What do you think?
Rate this book
Juliane och jag
Swedish
169 pages, Unknown Binding
First published January 1, 1982
2 people are currently reading
64 people want to read
About the author
Inger Edelfeldt
70 books45 followersInger Edelfeldt (born 1956 in Stockholm) is a Swedish author and translator, as well as the illustrator of many books. She made her debut in 1977 with the book Duktig pojke ("Good Boy"). She has written around 20 books since then, most of which are novels, short stories, poetry books, and books for children and young people. She won the Deutscher Jugendliteraturpreis in 1987.
She is internationally known as a Tolkien illustrator through her paintings for the 1985 Tolkien Calendar. She has also painted the covers of several Swedish editions of J.R.R. Tolkien´s books in the seventies and eighties.
She is internationally known as a Tolkien illustrator through her paintings for the 1985 Tolkien Calendar. She has also painted the covers of several Swedish editions of J.R.R. Tolkien´s books in the seventies and eighties.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 14 of 14 reviews
December 17, 2020
Jag älskar denna boken, men så läste jag den också för första gången när jag var typ elva och ville ha en vänskap exakt som den som tjejerna har i boken. Relaterade så mycket till Kim! Blev extremt berörd och har den fortfarande i bokhyllan nu, sjutton år, två länder, och typ tio flytter senare. Inger Edelfeldt skrev en del ungdomsböcker som verkligen kändes respektfulla mot hur unga människor upplever världen och komplexiteten i deras tankar, inte alls som en vuxen person som gör sig till och dummar sig och är omedvetet nedlåtande för att den tror att det är så ungdomar är: dumma. Många av hennes böcker kännetecknas av att huvudpersonerna strävar efter sublima och mystiska upplevelser, och det är ju det att Juliane och Kim gör den strävan tillsammans som gör deras vänskap så drömmig.
April 22, 2020
Resumé
Kim får en ny klasskompis som är annorlunda och blir mobbad. Kim blir intresserad av henne, juliane, och skäms när hon inte vågar säga ifrån till mobbarna. Kim drömmer om Juliane, inser att hon vill ha en riktig vän som delar hennes intressen, mystik och att skriva. Till slut tar hon mod till sig, trots rädslan över att då ta del av mobbningen, och knackar på hennes dörr och strax därefter blir de bästisar.
De utför seanser samt fantiserar om häxerier och vampyrer. Mobbningen minskar, men är ständigt närvarande som ett hot.
Gunilla, den värsta mobbaren, ger sig på Juliane i skolan en vecka när Kim är sjuk, och Juliane berättar för Kim att hon vill mörda Gunilla. De bestämmer sig istället för att hämnas genom att sälja sina själar till djävulen i utbyte mot att förbanna Gunilla. När hon sedan inte kommer till skolan blir de oroliga att de skall på riktigt ha råkat skada henne.
Analys
Berättelsen är, åtminstone delvis skriven i dagboksform, som en berättelse ur Kims perspektiv, men det är bara ibland det märks, oftast är berättelsen mycket ‘friare’ (s36); “Nog om Yvonne. Jag har egentligen inte alls någon lust att skriva om henne.”
Kim har alltid med sig en dagbok som hon skriver i, och som hennes storebror tar och tjuvläser i ibland. Det är dock inte uttalat att berättelsen skrivs i denna bok. Vissa av breven som Kim får visas för läsaren “direkt” i handstil, till exempel brevet från Yvonne där hon berättar att hon ej vill vara kompis längre, vilket bidrar till en känsla av att historien är verklig.
Kim är en tänkande och känslig person, som dagdrömmer mycket och ofta är det väldigt dystra tankar hon tänker. Exempelvis när hon går till skolan efter att hon och Juliane har bråkat (s138); “[S]kolan, som avtecknande sig, grå och fängelseliknande, mot den lika grå himlen”. Kims tankar skapar i hennes värld atmosfärer av undergång, men det är dystra tankar från en orolig tonårstjej som känns överdrivna (s21); “Det var grått och kallt [...] Allting kändes liksom lite dävet och besmittat; det var en sådan där outhärdlig dag när det vilar en slags undergångsstämning i luften. Jag tänkte på krig och radioaktivitet och cancer och andra obehagliga saker.”
De vanligaste gotiska markörerna är labyrintiska egenskaper i form av dubbelgångare samt ask-i-ask i de fragment av korta sagor och drömbeskrivningar som återberättas. Vidare förekommer lite horror men framförallt terror, men det krävs att man sätter sig in i Kims perspektiv som tonårsflicka med stor fantasi för att det skall upplevas som skrämmande, det är inte så mycket som väcker fasa direkt hos läsaren.
Dubbelgångare
Första reflektionen om Juliane sker genom ett möte med en “dubbelgångare” (s14); “Jag var lite illa berörd, för jag hade plötsligt fått en underlig känsla av att hon var min spegelbild. Där satt jag ensam med en bok, och några meter längre bort satt hon på samma sätt [...]. nu fick jag en kuslig förnimmelse av att vi var samma sort hon och jag - lite udda och inte riktigt som andra.”
Därefter återkommer detta tema några gånger i boken; Kim känner sig ha en andlig tvilling i Juliane (s46); “Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig; kanske att genast stå ansikte mot ansikte med en andlig tvilling, någon som visste vem jag var utan att jag behövde säga något.”, samt att Kim och Juliane uppmärksammar att de tänker på liknande saker, som att de helt plötsligt skulle förvandlas till monster, de säger att de är ‘systrar i fördömelsen’.
Ask-i-ask
Då Kim tänker, fantiserar och drömmer mycket, blir mycket av handlingen beskrivningar av dessa drömmar och berättelser. Kim läser även Julianes berättelser. Alla dessa beskrivningar blir för läsaren en labyrintisk ask-i-ask. Drömmarna och berättelserna speglar vad Kim tänker och känner, och handlingarna ändrar karaktär från början till slutet av berättelsen. Det är efter en dröm Kim först tänker medvetet på Juliane och inser att hon behöver försöka bli vän med henne (s27-28);
“På något vis var det den där drömmen som kom mig att inse, att jag verkligen måste lära känna henne. Det finns ju vissa saker som bara måste hända. Man blir inte lugn förrän man har sett till att de sker. Precis så började det kännas. Jag måste bli vän med Juliane, kosta vad det kosta ville.”
Andra exempel på dessa labyrintiska egenskaper är:
Kim läser Julianes berättelse, ‘En visit hos en gammal vän’, om en vampyr, (s50-53)
Kim berättar om sina häxfantasier, (s56).
Kim beskriver en ny roman; Mitt möte med Myotis, där hon och Kuno var två vampyrer som dör tillsammans i slutet, vilket var en tanke som gav henne vällust (s90).
Kim beskriver sin dröm om en ritual där hon jagas som häxa och funderar på om de kan vara minnen från tidigare liv (s106).
Horror och Terror
Det är som läsare svårt att relatera till Kims dystra tankar och skräckupplevelser från seanser. Hennes skräck för att bli mobbad och våldtagen på väg hem är såklart på allvar, men det är svårt att värdera denna skräck i ett gotiskt perspektiv, samtidigt som den kanske inte är mindre värd bara för att det inte är en skräck baserad på något onaturligt eller paranormalt.
Detta är kanske i och för sig inget ovanligt, det är ju egentligen på samma sätt även i Lovecrafts böcker; En fascination för det okända är något som delas av såväl hans karaktärer och läsare, men rädsla och terror delas inte på samma sätt, då karaktärerna ofta blir skräckslagna, men läsarna sällan är det.
Det var en känsla av horror framförallt under ett par sekvenser; under en seans kände Juliane att någon rörde hennes axel och hon blev vit av skräck. Vidare när Kim vaknar efter en mardröm, tycker hon sig se en gestalt i mörkret, blir rädd och vågar ej släcka lampan igen (s145); “[J]ag tyckte att mörkret drog ihop sig till en gestalt vid fotändan av min säng; en förtätning av skuggorna, en tung våg av mörker som långsamt sänkte sig över mig.” Man skulle kanske även kunna säga att Kims beskrivning av sina fantasier om en sydamerikansk baby-mumie, det gräsligaste hon vet, också skulle kunna klassas in som horror.
Mobbningen är något i berättelsen som ger en känsla av terror, åtminstone för Kim och Juliane. Först vågar inte Kim närma sig Juliane av rädsla för att själv bli mobbad. Efter att Kim blev vän med Juliane, oroade hon sig över hur deras vänskap skulle ses i skolan, och om Kim också skulle bli mobbad nu. De skämtar om att hämnas på Gunilla, men rädslan låg alltid och ruvade på botten av skämten. Rädslan över att bli mobbad är ständigt närvarande. Gunilla fortsatte att reta Juliane och Kim, även om det var mycket mindre. Det kom fortfarande kommentarer ibland som upplevdes av Kim som väldigt obehagligt.
Denna känsla av terror blir kanske inte riktigt samma sak för läsaren som den upplevs för Kim och Juliane. Det som blir okänt i detta hot är inte vad som skall hända, utan mer när det händer, och hur allvarligt blir det. Som läsare kände jag att det inte blev en så läskig upplevelse att läsa, som det hade varit om man hade befarat att mer okända händelser skulle ha inträffat.
Kim upplever också en stor rädsla när hon skall gå hem (s69); “På hemvägen var jag jätterädd att någon skulle följa efter mig och våldta mig. Varje gång jag hörde steg bakom mig blev jag alldeles kallsvettig. Jag kunde se en kall vit hand som grep efter min hals, ett svettigt skäggigt ansikte med glasartade ögon, en jättestor smutsig penis som skulle spränga sönder mitt underliv. Jag var så rädd att jag nästan kräktes.”
Kim blir ovän med Juliane och fantiserar om att aldrig mera vakna. När hon inser vad hon tänker på blir hon så rädd så hon inte vågade släcka lampan. Det är tankar som skrämmer henne, men det är annars inga återkommande tankar som tyder på en vilja att faktiskt ta sitt liv.
Ockulta lekar
Kim och Juliane fantiserar och leker att de är häxor och vampyrer. De utför seanser och ockulta riter. Allt kan dock avfärdas som lek, även om det för dem åtminstone är delvis på riktigt, vilket inte minst visas genom känslan som uppstår efteråt.
Exempelvis skriver Kim och Juliane ett kontrakt med djävulen i syfte att förbanna Gunilla (s120), därefter känner Kim en egendomlig känsla; “Var det inte lite kallare än förut i rummet, och låg det inte en lyssnande stämning i luften, en närvaro, precis som vid vår förra ceremoni? Men den här gången var stämningen mera kompakt, som om atomerna i luften hade dragit sig tätare samman.”
Kim tänker på sig som ond, då de tror att de skadat Gunilla (s148); “Illviljan hade plötsligt vällt upp inom mig och tagit kontrollen. Det var då jag först började fundera på allvar över den där svarta klumpen av ondska, som låg och jäste i mig. Jag var en ond människa och skulle vara ohjälpligt förlorad, om jag gav efter för min sanna natur.”
Dessutom när Kim och Juliane håller en seans till, men nu känns den inte kuslig utan en oförklarlig känsla av närhet infinner sig istället (s171); “Väggarna kring oss smälte undan och skymningen trängde in i rummet, svalkande och full av knappt hörbara locktoner. Den fyllde hela mig. Och plötsligt förnam jag någonting annat; för bråkdelen av en sekund erfor jag Julianes närvaro på ett nytt sätt. Jag kan inte förklara det. Om man verkligen har en själ, så var det kanske våra själar som snuddade vid varandra.”
Kärlek
Kims växande känslor för Juliane gör att hon reagerar starkt på när de inte befinner sig på samma våglängd, hon känner en stor besvikelse när Juliane inte verkar känna samma stämning som Kim efter en seans (s78); “Hade inte hon känt den där förtrollade stämningen, som var bara hennes och min och mycker mer värdefull än två larviga killars uppmärksamhet? Var jag så tråkig och betydelselös att hon skulle kunna bryta vår trollkrets för deras skull?” Likaså blir hon väldigt upprörd när hon inser att de inte kan fira semester ihop, alla hennes planer sönder ‘som en trasig spegel’.
En djupare kärlek som växer fram mellan Kim och Juliane beskrivs, utan att närmare definiera exakt formen för denna kärleken, är det som bästa vänner, eller något mer? Kim själv vågar inte fördjupa sig i då hon är rädd att vänskapen skall ta skada, men det kan också ses som en djupare kärlek till en vän med en önskan till närhet (s156); “Hennes axel var bara någon centimeter från min, och jag fick en känsla av att jag skulle bränna mig om vi rörde vid varandra. Jag lutade mig framåt och la hakan mot knäna. Jag kände ett akut behov av att prata om Kuno. Det verkade vara bästa sättet att hålla den där besynnerliga känslan borta. Det surrade inuti mig precis som det brukade göra när jag tänkte på vampyrer. Jag visste att jag inte fick ge efter för den där känslan. Då skulle marken öppna sig under mina fötter.”
Återigen funderar Kim på sina känslor till Juliane (s176); “Jag fick en sådan lust att hålla om henne när hon såg så där rädd ut, men jag vågade inte. Jag vågade inte ta i Juliane, för jag var så rädd att det skulle kännas underligt, att något skulle bli förstört [...]. Jag tänkte på allt det där pratet om att Juliane och jag skulle gifta oss, och så undrade jag om jag var konstig som ville ta i henne. Ibland kunde det kännas som om någonting drog mig till henne. Då blev jag livrädd.”
När Kim ligger på stranden med Yvonne tänker hon på en berättelse hon vill skriva om Melanie och Cecily, fostersystrar. Kanske är det en poäng i att berättelserna går från att porträttera Kim och hennes drömkille Kuno, till en berättelse om två systrar. Det är ett tecken som speglar Kims kärlek till sin vän.
Kim får en ny klasskompis som är annorlunda och blir mobbad. Kim blir intresserad av henne, juliane, och skäms när hon inte vågar säga ifrån till mobbarna. Kim drömmer om Juliane, inser att hon vill ha en riktig vän som delar hennes intressen, mystik och att skriva. Till slut tar hon mod till sig, trots rädslan över att då ta del av mobbningen, och knackar på hennes dörr och strax därefter blir de bästisar.
De utför seanser samt fantiserar om häxerier och vampyrer. Mobbningen minskar, men är ständigt närvarande som ett hot.
Gunilla, den värsta mobbaren, ger sig på Juliane i skolan en vecka när Kim är sjuk, och Juliane berättar för Kim att hon vill mörda Gunilla. De bestämmer sig istället för att hämnas genom att sälja sina själar till djävulen i utbyte mot att förbanna Gunilla. När hon sedan inte kommer till skolan blir de oroliga att de skall på riktigt ha råkat skada henne.
Analys
Berättelsen är, åtminstone delvis skriven i dagboksform, som en berättelse ur Kims perspektiv, men det är bara ibland det märks, oftast är berättelsen mycket ‘friare’ (s36); “Nog om Yvonne. Jag har egentligen inte alls någon lust att skriva om henne.”
Kim har alltid med sig en dagbok som hon skriver i, och som hennes storebror tar och tjuvläser i ibland. Det är dock inte uttalat att berättelsen skrivs i denna bok. Vissa av breven som Kim får visas för läsaren “direkt” i handstil, till exempel brevet från Yvonne där hon berättar att hon ej vill vara kompis längre, vilket bidrar till en känsla av att historien är verklig.
Kim är en tänkande och känslig person, som dagdrömmer mycket och ofta är det väldigt dystra tankar hon tänker. Exempelvis när hon går till skolan efter att hon och Juliane har bråkat (s138); “[S]kolan, som avtecknande sig, grå och fängelseliknande, mot den lika grå himlen”. Kims tankar skapar i hennes värld atmosfärer av undergång, men det är dystra tankar från en orolig tonårstjej som känns överdrivna (s21); “Det var grått och kallt [...] Allting kändes liksom lite dävet och besmittat; det var en sådan där outhärdlig dag när det vilar en slags undergångsstämning i luften. Jag tänkte på krig och radioaktivitet och cancer och andra obehagliga saker.”
De vanligaste gotiska markörerna är labyrintiska egenskaper i form av dubbelgångare samt ask-i-ask i de fragment av korta sagor och drömbeskrivningar som återberättas. Vidare förekommer lite horror men framförallt terror, men det krävs att man sätter sig in i Kims perspektiv som tonårsflicka med stor fantasi för att det skall upplevas som skrämmande, det är inte så mycket som väcker fasa direkt hos läsaren.
Dubbelgångare
Första reflektionen om Juliane sker genom ett möte med en “dubbelgångare” (s14); “Jag var lite illa berörd, för jag hade plötsligt fått en underlig känsla av att hon var min spegelbild. Där satt jag ensam med en bok, och några meter längre bort satt hon på samma sätt [...]. nu fick jag en kuslig förnimmelse av att vi var samma sort hon och jag - lite udda och inte riktigt som andra.”
Därefter återkommer detta tema några gånger i boken; Kim känner sig ha en andlig tvilling i Juliane (s46); “Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig; kanske att genast stå ansikte mot ansikte med en andlig tvilling, någon som visste vem jag var utan att jag behövde säga något.”, samt att Kim och Juliane uppmärksammar att de tänker på liknande saker, som att de helt plötsligt skulle förvandlas till monster, de säger att de är ‘systrar i fördömelsen’.
Ask-i-ask
Då Kim tänker, fantiserar och drömmer mycket, blir mycket av handlingen beskrivningar av dessa drömmar och berättelser. Kim läser även Julianes berättelser. Alla dessa beskrivningar blir för läsaren en labyrintisk ask-i-ask. Drömmarna och berättelserna speglar vad Kim tänker och känner, och handlingarna ändrar karaktär från början till slutet av berättelsen. Det är efter en dröm Kim först tänker medvetet på Juliane och inser att hon behöver försöka bli vän med henne (s27-28);
“På något vis var det den där drömmen som kom mig att inse, att jag verkligen måste lära känna henne. Det finns ju vissa saker som bara måste hända. Man blir inte lugn förrän man har sett till att de sker. Precis så började det kännas. Jag måste bli vän med Juliane, kosta vad det kosta ville.”
Andra exempel på dessa labyrintiska egenskaper är:
Kim läser Julianes berättelse, ‘En visit hos en gammal vän’, om en vampyr, (s50-53)
Kim berättar om sina häxfantasier, (s56).
Kim beskriver en ny roman; Mitt möte med Myotis, där hon och Kuno var två vampyrer som dör tillsammans i slutet, vilket var en tanke som gav henne vällust (s90).
Kim beskriver sin dröm om en ritual där hon jagas som häxa och funderar på om de kan vara minnen från tidigare liv (s106).
Horror och Terror
Det är som läsare svårt att relatera till Kims dystra tankar och skräckupplevelser från seanser. Hennes skräck för att bli mobbad och våldtagen på väg hem är såklart på allvar, men det är svårt att värdera denna skräck i ett gotiskt perspektiv, samtidigt som den kanske inte är mindre värd bara för att det inte är en skräck baserad på något onaturligt eller paranormalt.
Detta är kanske i och för sig inget ovanligt, det är ju egentligen på samma sätt även i Lovecrafts böcker; En fascination för det okända är något som delas av såväl hans karaktärer och läsare, men rädsla och terror delas inte på samma sätt, då karaktärerna ofta blir skräckslagna, men läsarna sällan är det.
Det var en känsla av horror framförallt under ett par sekvenser; under en seans kände Juliane att någon rörde hennes axel och hon blev vit av skräck. Vidare när Kim vaknar efter en mardröm, tycker hon sig se en gestalt i mörkret, blir rädd och vågar ej släcka lampan igen (s145); “[J]ag tyckte att mörkret drog ihop sig till en gestalt vid fotändan av min säng; en förtätning av skuggorna, en tung våg av mörker som långsamt sänkte sig över mig.” Man skulle kanske även kunna säga att Kims beskrivning av sina fantasier om en sydamerikansk baby-mumie, det gräsligaste hon vet, också skulle kunna klassas in som horror.
Mobbningen är något i berättelsen som ger en känsla av terror, åtminstone för Kim och Juliane. Först vågar inte Kim närma sig Juliane av rädsla för att själv bli mobbad. Efter att Kim blev vän med Juliane, oroade hon sig över hur deras vänskap skulle ses i skolan, och om Kim också skulle bli mobbad nu. De skämtar om att hämnas på Gunilla, men rädslan låg alltid och ruvade på botten av skämten. Rädslan över att bli mobbad är ständigt närvarande. Gunilla fortsatte att reta Juliane och Kim, även om det var mycket mindre. Det kom fortfarande kommentarer ibland som upplevdes av Kim som väldigt obehagligt.
Denna känsla av terror blir kanske inte riktigt samma sak för läsaren som den upplevs för Kim och Juliane. Det som blir okänt i detta hot är inte vad som skall hända, utan mer när det händer, och hur allvarligt blir det. Som läsare kände jag att det inte blev en så läskig upplevelse att läsa, som det hade varit om man hade befarat att mer okända händelser skulle ha inträffat.
Kim upplever också en stor rädsla när hon skall gå hem (s69); “På hemvägen var jag jätterädd att någon skulle följa efter mig och våldta mig. Varje gång jag hörde steg bakom mig blev jag alldeles kallsvettig. Jag kunde se en kall vit hand som grep efter min hals, ett svettigt skäggigt ansikte med glasartade ögon, en jättestor smutsig penis som skulle spränga sönder mitt underliv. Jag var så rädd att jag nästan kräktes.”
Kim blir ovän med Juliane och fantiserar om att aldrig mera vakna. När hon inser vad hon tänker på blir hon så rädd så hon inte vågade släcka lampan. Det är tankar som skrämmer henne, men det är annars inga återkommande tankar som tyder på en vilja att faktiskt ta sitt liv.
Ockulta lekar
Kim och Juliane fantiserar och leker att de är häxor och vampyrer. De utför seanser och ockulta riter. Allt kan dock avfärdas som lek, även om det för dem åtminstone är delvis på riktigt, vilket inte minst visas genom känslan som uppstår efteråt.
Exempelvis skriver Kim och Juliane ett kontrakt med djävulen i syfte att förbanna Gunilla (s120), därefter känner Kim en egendomlig känsla; “Var det inte lite kallare än förut i rummet, och låg det inte en lyssnande stämning i luften, en närvaro, precis som vid vår förra ceremoni? Men den här gången var stämningen mera kompakt, som om atomerna i luften hade dragit sig tätare samman.”
Kim tänker på sig som ond, då de tror att de skadat Gunilla (s148); “Illviljan hade plötsligt vällt upp inom mig och tagit kontrollen. Det var då jag först började fundera på allvar över den där svarta klumpen av ondska, som låg och jäste i mig. Jag var en ond människa och skulle vara ohjälpligt förlorad, om jag gav efter för min sanna natur.”
Dessutom när Kim och Juliane håller en seans till, men nu känns den inte kuslig utan en oförklarlig känsla av närhet infinner sig istället (s171); “Väggarna kring oss smälte undan och skymningen trängde in i rummet, svalkande och full av knappt hörbara locktoner. Den fyllde hela mig. Och plötsligt förnam jag någonting annat; för bråkdelen av en sekund erfor jag Julianes närvaro på ett nytt sätt. Jag kan inte förklara det. Om man verkligen har en själ, så var det kanske våra själar som snuddade vid varandra.”
Kärlek
Kims växande känslor för Juliane gör att hon reagerar starkt på när de inte befinner sig på samma våglängd, hon känner en stor besvikelse när Juliane inte verkar känna samma stämning som Kim efter en seans (s78); “Hade inte hon känt den där förtrollade stämningen, som var bara hennes och min och mycker mer värdefull än två larviga killars uppmärksamhet? Var jag så tråkig och betydelselös att hon skulle kunna bryta vår trollkrets för deras skull?” Likaså blir hon väldigt upprörd när hon inser att de inte kan fira semester ihop, alla hennes planer sönder ‘som en trasig spegel’.
En djupare kärlek som växer fram mellan Kim och Juliane beskrivs, utan att närmare definiera exakt formen för denna kärleken, är det som bästa vänner, eller något mer? Kim själv vågar inte fördjupa sig i då hon är rädd att vänskapen skall ta skada, men det kan också ses som en djupare kärlek till en vän med en önskan till närhet (s156); “Hennes axel var bara någon centimeter från min, och jag fick en känsla av att jag skulle bränna mig om vi rörde vid varandra. Jag lutade mig framåt och la hakan mot knäna. Jag kände ett akut behov av att prata om Kuno. Det verkade vara bästa sättet att hålla den där besynnerliga känslan borta. Det surrade inuti mig precis som det brukade göra när jag tänkte på vampyrer. Jag visste att jag inte fick ge efter för den där känslan. Då skulle marken öppna sig under mina fötter.”
Återigen funderar Kim på sina känslor till Juliane (s176); “Jag fick en sådan lust att hålla om henne när hon såg så där rädd ut, men jag vågade inte. Jag vågade inte ta i Juliane, för jag var så rädd att det skulle kännas underligt, att något skulle bli förstört [...]. Jag tänkte på allt det där pratet om att Juliane och jag skulle gifta oss, och så undrade jag om jag var konstig som ville ta i henne. Ibland kunde det kännas som om någonting drog mig till henne. Då blev jag livrädd.”
När Kim ligger på stranden med Yvonne tänker hon på en berättelse hon vill skriva om Melanie och Cecily, fostersystrar. Kanske är det en poäng i att berättelserna går från att porträttera Kim och hennes drömkille Kuno, till en berättelse om två systrar. Det är ett tecken som speglar Kims kärlek till sin vän.
August 24, 2024
As far as realistic youth novels go, this is probably the best I've ever read. Excellent depiction of close friendship, and the clash between dark fantasy and grey everyday life. For some reason, the latter always seems to try its best to stifle the imagination of the dreamers. Would that they all had a Juliane by their side, to help protect the borders of that precious realm. A very uplifting read.
June 20, 2019
Jag tog en ungdomsbok av Edelfeldt också, när jag ändå höll på (och den har ju liksom en fullmåne på framsidan).
Det är lätt att dra paralleller till Kamalas bok - på ställen nämns den varguppfödda flickan till och med, och den tonåriga Kim skulle ganska sömlöst kunna glida över i den (halv)vuxna Pia. Identitetsfrågor och inre mörker (på gott eller ont?) är också här i fokus. Och även om vänskapen med Juliane är mestadels positiv kan jag inte låta bli att tänka på att det här med kvinnlig kamratskap inte direkt höjs till skyarna. Och att jag uppskattar den ärligheten i beskrivningarna; 2010-talets flod av "systerskaps"-böcker har antingen målat upp bilden av personer i total kvinnlig symbios, eller nästintill psykotiska "vänskaps"-strider. Här kan jag i alla fall stundtals känna igen mig, och även om jag inte hållit regelrätta seanser väcker boken nostalgiska minnen av alla wicca-tips jag sög åt mig via 80-och 90-talets veckorevyn. Språket - eller snarare uttrycken - har inte direkt åldrats med behag, men det känns också nostalgiskt stämningsgivande (och en annan har ju läst sociolingvistik; ungdomsspråket är det som ändras mest för varje generation, liksom).
Boken är lugn och återhållsam i jämförelse med dagens YA, men grundfrågorna (kärlek, vänskap, djup vs yta, normbeteende vs utanförskap) känns universala och tidlösa. Mina döttrar skulle aldrig orka sig igenom en sån här långsam historia - men det är synd.
Det är lätt att dra paralleller till Kamalas bok - på ställen nämns den varguppfödda flickan till och med, och den tonåriga Kim skulle ganska sömlöst kunna glida över i den (halv)vuxna Pia. Identitetsfrågor och inre mörker (på gott eller ont?) är också här i fokus. Och även om vänskapen med Juliane är mestadels positiv kan jag inte låta bli att tänka på att det här med kvinnlig kamratskap inte direkt höjs till skyarna. Och att jag uppskattar den ärligheten i beskrivningarna; 2010-talets flod av "systerskaps"-böcker har antingen målat upp bilden av personer i total kvinnlig symbios, eller nästintill psykotiska "vänskaps"-strider. Här kan jag i alla fall stundtals känna igen mig, och även om jag inte hållit regelrätta seanser väcker boken nostalgiska minnen av alla wicca-tips jag sög åt mig via 80-och 90-talets veckorevyn. Språket - eller snarare uttrycken - har inte direkt åldrats med behag, men det känns också nostalgiskt stämningsgivande (och en annan har ju läst sociolingvistik; ungdomsspråket är det som ändras mest för varje generation, liksom).
Boken är lugn och återhållsam i jämförelse med dagens YA, men grundfrågorna (kärlek, vänskap, djup vs yta, normbeteende vs utanförskap) känns universala och tidlösa. Mina döttrar skulle aldrig orka sig igenom en sån här långsam historia - men det är synd.
February 23, 2022
Ungdomsbok, som det förefaller mig underligt att jag inte läst redan. Känner förstås igen mig i en hel del, som gammalt gothbarn, men troligen skulle jag upplevt den lite för fånig, för mig var det blodigare allvar och här finns mer en distans, att de ändå förstår det lite fåniga i deras intresseområde, att det inte går så djupt. Men, bortsett det är det en fin bok om tonårstjejsvänskap.
June 30, 2019
Tyckte om skräcktemat i boken. Annars en klassisk ungdomsroman med noll överraskningar.
July 19, 2025
Var min favoritbok hela min uppväxt. Så mysigt skriven och realistisk story.
Tror jag läst denna typ minst 10 gånger.
Tror jag läst denna typ minst 10 gånger.
July 15, 2015
Muß man mögen Buchinfos:
Titel: Hexenmädchen
Autor: Inger Edelfeldt
Seiten: 192
Buchart : TB
Verlag: Arena Verlag
Bestellcode:9783401029429
Kosten : € 6,50
Genre: Hexen
Folgebände : -
Verfilmung:-
Buchcover:
Das Cover finde ich schön, es ist einfach nicht so überladen aber dafür ansprechend
Inhalt:
"Am liebsten wäre ich eine echte Hexe", sagte Juliane. "Aber das wird man ja nicht so im Handumdrehen." "Vielleicht besitzen wir ja schon mehr Kräfte als wir ahnen", sagte ich. Eine magische Anziehungskraft geht von ihrer neuen Klassenkameradin Juliane aus, findet Kim. Während sich alle anderen von Juliane fernhalten, sucht Kim ihre Nähe. Es scheint, als habe sie endlich eine Seelenverwandte gefunden. Doch als sie die Magie, die sie verbindet, missbrauchen, gerät ihre Freundschaft in Gefahr ...
Meine Meinung:
Leider nichts für mich. Es hat ewig gedauert das bei dem Buch was passierte und bei 192 Seiten soll das schon was heißen.
Dabei war der Klappentext echt interessant und ich dachte ja das ist mal was. Ich mag Hexengeschichten aber da ich andere Bücher mit hexen gelesen habe, dachte ich es wäre auch so mitreißend , aber leider nicht.
Juliane kommt neu an Kims Schule und Kim ist total fasziniert von Jule und fragt sich warum sie von allen gemobbt wird. Was klar ist da sie überhaupt nichtin diese ach so tolle Klasse passt. Aber am Anfang geht Kim Jule aus dem weg da man sie auch nicht mobbt den das will sie ja nicht ( oh man) und dann eines Tages tada will sie nun ihre Freundin werden und geht auf Jule zu. Langsam entwickelt sich dann eine Freundschaft und so weiter aber alleine das dauert dann schon ewig, und dann wo es spannend wirdist das Buch rucki zucki zu ende O.o
Man muß es Mögen es ist was für Jugendliche, aber ich denke das das Buch dennoch früher hätte spannend werdensollen :)
Titel: Hexenmädchen
Autor: Inger Edelfeldt
Seiten: 192
Buchart : TB
Verlag: Arena Verlag
Bestellcode:9783401029429
Kosten : € 6,50
Genre: Hexen
Folgebände : -
Verfilmung:-
Buchcover:
Das Cover finde ich schön, es ist einfach nicht so überladen aber dafür ansprechend
Inhalt:
"Am liebsten wäre ich eine echte Hexe", sagte Juliane. "Aber das wird man ja nicht so im Handumdrehen." "Vielleicht besitzen wir ja schon mehr Kräfte als wir ahnen", sagte ich. Eine magische Anziehungskraft geht von ihrer neuen Klassenkameradin Juliane aus, findet Kim. Während sich alle anderen von Juliane fernhalten, sucht Kim ihre Nähe. Es scheint, als habe sie endlich eine Seelenverwandte gefunden. Doch als sie die Magie, die sie verbindet, missbrauchen, gerät ihre Freundschaft in Gefahr ...
Meine Meinung:
Leider nichts für mich. Es hat ewig gedauert das bei dem Buch was passierte und bei 192 Seiten soll das schon was heißen.
Dabei war der Klappentext echt interessant und ich dachte ja das ist mal was. Ich mag Hexengeschichten aber da ich andere Bücher mit hexen gelesen habe, dachte ich es wäre auch so mitreißend , aber leider nicht.
Juliane kommt neu an Kims Schule und Kim ist total fasziniert von Jule und fragt sich warum sie von allen gemobbt wird. Was klar ist da sie überhaupt nichtin diese ach so tolle Klasse passt. Aber am Anfang geht Kim Jule aus dem weg da man sie auch nicht mobbt den das will sie ja nicht ( oh man) und dann eines Tages tada will sie nun ihre Freundin werden und geht auf Jule zu. Langsam entwickelt sich dann eine Freundschaft und so weiter aber alleine das dauert dann schon ewig, und dann wo es spannend wirdist das Buch rucki zucki zu ende O.o
Man muß es Mögen es ist was für Jugendliche, aber ich denke das das Buch dennoch früher hätte spannend werdensollen :)
November 25, 2015
Inhalt:
"Am liebsten wäre ich eine echte Hexe", sagte Juliane. "Aber das wird man ja nicht so im Handumdrehen." "Vielleicht besitzen wir ja schon mehr Kräfte als wir ahnen", sagte ich. Eine magische Anziehungskraft geht von ihrer neuen Klassenkameradin Juliane aus, findet Kim. Während sich alle anderen von Juliane fernhalten, sucht Kim ihre Nähe. Es scheint, als habe sie endlich eine Seelenverwandte gefunden. Doch als sie die Magie, die sie verbindet, missbrauchen, gerät ihre Freundschaft in Gefahr ...
Meine Meinung:
Leider nichts für mich. Es hat ewig gedauert das bei dem Buch was passierte und bei 192 Seiten soll das schon was heißen.
Dabei war der Klappentext echt interessant und ich dachte ja das ist mal was. Ich mag Hexengeschichten aber da ich andere Bücher mit hexen gelesen habe, dachte ich es wäre auch so mitreißend , aber leider nicht.
Juliane kommt neu an Kims Schule und Kim ist total fasziniert von Jule und fragt sich warum sie von allen gemobbt wird. Was klar ist da sie überhaupt nichtin diese ach so tolle Klasse passt. Aber am Anfang geht Kim Jule aus dem weg da man sie auch nicht mobbt den das will sie ja nicht ( oh man) und dann eines Tages tada will sie nun ihre Freundin werden und geht auf Jule zu. Langsam entwickelt sich dann eine Freundschaft und so weiter aber alleine das dauert dann schon ewig, und dann wo es spannend wirdist das Buch rucki zucki zu ende O.o
Man muß es Mögen es ist was für Jugendliche, aber ich denke das das Buch dennoch früher hätte spannend werdensollen :)
October 23, 2015
Hexenmädchen ist ein Buch was wahrscheinlich nicht mehr ganz meiner Altersgruppe entspricht, aber im allgemeinen stört mich das nie. Es ist für Kinder/Teenager ab 12 Jahre und es hat mich vom Thema her durchaus interessiert. Der Anfang ist auch gut interessant gestaltet und obwohl ich mich an den Schreibstil erst gewöhnen musste, definitv kein Minus. Aber je weiter das Buch fortschritt desto weniger passierte, oder so fühlte es sich an. War ich am Anfang doch immer bereit weiter zu lesen wurde es mit der Zeit immer schwerer und irgendwann habe ich nur noch weiter gelesen um das Buch durch zu haben.
Ich habe die ganze Zeit auf den Höhepunkt, den Konflikt oder eine Krise gewartet, kam nichts.
Sehr enttäuschend für mich, aber vllt etwas für jüngere Leser die sich auch für Magie, Hexen und Vampire interessieren.
Ich habe die ganze Zeit auf den Höhepunkt, den Konflikt oder eine Krise gewartet, kam nichts.
Sehr enttäuschend für mich, aber vllt etwas für jüngere Leser die sich auch für Magie, Hexen und Vampire interessieren.
August 22, 2015
Läst: 24/3-04
Omläst: 22/8-15
Läste den när jag var liten och när jag hittade ett ex på Myrorna så mindes jag den, och bestämde mig för att läsa om den. Med tanke på att jag faktisk minns den efter 11 år så antog jag att den var bra.
Boken är riktat mot ungdomar - ungdomar på 80-talet - så det var kul att läsa slangorden som användes då: t.ex. "Stenström är så maxat tråkig", sa jag." Stämningen igenom boken är nästan melankolisk för huvudkaraktären Kim tänker på mörka saker och resonerar över om hon är ond eller god, och om mörkret vi alla bär på. Men det händer inte egentligen så mycket och det finns inte direkt något klimax. Istället känns det som en dagbok i vilken Kim berättar hur hon lärde känna Juliane. Fokus ligger alltså på Kims tankar och resonemang istället för en dramatisk händelse. Jag undrar om Edelfeldts ungdomsår påminner om Kims.
Omläst: 22/8-15
Läste den när jag var liten och när jag hittade ett ex på Myrorna så mindes jag den, och bestämde mig för att läsa om den. Med tanke på att jag faktisk minns den efter 11 år så antog jag att den var bra.
Boken är riktat mot ungdomar - ungdomar på 80-talet - så det var kul att läsa slangorden som användes då: t.ex. "Stenström är så maxat tråkig", sa jag." Stämningen igenom boken är nästan melankolisk för huvudkaraktären Kim tänker på mörka saker och resonerar över om hon är ond eller god, och om mörkret vi alla bär på. Men det händer inte egentligen så mycket och det finns inte direkt något klimax. Istället känns det som en dagbok i vilken Kim berättar hur hon lärde känna Juliane. Fokus ligger alltså på Kims tankar och resonemang istället för en dramatisk händelse. Jag undrar om Edelfeldts ungdomsår påminner om Kims.
July 1, 2019
Betyg: 2,5 stjärnor.
En okej bok som jag kanske skulle ha gillat mer om jag hade läst den när jag var yngre. Kims känslor är bra beskrivna och jag gillar den mörka tonen. Dock så händer det inte särskilt mycket i boken och besviket inser jag att denna inte alls var någon fantasy/magisk realism-bok som jag hade hoppats på.
En okej bok som jag kanske skulle ha gillat mer om jag hade läst den när jag var yngre. Kims känslor är bra beskrivna och jag gillar den mörka tonen. Dock så händer det inte särskilt mycket i boken och besviket inser jag att denna inte alls var någon fantasy/magisk realism-bok som jag hade hoppats på.
December 11, 2017
Annorlunda...
August 22, 2017
Fick tips o denna i Litteraturgäris och upptäckte att jag kände igen den. En fin historia om två unga tjejers vänskap, om att känna sig annorlunda och lyckan att hitta en likasinnad. mycket vackert språk med.
Men jag såg att den kom ut 1982, och blev så förvånad att de lyssnade på Beatles och hette Yvonne, Agneta och Gunilla!? Det måste vara 60-tal alltså...
Men jag såg att den kom ut 1982, och blev så förvånad att de lyssnade på Beatles och hette Yvonne, Agneta och Gunilla!? Det måste vara 60-tal alltså...
Displaying 1 - 14 of 14 reviews