What do you think?
Rate this book
En debutants dagbok
"Helgen sade mig följande: att jag måste bli helt besatt. Jag måste kapa allt. Jag måste ta mitt eget drama på allra största allvar. Ingenting får vara viktigare än mitt eget drama. Efter att jag hade svimmat i Traneberg ringde Stig och frågade vad blodfullmåne betyder. Han har förstått vad jag är för något. Vi var tysta en lång stund i telefonen. Östermalmarnas ansikten tycktes grimasera i dag, elegant och avmätt. Mitt självtvivel är för starkt. Det trycker på, hårt hårt, kräver att bli övervunnet. Det fungerar inte längre, jag måste börja skriva dagbok igen. Annars kommer jag att, som man säger, »tappa det«."
281 pages, Hardcover
First published January 28, 2018
20 people are currently reading
268 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 39 reviews
March 8, 2020
Hade väldigt svårt för denna bok. Genom dagboken kommunicerar huvudpersonen med vänner och personer i närheten som får läsa vad hon skriver, och man diskuterar dagboken som något mer än en dagbok, än ett återgivande av vad huvudpersonen äter, hur dålig hon har det (och är) med pengar, hur hon reser mellan Berlin och Stockholm i ett försök att slå igenom, bli något större, debutera. Viktiga saker framstår som triviala, triviala saker framstår som monumentala. Det skänker ingen glädje för den läsare som vill förstå romanens huvudkaraktär och berättare. Att kalla den (fiktiva) Wera von Essens dagböcker något av högre litterärt värde än en klagosång över den humanistiska ungdomens ”kamp” för att bli utgiven känns som att göra henne en otjänst. Det är svårt att uppehålla intresset genom läsningen, det är svårt att relatera till huvudpersonen Wera, och ännu svårare att relatera till och skaffa sig en uppfattning om personerna i hennes närhet, då de knappast gestaltas som runda karaktärer. Det finns inte mycket att ta på, ibland stöter man på kortare passager som vittnar om en förmåga till att skriva litteratur, men allt för ofta är det tydligt att skriften mer har haft en förlösande effekt för skribenten än den har något att faktiskt bidra med för läsarens del. Bekännelselitteratur i alla ära, men denna bok lyckas inte förkroppsliga något av intresse. Hade gärna satt 2,5 i betyg men rundar uppåt av välvilja.
February 8, 2019
”But still you'll never get it right
'Cause when you're laid in bed at night
And watching roaches climb the wall,
If you called your dad he could stop it all”
'Cause when you're laid in bed at night
And watching roaches climb the wall,
If you called your dad he could stop it all”
Read
May 1, 2018Alltså, det händer något när denna debutbok handlar om sin egen tillkomst. Textens möte med läsaren skapar en cirkelrörelse, redaktörsarbetet existerar i preteritum och presens på en och samma gång.
Dessvärre så är denna metanivå långt mer intressant än s.a.s. brödtexten, som mest mynnar ut i ett slags stockholmskoketteri kryddat med halvklyschiga observationer och livsfilosofier.
Språket är ofta bra, rentav skarpsinnigt, men lika ofta helt outhärdligt: Gråten var ett av miljarder sandkorn i öknens trista hetta.
Allt som allt: bättre än Knausgård.
Dessvärre så är denna metanivå långt mer intressant än s.a.s. brödtexten, som mest mynnar ut i ett slags stockholmskoketteri kryddat med halvklyschiga observationer och livsfilosofier.
Språket är ofta bra, rentav skarpsinnigt, men lika ofta helt outhärdligt: Gråten var ett av miljarder sandkorn i öknens trista hetta.
Allt som allt: bättre än Knausgård.
August 11, 2019
Efter ett par sidor funderade jag över om det var något slags skämt? En parodi? Men fick acceptera att den lidande författaren med religiösa funderingar var på riktigt och skulle tas på allvar. Kanske 20-30 riktigt bra sidor, men det räcker inte.
February 2, 2022
Det här känns som en bok jag inte borde gilla men som jag gillar ändå. Det är något med atmosfären, tempot och stilen som trots allt drar in mig - även om jag inte har mycket till övers för halvfiktiva Wera. (Kanske är det även något med att jag börjat spendera mer än en timma om dagen på pendeln... Framförallt gör ju sig det lättsamma dagboksupplägget ganska bra för transportläsning.) Hon är lite gnällig, lite klyschig, lite väl påklistrat spirituell och bitvis lite tjatig, men ändå trivs jag med hur hon skriver. Det känns som att man kommer henne nära och dessutom rör hon sig mycket i Stockholmsmiljöer jag känner igen, även om hon också spenderar mycket tid i Berlin. Ibland blir det lite väl mycket namedropping och vänner som är helt underbara-fantastiska-lysande men som läsaren inte får lära känna mycket mer än på det planet. Det ligger som ett kletigt lager av tillgjordhet över texten, och jag får svårt att känna någon ömhet för huvudpersonen som bitvis svälter av fattigdom och bitvis koketterar med en överklassbakgrund.
Men! Jag gillar det metafiktiva greppet. Boken värks fram i läsarens händer. Allt slutar med ett lyckobringande mejl från Kristoffer Andersson (såklart). Och även en intellektuell överklasstös ska väl få må dåligt ibland. Pretentiöst men oplacerbart på ett trevligt sätt
February 10, 2019
Uppslukande läsning. Modig jagberättare som är förvirrad och vilsen, men som ändå har skrivandet som kompass i livet. En fascinerande gränslöshet i texten. Kommer nära jaget och vill bara läsa mer om hennes liv, funderingar och relationer.
February 1, 2021
Roligt på sina ställen. Men aldrig läst en dagbok där författaren är så sanslöst anonym. Allt känns spelat. Dessutom är den alldeles för lång med tanke på att den trots allt inte innehåller så mycket. Kul med massa Stig Larsson dock.
April 2, 2020
Den här boken gav mig så mycket. Kände en trygghet i Weras språk, kändes så lekande lätt. Fylldes av ännu mer Sthlmsförakt än det redan bor i min kropp. Hade svårt att komma in i den men sedan var det som att ha en trygg vän på nattygsbordet.
November 4, 2023
Vilken märkvärdig, strålande bok. Finurlig, intelligent och rolig. Utmanade och unik
January 10, 2026
Kompromisslös metaroman.
April 10, 2018
Jag har precis avslutat en sträckläsning av boken. På mindre än ett dygn har jag hårt ifrån att tycka att det var trögt, för mycket Daime och andlighet, till att bli helt uppslukad, helt fast. Det här är en så bra debut att jag inte vet hur jag ska orka vänta tills hon skriver fler böcker. Överord? Kanske. Kanske försvinner den här boken och det här författarskapet i bruset. Men jag hoppas verkligen att så inte sker.
March 29, 2019
Jag gav upp efter 50 sidor. Pretentiöst dagboksdravel sida upp och sida ner. Låtsasintellektuellt. Tråkigt. Slöseri med tid.
April 28, 2019
Kändes som att jag satt och läste om mig själv! Iallafall vad gäller världsbild och tankesätt. Det var synnerligen uppfriskande. Ökade min självinsikt något. Kanske speglar Wera en viss personlighetstyp, kanske är vi få, observerarna, som ser mänskligheten på håll, genomskådar, längtar efter något storslaget men har svårt med att få till livet på det sätt som det förväntas från alla möjliga håll. Men det känns också som ett träffsäkert uttryck av samtiden, från en generation plågad av valfrihet samt yttre och inre press på prestation och att "lyckas", att bli något, vad ska du göra av ditt liv, osv. Kände igen mig så väl. Om det existentiella. Att vara människa. Även andlighet, längtan efter äkta kontakt, gemenskap. Bra bok! Inspirerande på något oklart vis. Kanske dock inte är för alla. Känns lite som en love it eller hate it bok, lite som Notes from underground eller Axolotl roadkill (Underlig kombo där kanske, men känns rätt).
February 10, 2021
Här finns något bra men också något störigt, en typ av skav som jag inte kan bli av med. Stundtals känns det som en modern version av Svält, där huvudkaraktären går runt och försöker hitta ett sätt att få ihop mat och pengar för att kunna fortsätta med sitt stora kall: att skriva. Men stundtals känns den också så extremt samtida och sent 10-tal på ett irriterande och ganska klyschigt vis. Jag vill tycka om den men jag kan inte göra det fullt ut.
October 18, 2019
Jag trodde att denna roman var tänkt att vara satir tills ungefär 70 sidor in och då insåg jag att, nej, det är på allvar.
Kände att berättaren var inte skriven på ett sätt som gjorde hennes känslor insiktsfulla eller underhållande. Som jag antar är livet ibland men det var inte min grej.
Kände att berättaren var inte skriven på ett sätt som gjorde hennes känslor insiktsfulla eller underhållande. Som jag antar är livet ibland men det var inte min grej.
May 21, 2020
Ja alltså vi fattar - hon e intellektuell och hennes formuleringar gör mig sällan besviken men det är ett evigt poänglöst tjat och klagande som liksom dränerar mig? Kul att få så mkt Stig Larsson o rosa drömmar tho
March 14, 2024
Den första tredjedelen av den här boken var otroligt tråkig och jag var så nära på att sluta läsa den. Dock blev det jag i början av boken uppfattade som pretentiöst och onödigt mot slutet mycket mer intressant, och jag fastande verkligen för den tillslut.
May 17, 2018
Jag tror att det är en trea. Vissa bitar är mycket mer, vissa inte. Får fundera lite på det här.
March 1, 2020
Älskar när böcker är såhär meta och är så roliga att läsa, älskar inte när böcker tar så lång tid att fastna för! Men skoj läsning
May 6, 2023
Det finns ett driv i boken och Weras anteckningar som gör att jag ändå plockar upp boken och läser den men jag tycker att Wera själv är sjukt osympatisk och blir ofta irriterad och sur när jag läser den. Väx upp vill jag säga och skaka om henne. Sluta vara så självupptagen! Samtidigt så finns det delar som är otroligt skarpsynta och intressanta.
January 6, 2021
Må autofiktionen och allt i dess fotspår sakta försvinna ut genom litteraturscenens bakdörr 2021. "En debutants dagbok" är till skillnad från vad vissa etablerade kritiker ängsligt påstått i sina etablerade editioner inget storverk. Snarare ett i samtiden vältajmat sömnpiller.
February 19, 2018
Det här med att skaffa sig skyhöga förväntningar på en bok.. Det rekommenderas icke. Jag kämpade mig igenom första tredjedelen av boken, språket fick mig dock att vilja läsa vidare. Och absolut, den växte. Antagligen i samma takt som jag började förstå mig på dagboksförfattaren, och tillslut tyckte jag ändå om den. Men det är förbaskat rörigt på vägen dit. Spännande är dock att boken kategoriseras under skönlitteratur, men den lämnar mig med en känsla av att jag faktiskt läst författarens dagbok.
April 25, 2023
3,5 egentligen kanske. Tyckte om, kanske för att jag fattar författaren. Ibland lite tjötig
February 17, 2021
Sammanfattningsvis: 3 av 5
-
Först blev jag charmad av den egensinniga Wera. Sedan blev jag irriterad.
En debutants dagbok handlar om Weras längtan till bokdebut, att bli sedd och uppskattad samtidigt dras hon till avskildheten. Vägen till debut är omständigt, romanen täcker tre år av arbete. Wera von Essens debutroman tar mjukt vår hand och leder oss rakt in i ett narrativ av existentiell ångest, droger, sex, experimenterande spiritualitet, besvikelse och litterärt skapande.
Berättarjaget Wera är utlämnande och ärlig, med ett visst motstånd. Hon skriver om att panta för att ha råd med bröd, att vilja skratta på begravning, hon berättar om sitt barndomstrauma. Hon pendlar mellan storhetsvansinne och att gräva ner sig i omkullvältande ångest. Associationerna flödar.
Jag förstår boken som mer till för henne än för läsaren – ”det känns inte bra att skriva när jag vet att det finns en läsare”, skriver hon. Ju närmare slutet vi kommer blir läsartilltalen mer frekventa. Falskheten i romanen påvisas av berättaren själv. Wera står dock fast vid sitt narrativ, vägrar göra henne mindre än vad hon är. Hon saknar inte egensinne, som andra kulturprofiler. Edith Södergran hade varit stolt!
Stundvis bryts det av infall av svart humor. Von Essen tycks charmas av det råa och extatiska, och arbetar med borderline-hårda dragna kontraster för att nå en lyrisk nivå i prosan. Hon arbetar med ett spektrum av kulturella referenser för pretentiöst ironiserande. Ordvalen är till romanens fördel. Språket är fragmentariskt, omkringkastade och hårddraget. Här påminner hon stundvis om Dosejeviskt djupgrävande i det mänskliga psyket. Hon vill ”bli lite våldtagen” och ibland är hennes uttryck ”autistiska”. Allt verkar skava, ett eko som når läsaren.
Inledningsvis fängslas jag av Wera, men blir snart utmattad av hennes gnäll. Berättarjaget är extremt självmedvetet och i små metatextuella utbrott kritiserar hon sina egna skriverier. Jag läste detta först med ett gott skratt, älskade briljansen i hennes självmedvetenhet och självsäkerhet, hur hon drivs av sin intellektuella självbevarelsedrift. Det slog sedan över till en skarp skepsis mot raderna jag plöjde. Hur ska jag kunna ta henne på allvar?
Vid några tillfälle skriver hon att detta manus bör sträckläsas, och jag håller med. Premissen för att underhållas av hennes egensinnighet är att köpa verket på sina villkor. Läsaren dras lätt med och hade man haft tiden att stanna upp når man samma insikt som jag: boken är ytters ambivalent. Weras ambivalens inför livet smittar av sig och får mig att känna samma ambivalens mot romanen. Handlingen är för virrig, karaktärerna utöver Wera otydliga, formatet uppsprättat. Det kan tyckas poetiskt och samtida först, individualismen. Samtidigt är det ett försök till återupprättande av romantikens ångestfyllda och ensamma intellekts skriverier. Resultatet blir tyvärr en roman som är svår att följa.
På ett sätt behövs ingen recension, hon gör det så gott själv i romanen, vi kommer till och med fram till samma slutsats: "oplacerbar".
-
Först blev jag charmad av den egensinniga Wera. Sedan blev jag irriterad.
En debutants dagbok handlar om Weras längtan till bokdebut, att bli sedd och uppskattad samtidigt dras hon till avskildheten. Vägen till debut är omständigt, romanen täcker tre år av arbete. Wera von Essens debutroman tar mjukt vår hand och leder oss rakt in i ett narrativ av existentiell ångest, droger, sex, experimenterande spiritualitet, besvikelse och litterärt skapande.
Berättarjaget Wera är utlämnande och ärlig, med ett visst motstånd. Hon skriver om att panta för att ha råd med bröd, att vilja skratta på begravning, hon berättar om sitt barndomstrauma. Hon pendlar mellan storhetsvansinne och att gräva ner sig i omkullvältande ångest. Associationerna flödar.
Jag förstår boken som mer till för henne än för läsaren – ”det känns inte bra att skriva när jag vet att det finns en läsare”, skriver hon. Ju närmare slutet vi kommer blir läsartilltalen mer frekventa. Falskheten i romanen påvisas av berättaren själv. Wera står dock fast vid sitt narrativ, vägrar göra henne mindre än vad hon är. Hon saknar inte egensinne, som andra kulturprofiler. Edith Södergran hade varit stolt!
Stundvis bryts det av infall av svart humor. Von Essen tycks charmas av det råa och extatiska, och arbetar med borderline-hårda dragna kontraster för att nå en lyrisk nivå i prosan. Hon arbetar med ett spektrum av kulturella referenser för pretentiöst ironiserande. Ordvalen är till romanens fördel. Språket är fragmentariskt, omkringkastade och hårddraget. Här påminner hon stundvis om Dosejeviskt djupgrävande i det mänskliga psyket. Hon vill ”bli lite våldtagen” och ibland är hennes uttryck ”autistiska”. Allt verkar skava, ett eko som når läsaren.
Inledningsvis fängslas jag av Wera, men blir snart utmattad av hennes gnäll. Berättarjaget är extremt självmedvetet och i små metatextuella utbrott kritiserar hon sina egna skriverier. Jag läste detta först med ett gott skratt, älskade briljansen i hennes självmedvetenhet och självsäkerhet, hur hon drivs av sin intellektuella självbevarelsedrift. Det slog sedan över till en skarp skepsis mot raderna jag plöjde. Hur ska jag kunna ta henne på allvar?
Vid några tillfälle skriver hon att detta manus bör sträckläsas, och jag håller med. Premissen för att underhållas av hennes egensinnighet är att köpa verket på sina villkor. Läsaren dras lätt med och hade man haft tiden att stanna upp når man samma insikt som jag: boken är ytters ambivalent. Weras ambivalens inför livet smittar av sig och får mig att känna samma ambivalens mot romanen. Handlingen är för virrig, karaktärerna utöver Wera otydliga, formatet uppsprättat. Det kan tyckas poetiskt och samtida först, individualismen. Samtidigt är det ett försök till återupprättande av romantikens ångestfyllda och ensamma intellekts skriverier. Resultatet blir tyvärr en roman som är svår att följa.
På ett sätt behövs ingen recension, hon gör det så gott själv i romanen, vi kommer till och med fram till samma slutsats: "oplacerbar".
This entire review has been hidden because of spoilers.
December 19, 2025
Tog mig hela höstterminen att läsa ut. Har verkligen haft svårt att få till läsningen i höst, påbörjat kanske tio böcker varav jag läst ut två. Men! Jag älskade denna. Framför allt hennes språk. Tror att det tog lång tid för att det blev lite stolpigt att läsa långa partier i dagboksformat, men den var toppen! Här kommer några favorit-utdrag:
”Allt som jag kritiserar hos min omvärld kritiserar jag främst hos mig själv.”
”Jag ska inte vara så självmedveten. Att återhållsamt ta sig genom dagen är inte lätt för den som är plågsamt självmedveten.”
”Man skulle kunna leva sitt liv i detta som är att ”lösa sin situation”.”
”När ska svensken sluta tro att politik är Gud? Det vore omänskligt att som politiker kunna ordna upp det här landet. Det vore omänskligt av en politiker att ge löften. En verklighetsförankrad människa skulle säga: Jag kan inte garantera något. En verklighetsförankrad människa skulle säga: Jag är ledsen men det hela är ju orimligt.”
”Med mig är det alltid så halvhjärtat, improviserat. Skjuter upp beslut så länge det bara går. Det är som med min flytt till Berlin. Gav mig gav jag mig helt åt Berlin? Knappast. Lärde mig inte ens tyska. Jag är aldrig riktigt närvarande i mitt eget liv. Jag ger det jag tror att människor vill ha av mig. Känner in och anpassar mig efter stämningen och ger en tillfällig version och det är den jag är, där och då.”
”Motstånd, så mycket motstånd till denna känsla av klängighet. Allt i mitt lilla, lilla huvud. Ingenting har hänt. Det är bara en skam, ett lager, som följer mig i alla situationer i livet, subtilt, jag skäms, vet inte varför, över min person, över att vara till, allt som är, över att det aldrig är så min hjärna förstår att det skulle kunna vara. Att det är så mycket fulare, enklare. Ingen kan laga mig. De kan inte hela mig, hur duktig han än är. Ingens famn är svaret. Nu: glömskan som konstform och en blommig blus öppen ner till naveln.”
”Finns det något ljuvligare än när självupptagenheten släpper? Allt lidande kommer ur illusionen. Allt utom kärlek är illusion. Om jag en dag lär mig att älska. Om jag en dag, kan se mig själv i ögonen, se andra i ögonen och, och lugnt och sakligt säga: jag älskar. Då har jag allt.”
”Man ska inte berätta om viktiga och sköra saker för människor med stort mörker inom sig, det sabbar järnet. Kalla det integritet. Sunt förnuft.”
”Allt som jag kritiserar hos min omvärld kritiserar jag främst hos mig själv.”
”Jag ska inte vara så självmedveten. Att återhållsamt ta sig genom dagen är inte lätt för den som är plågsamt självmedveten.”
”Man skulle kunna leva sitt liv i detta som är att ”lösa sin situation”.”
”När ska svensken sluta tro att politik är Gud? Det vore omänskligt att som politiker kunna ordna upp det här landet. Det vore omänskligt av en politiker att ge löften. En verklighetsförankrad människa skulle säga: Jag kan inte garantera något. En verklighetsförankrad människa skulle säga: Jag är ledsen men det hela är ju orimligt.”
”Med mig är det alltid så halvhjärtat, improviserat. Skjuter upp beslut så länge det bara går. Det är som med min flytt till Berlin. Gav mig gav jag mig helt åt Berlin? Knappast. Lärde mig inte ens tyska. Jag är aldrig riktigt närvarande i mitt eget liv. Jag ger det jag tror att människor vill ha av mig. Känner in och anpassar mig efter stämningen och ger en tillfällig version och det är den jag är, där och då.”
”Motstånd, så mycket motstånd till denna känsla av klängighet. Allt i mitt lilla, lilla huvud. Ingenting har hänt. Det är bara en skam, ett lager, som följer mig i alla situationer i livet, subtilt, jag skäms, vet inte varför, över min person, över att vara till, allt som är, över att det aldrig är så min hjärna förstår att det skulle kunna vara. Att det är så mycket fulare, enklare. Ingen kan laga mig. De kan inte hela mig, hur duktig han än är. Ingens famn är svaret. Nu: glömskan som konstform och en blommig blus öppen ner till naveln.”
”Finns det något ljuvligare än när självupptagenheten släpper? Allt lidande kommer ur illusionen. Allt utom kärlek är illusion. Om jag en dag lär mig att älska. Om jag en dag, kan se mig själv i ögonen, se andra i ögonen och, och lugnt och sakligt säga: jag älskar. Då har jag allt.”
”Man ska inte berätta om viktiga och sköra saker för människor med stort mörker inom sig, det sabbar järnet. Kalla det integritet. Sunt förnuft.”
December 7, 2024
4,5
Första gången jag påbörjade den här romanen, för 5 år sen, kände jag som de flesta verkar göra. Överintellektualiserande (ord?), pretentiös, för nischad, för självcentrerad. Men alltså, nu. Wera kan skriva utan störningsmoment. Hon bara har det i sig. Inget är i vägen. Hennes liv, hennes relationer angår egentligen inte mig, men de gör det, hon lyckas med det. Och det är väl för att hon inte hade någon agenda. Visst, en del om fokus runt psykedelika som inte berör mig, en del upprepningar och viss förvirring kring oklara personer, och mycket självömkan såklart. Såklart! Det är en dagbok, eller iallafall ett dagboksformat. Gå med på det, omfamna det, inse att det är så det är, eller läs inte. Jag älskade meta-formatet och det introspektiva mörkret, distansen till mörkret. Tack Wera!
Första gången jag påbörjade den här romanen, för 5 år sen, kände jag som de flesta verkar göra. Överintellektualiserande (ord?), pretentiös, för nischad, för självcentrerad. Men alltså, nu. Wera kan skriva utan störningsmoment. Hon bara har det i sig. Inget är i vägen. Hennes liv, hennes relationer angår egentligen inte mig, men de gör det, hon lyckas med det. Och det är väl för att hon inte hade någon agenda. Visst, en del om fokus runt psykedelika som inte berör mig, en del upprepningar och viss förvirring kring oklara personer, och mycket självömkan såklart. Såklart! Det är en dagbok, eller iallafall ett dagboksformat. Gå med på det, omfamna det, inse att det är så det är, eller läs inte. Jag älskade meta-formatet och det introspektiva mörkret, distansen till mörkret. Tack Wera!
October 6, 2023
Hittade boken på rean och köpte den för att jag gillade omslaget. Kände inte till författaren ovh hade inga höga förväntningar men gillade verkligen. En otroligt ärlig, nästan febrig berättelse om att leva, älska, skriva, resa och att försöka hitta sin plats i livet och i världen. Och om besvikelsen över att bli refuserad gång på gång men till slut hitta en förläggare, men inte till romanen hon skrivit utan till debutantens dagbok som jag nu läser…
October 1, 2025
"Julia sa att det här verket är 'givande'. Jag sa att jag inte kan avgöra ifall det är givande för henne eftersom hon känner mig eller ifall det skulle kunna ge något åt vemsomhelst."
Så vansinnigt mycket gav det ju inte. Börjar känna att min tid är alltför värdefull för kontextlös stream of consciousness.
Så vansinnigt mycket gav det ju inte. Börjar känna att min tid är alltför värdefull för kontextlös stream of consciousness.
January 28, 2019
Karlek i Europa moter Den hogsta kasten? (...) Konstig bok, verkligen. Men oj. Jag stracklaser, en hel sondag, gar inte och tranar, tar inte ens en promenad i det fantastiska vadret. Bara en stor lycka, som ett nasselrus, att Wera von Essen overhuvudtaget finns.
(Vad hander med Daimebreven?)
(Vad hander med Daimebreven?)
October 24, 2024
Kunde ej sluta läsa trots fet ångest, så är det med dagböcker. Är det bra? Hon köpte filmjölk för sin sista tia och hyr ut sin Östermalmslgh på Airbnb. Man blir irriterad på såna smala intelligenta tjejer ..men hon är ärlig. O skriver Kul!
Displaying 1 - 30 of 39 reviews