Vad kommer vi ur? I Agnes Lidbecks poesidebut kretsar dikterna kring arv, skrivande, självständighet och skuld. Diktjaget rör sig bakåt i släktleden – där finns skogen och havet, kaptenshustrun och flamskvävnaderna – och framåt mot en självvald ensamhet. Däremellan kommer barnen.
... I frånvaron tar bröden form av öar, öarna tar form av språk i frånvaron uppstår märken i bordsskivan, brända kontinenter av distraktion i frånvaron ligger havet i botten av kastrullen och kokar bort i frånvaron tänds ett nödbloss, ett ljus på fönsterbrädet i skenet rör sig någon som lever i frånvaron ur frånvaron skapas en mån av mättnad och ur mättnaden en stund av ro och ur ron en plats för ord och ur orden jord för skog
”Man bäddar sängar, man torkar bord man spänner plasten över osten och leendet över tänderna...”
och
” Under jaget är jag bunden av min kropp som min kropp är bunden till min rygg under kroppen är jag bunden till tiden som tiden är bunden av tiden som gått”
Om arvet, det vi kommer ur och det som fortsätter med oss. Tyckte mycket om hur många av dikterna går i cykler, hakar i varandra, precis som släktled. Läste den långsamt, jag ville inte att det skulle gå för snabbt, det är en diktsamling som kräver sin tid.
Blev glad över att detta så tydligt är Agnes Lidbeck: det vardagsrealistiska (Handla blodpudding! Handla köttfärs! Handla rå kyckling!), det pragmatiska (det är inte längtan bort som fyller seglen / det är vind) och det knivskarpa (För kaptenhustruns väderprognoser gjuts inga socklar / av kavlar byggs inga flaggskepp).
En bra - om än inte halsbrytande - lyrikdebut, i vacker formgivning.
Diktdebut av Agnes Lidbeck med några riktigt starka partier som griper an i mig. I koncentrationen av ord blir innebörden desto starkare, och djupet av allvar i sentenserna mörkare. Och påverkan mer distinkt.
En helt fantastisk debut. Språkets gränser tänjs och räcker inte men räcker ändå en bit. Tillräckligt. Så många känslor och tankar. Amodal förträfflighet.
Svårt att betygsätta poesi. Efter vilka mått lyckas eller misslyckas en dikt?
Poesi är lite som när man tar en ren ton i duschen och hela rummet vibrerar. Eller som när man låter en stämgaffel ljuda mot ett bord, och de instrument som är stämda i samma tonart börjar sjunga med. På ett känslomässigt plan var Ur min stämgaffel och jag instrumentet. Men språket var mestadels utom räckhåll för mig, som att det gömdes något viktigt bakom de naturromantiska stereotyperna, men att jag inte fick tillgång till det där viktiga.
Jag grät till Ur på tåget. Det är väl min recension.