"Jag försöker få överblick över det jag under åren har formulerat om skärningsytorna mellan estetiska praktiker och politik, och om de existentiella förkastningssprickor som öppnas där.
Pojkarna spelar fotboll på grusplanen, i en tromb av damm och solljus, och kommer in i lägenheten täckta av smuts. De verkar ibland nästan tyngdlösa när de springer i ytterdörren. Det är tre månader sedan Rakmat Akilov dödade fem människor, däribland en ung flicka, med en lastbil på Drottninggatan i Stockholm. Det är sex år sedan Anders Behring Breivik mördade barnen på Utøya i Norge.
Vi glömmer, minns. Mäter och mäts.
Det är året före ännu ett riksdagsval. Enligt de senaste opinionsundersökningarna drömmer var femte svensk om ett land där människor som jag och min familj inte finns. Jag tycker mig ibland kunna känna hettan från ugnarna blåsa längs marken, i det torra sommargräset.
Det är i slutet av tiden. Det är i tidens början. Jag lyfter upp min dotter på mina axlar. Jag vet att det inte går att mäta tiden utan att förändras."
Femma för emotionellt intryck av denna. Grät, blev arg och tänkte till. Var tvungen att lägga från mig den flera gånger även om jag ville fortsätta läsa, för det är inte kul att läsa Anyuru. Det är jobbigt, väldigt bra språk men gjorde mig så ledsen och arg samtidigt.
Kommer behöva återvända till den här i framtiden. Läsa om allt jag har markerat. Läsa långsamt, skumma och bara påminnas om är Sverige på inte något sätt är så bra som det framställs.
Detta var en bok som krävde ganska mycket av läsaren men det var precis det som gjorde den bra. Boken fanns under kategorin filosofi i biblioteket och jag skulle beskriva den som en blandning av diktsamling, debattinlägg, memoarer och ett antal korta fantasinoveller. Men boken är mycket mer än så. Den är först och främst en beskrivning av hur det är att leva som svart muslim i dagens Sverige. Anyuru går genom saker som har format honom och hur rasismen och känslan av att vara en annan (otherness på engelska) i samhällets ögon genomsyrat hela hans liv. Hans tes verkar vara att xenofobin i Sverige sedan 1990-talet utvecklats från renodlad rasism, d.v.s. att man ser vissa människor som mer värda än andra p.g.a. hudfärg och härkomst till en diffus blandning av islamofobi och en värdering av människor och vad som är viktigt från ett genomkommersialiserat perspektiv. Boken behandlar också ämnen som samhällsklass, kön och annat som faller under kategorin intersektionalism.
Allt detta varvas med Anyurus egna erfarenheter, hans arbete med aktivister med invandrarbakgrund som vill ge en bättre bild av Sveriges förorter, anekdoter om våldsamma rasistiska överfall, ibland med dödligt utfall och politiska debatter om ras, religion och klass. Utöver detta finns det dikter, vissa skrivna av Anyuru själv och andra kollektivt skrivna. Ett av de mer surrealistiska inslagen i boken är Anyurus diskussioner med och om artificiell intelligens. Hela boken verkar mer som ett experiment i olika sätt att skriva och minnas än en enheltlig berättelse. Men slutresultatet är en fantastisk bok med mer djup i resonemangen än de flesta internet-debatter som behandlar kontroversiella ämnen, t.ex. rasism och antirasism, som ibland verkar som ställningskrig fulla av absoluta sanningar.
Till bokens få dåliga sidor hör att det ibland blir väl lätt att tappa bort sig i Anyurus resonemang och att boken innehåller så många olika trådar till berättelser att det ibland känns förvirrande. Anyuru namedroppear ibland filosofer, varav Heidegger verkar vara hans favorit, utan några vidare förklaringar. Det skulle antagligen bli tungrott med fotnoter till de här filosofernas argument så det är kanske bra att inget överförklaras. Trots dessa småsaker rekommenderar boken varmt till alla som vill läsa något tankeväckande och annorlunda!
This entire review has been hidden because of spoilers.