärnan och upplevelsen. Vad som finns gemensamt hos alla djur och vad som skiljer oss åt, plus vardagen där på sidan.
Den organiska Miman där de matar in all data som samlats in från olika djurs hjärnor. Och om man känner alla de liven samtidigt, vidgar hjärnan, vad blir man då?
”När allt är samtidigt är du ingen”
Avslutningsvis: tankeväckande och liite fin i kanten.
October 7, 2019
Det var extremt svårt att sätta poäng på denna. Mycket i den tyckte jag jättemycket om men det finns även vissa saker som drar ner den mycket för mig. De sakerna jag tycker om gör den till ett mästerverk, en av de mest intressant skrivna böckerna jag har läst (särskilt när det rör debuter) men några mer obskyra saker som är svåra att sätta fingret på gör mig lite illa till mods och för det svårt för mig att tycka om den mycket.
Till att börja med älskar jag hur den är skriven. Det är något helt nytt och något jag fäste mig vid direkt. Älskar poesi och poetiska sätt att beskriva saker på. Här beskrivs ett vardagsliv med något mystiskt i bakgrunden väldigt väl utan att något faktiskt är bokstavligt. Det är skickligt och vackert. Språkmässigt är det här helt ärligt en av de bästa böckerna jag har läst.
Det som förstör denna för mig börjar vid karaktärsutvecklingen, och det här handlar nog helt enkelt om preferens. Jag är i nästan alla fall en person som tycker mycket mer om karaktärsdrivna historier. Jag upplever att denna ganska mycket är det, men ändå på ett sätt som ibland känns opersonlig. Man får egentligen inte veta så mycket om någon eller något, och jag skulle vilja knyta an till någon karaktär. Förstår att det inte var historiens mening, men som sagt, preferenser.
Mitt andra klagomål handlar väl om att den i slutändan känns meningslös, och för mig går nog det att koppla mycket till det tidigare nämnda problemet med karaktärer. Många avancerade beskrivningar berättas och man vävs djupare in i något som senare bara försvinner och det känns som en sorts inblick hellre än en väl uppbyggd historia med början och slut. Det kan funka men här känns det tomt.
Mitt betyg balanserar mellan 3 och 4 för i slutändan tycker jag mycket om den. De mystiska och metaforiska icke-bokstavliga beskrivningarna av miman griper tag i mig och skakar om mig, sätter igång min fantasi. Jag får bilder av allt, av känslorna författaren skildrar. Det är bara något som saknas. Ser dock fram emot att läsa mer av författaren om mer kommer.
Till att börja med älskar jag hur den är skriven. Det är något helt nytt och något jag fäste mig vid direkt. Älskar poesi och poetiska sätt att beskriva saker på. Här beskrivs ett vardagsliv med något mystiskt i bakgrunden väldigt väl utan att något faktiskt är bokstavligt. Det är skickligt och vackert. Språkmässigt är det här helt ärligt en av de bästa böckerna jag har läst.
Det som förstör denna för mig börjar vid karaktärsutvecklingen, och det här handlar nog helt enkelt om preferens. Jag är i nästan alla fall en person som tycker mycket mer om karaktärsdrivna historier. Jag upplever att denna ganska mycket är det, men ändå på ett sätt som ibland känns opersonlig. Man får egentligen inte veta så mycket om någon eller något, och jag skulle vilja knyta an till någon karaktär. Förstår att det inte var historiens mening, men som sagt, preferenser.
Mitt andra klagomål handlar väl om att den i slutändan känns meningslös, och för mig går nog det att koppla mycket till det tidigare nämnda problemet med karaktärer. Många avancerade beskrivningar berättas och man vävs djupare in i något som senare bara försvinner och det känns som en sorts inblick hellre än en väl uppbyggd historia med början och slut. Det kan funka men här känns det tomt.
Mitt betyg balanserar mellan 3 och 4 för i slutändan tycker jag mycket om den. De mystiska och metaforiska icke-bokstavliga beskrivningarna av miman griper tag i mig och skakar om mig, sätter igång min fantasi. Jag får bilder av allt, av känslorna författaren skildrar. Det är bara något som saknas. Ser dock fram emot att läsa mer av författaren om mer kommer.
June 10, 2019
Jag tror faktiskt det var via en blogg jag först hörde talas om Harungen. Jag och bloggaren har väl inte jättelik smak på böcker, men när hon beskrev Harungen och nämnde science fiction blev jag ändå nyfiken.
Med start i september får vi genom en slags dagboksanteckningar följa huvudpersonen, en medelålders kvinna, under nästan ett år. Hon jobbar på ett laboratorium, där hon dagarna i ända utför experiment på djur och matar in alla resultat i miman. Miman är en... sak? En varelse? En dator? Den förändras i alla fall, växer och omvandlas allt eftersom olika djurs hjärnor matas in i den.
Där hemma finns maken Tyko och döttrarna Lone och Alice. Det finns kärlek och värme, men också irritation och tonårstrots.
När så kvinnan en dag hittar en tussig harunge utanför jobbet tar hon med sig den in. Först bara för att hjälpa den överleva, men allt eftersom börjar hon göra egna inmatningar i miman med hjälp av haren.
Harungen är en mycket märklig bok. Språket är underbart och målande och det känns som om jag får veta något intressant om existensen när jag läser. Samtidigt går det inte riktigt att ta på vad? När jag läst klart den (en tunn bok på bara 154 sidor) är jag... någonting! Jag vet inte själv om jag är nöjd eller missnöjd och har tänkt på boken utan att komma fram till om jag gillar eller ej. Å andra sidan är ju en "skavig" bok som är svårt att släppa nästan alltid något bra.
Den som inte enbart vill ha snabbt och lättsmält är Harungen definitivt ett tips!
Och mima!! Det måste väl vara en blinkning till Aniara? Stilpoäng i så fall.
Med start i september får vi genom en slags dagboksanteckningar följa huvudpersonen, en medelålders kvinna, under nästan ett år. Hon jobbar på ett laboratorium, där hon dagarna i ända utför experiment på djur och matar in alla resultat i miman. Miman är en... sak? En varelse? En dator? Den förändras i alla fall, växer och omvandlas allt eftersom olika djurs hjärnor matas in i den.
Där hemma finns maken Tyko och döttrarna Lone och Alice. Det finns kärlek och värme, men också irritation och tonårstrots.
När så kvinnan en dag hittar en tussig harunge utanför jobbet tar hon med sig den in. Först bara för att hjälpa den överleva, men allt eftersom börjar hon göra egna inmatningar i miman med hjälp av haren.
Harungen är en mycket märklig bok. Språket är underbart och målande och det känns som om jag får veta något intressant om existensen när jag läser. Samtidigt går det inte riktigt att ta på vad? När jag läst klart den (en tunn bok på bara 154 sidor) är jag... någonting! Jag vet inte själv om jag är nöjd eller missnöjd och har tänkt på boken utan att komma fram till om jag gillar eller ej. Å andra sidan är ju en "skavig" bok som är svårt att släppa nästan alltid något bra.
Den som inte enbart vill ha snabbt och lättsmält är Harungen definitivt ett tips!
Och mima!! Det måste väl vara en blinkning till Aniara? Stilpoäng i så fall.
June 25, 2019
Jag föredrar underhållande böcker. Det gör att jag har svårt för folk som läser snåriga 1800-talsmän bara för att det är "fint", eller som lovprisar debutanter bara för att de är indie/annorlunda.
Därför brydde jag mig aldrig när Harungen kom och hyllades.
Men i slutändan är det här ju en sån bok jag alltid klickar hem; likt Det som inte växer är döende, Allt växer, Så här upphör världen, Den första kvinnan - nordiskt noir:igt scifi:ish. Ofta med ett språk med höga ambitioner. Ambitioner på väg att bli pretentioner? Förmodligen, men ofta balanserar de på rätt sida för mig. Så också Rosvalls ordlekar och vetenskapliga fantasier, även om meningarna blir lite för många och långa här och var. Ibland känns det mer som något jag skulle göra för att det är kul att hitta på ord och placera i olika ordningar, än vad en författare borde göra för att driva sin historia.
Och för att underhålla. Jag blir inte jätteunderhållen av Harungen, och därav trean i betyg. Samtidigt innehåller den mer berättelse och framåtdrivande händelser än vad jag hade trott, vilket gör den tillräckligt engagerande för att läsa ut på en eftermiddag + natt. (Den drömlika stämningen lämpar sig väl för "vaknar och kan inte somna om"-lull.)
Och framsidan är ju onekligen jätte-drömmig!
Därför brydde jag mig aldrig när Harungen kom och hyllades.
Men i slutändan är det här ju en sån bok jag alltid klickar hem; likt Det som inte växer är döende, Allt växer, Så här upphör världen, Den första kvinnan - nordiskt noir:igt scifi:ish. Ofta med ett språk med höga ambitioner. Ambitioner på väg att bli pretentioner? Förmodligen, men ofta balanserar de på rätt sida för mig. Så också Rosvalls ordlekar och vetenskapliga fantasier, även om meningarna blir lite för många och långa här och var. Ibland känns det mer som något jag skulle göra för att det är kul att hitta på ord och placera i olika ordningar, än vad en författare borde göra för att driva sin historia.
Och för att underhålla. Jag blir inte jätteunderhållen av Harungen, och därav trean i betyg. Samtidigt innehåller den mer berättelse och framåtdrivande händelser än vad jag hade trott, vilket gör den tillräckligt engagerande för att läsa ut på en eftermiddag + natt. (Den drömlika stämningen lämpar sig väl för "vaknar och kan inte somna om"-lull.)
Och framsidan är ju onekligen jätte-drömmig!
December 22, 2019
Otroligt svår bok att poängsätta. Stundvis ogenomtränglig, luddig och svår. Stundvis väldigt känslig och talande. Ett plus för mig som läst kognitionsvetenskap var att få återse basala ganglier och prat om neuroner och hjärnan. Alltid kul att få läsa om saker man känner igen (särskilt när det är lite udda kontext, just här).
Ska jag vara helt ärlig så är jag inte säker på vad jag har läst för någonting. Jag väntade mig något av slutet som jag åtminstone tror att jag inte fick, men jag är nog inte besviken ändå?
Skum. Lite bra, trots det.
Ska jag vara helt ärlig så är jag inte säker på vad jag har läst för någonting. Jag väntade mig något av slutet som jag åtminstone tror att jag inte fick, men jag är nog inte besviken ändå?
Skum. Lite bra, trots det.
July 12, 2018
Det starkaste med boken tycker jag är stämningen. Känslan av att inte riktigt komma nära. Allt i huvudkaraktärens liv präglas av ett avstånd, som om hon är i en bubbla. Man förstår inte syftet med miman, vilket för tankarna till meningen med allt, livet..
Vackra beskrivningar och skarpa iakttagelser gör boken mer än själva handlingen, som känns underordnad stämningen.
Vackra beskrivningar och skarpa iakttagelser gör boken mer än själva handlingen, som känns underordnad stämningen.
June 7, 2019
Uppskattar den här typen av "mjuk sci-fi" som det känns som att författaren eftersträvar, men jag velade hela tiden mellan att tycka att språket var pretentiöst och att bara gilla läget och komma in i läsningen. Allt som allt en fin bok som är snabb att ta sig igenom.
May 19, 2020
Bitvis mycket fint språk och intressant med sci-fi som ändå känns nära inpå. Dock lite för vag för sitt eget bästa. Jag skulle faktiskt vilja slå ett slag för författarens novell i ”Malmö 2048” - en novell som är lik Harungen i ton och tema, men som enligt mig faktiskt träffar hårdare.
February 14, 2018
Inte alls för mig. Slutade efter 120 sidor, men orkar inte ens ta mig igenom de sista ~30 sidorna.
July 6, 2018
Alldeles för otydlig och oklar för min smak.
Displaying 1 - 14 of 14 reviews