What do you think?
Rate this book
Berättelsen om Blodet #4
Frostskumring
I deres søgen efter Blodets tabte regalier får Sunia og Wulf en indsigt, de aldrig har drømt om, og Blodets ældgamle hemmeligheder truer med at skille dem ad for bestandigt. Mens tiden fryser fast i frostskumringen, må de kæmpe sig gennem en forandret virkelighed og lægge deres uenigheder bag sig for at gennemskue, hvem omkring dem der taler sandt, og hvem der lyver. Vejen er lang til det frosne palads med den tomme trone, og tiden er ikke til at stole på.
745 pages, Paperback
First published March 1, 2014
4 people are currently reading
95 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 17 of 17 reviews
September 2, 2016
Jag ville verkligen ge den här en femma, och den var så starkt på väg mot en femma typ hela boken. Verkligen underbart spännande, och massvis med frågor som besvarades på rimliga sätt. Språket var fint och lättläst och spänningsnivån hög hela berättelsen.
Men sedan var det de där enstaka frågorna som inte fick svar. Och mina förväntningar var verkligen skyhöga på att allting skulle falla på plats och det gjorde det nästan, men det där lilla som skaver märks.
Plus att slutet var lite för neat. Lite fuskigt. Jag hade åtminstone velat veta vad som egentligen hände, istället för någon mysterisk lösning som ingen fattar.
Men sedan var det de där enstaka frågorna som inte fick svar. Och mina förväntningar var verkligen skyhöga på att allting skulle falla på plats och det gjorde det nästan, men det där lilla som skaver märks.
Plus att slutet var lite för neat. Lite fuskigt. Jag hade åtminstone velat veta vad som egentligen hände, istället för någon mysterisk lösning som ingen fattar.
August 24, 2022
Frostskymning är den fjärde och sista delen i serien Berättelsen om Blodet. Första delen läste jag redan för tio år sedan och även om jag kanske inte var helt såld så ville jag gärna läsa vidare. Tyvärr så var det väldigt svårt att hitta just den här fjärde delen, men för ett tag sedan (5 år!) lyckades jag till slut. Sedan har de tre böckerna stått där i hyllan och sett ledsna och övergivna ut. Eftersom min utmaning Finish That Series är till för precis sådana här tillfällen så fick den vara med där i år. Och nu är minsann serien läst.
Jag läste både pappersboken och e-boken, parallellt. Pappersboken är ohyggligt tjock och lämpar sig inte alls för utflykter. Tyvärr så gjorde e-boken mig mest förvirrad efter ett tag. Jag upptäckte att vissa delar var kursiverade i pappersboken, vilket de inte var i e-boken. I början så är "nu" kursiverat, senare blir det ännu fler trådar. Jag vet inte riktigt hur mycket som gjordes onödigt besvärligt på grund av det här för jag har ju inte någon lust att läsa samma text två gånger. Hela kapitel 40 var i alla fall obegripligt, ända tills jag förstod att det var två berättare. Varav den ena då var kursiverad i pappersboken. Det var helt omöjligt att hänga med i perspektivbytena (båda berättarna var "jag") i e-boken. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den som e-bok. Eller ljudbok.
När Frostskymning är slut så har jag i stort sett inte fått svar på någonting. Nästan allt är fri tolkning. Det känns sådär efter nästan 2000 sidor. Den här serien och jag har inte varit riktigt kompatibla. Det är helt enkelt för mycket fantasy för mig.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
Jag läste både pappersboken och e-boken, parallellt. Pappersboken är ohyggligt tjock och lämpar sig inte alls för utflykter. Tyvärr så gjorde e-boken mig mest förvirrad efter ett tag. Jag upptäckte att vissa delar var kursiverade i pappersboken, vilket de inte var i e-boken. I början så är "nu" kursiverat, senare blir det ännu fler trådar. Jag vet inte riktigt hur mycket som gjordes onödigt besvärligt på grund av det här för jag har ju inte någon lust att läsa samma text två gånger. Hela kapitel 40 var i alla fall obegripligt, ända tills jag förstod att det var två berättare. Varav den ena då var kursiverad i pappersboken. Det var helt omöjligt att hänga med i perspektivbytena (båda berättarna var "jag") i e-boken. Jag kan inte rekommendera någon att läsa den som e-bok. Eller ljudbok.
När Frostskymning är slut så har jag i stort sett inte fått svar på någonting. Nästan allt är fri tolkning. Det känns sådär efter nästan 2000 sidor. Den här serien och jag har inte varit riktigt kompatibla. Det är helt enkelt för mycket fantasy för mig.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
June 11, 2024
Efter nästan drygt 3 månader så är jag äntligen färdig med boken!
Det känns lite trist att lämna Wulf och Sunias värld, men samtidigt känns det bra att få avsluta något man började vid tidig ålder.
Frostskymning är längre än vad den egentligen behöver, eller snarare skulle den nästan delas i två, då det man har väntat på händer drygt dem sista 300 sidorna.
Absolut värd att läsa dock! Men hela serien är väldigt flytande och trolldomligt så mycket kan vara svårt att förstå och många frågor som lämnas kvar.
Det känns lite trist att lämna Wulf och Sunias värld, men samtidigt känns det bra att få avsluta något man började vid tidig ålder.
Frostskymning är längre än vad den egentligen behöver, eller snarare skulle den nästan delas i två, då det man har väntat på händer drygt dem sista 300 sidorna.
Absolut värd att läsa dock! Men hela serien är väldigt flytande och trolldomligt så mycket kan vara svårt att förstå och många frågor som lämnas kvar.
July 27, 2022
Jag läste ”Ondvinter” för första gången för över 10 år sedan. Jag gick förmodligen i 6:an eller 7:an och jag minns att jag fastnade för bokserien direkt. I och med att det dröjde några år mellan att den tredje och den fjärde boken publicerades kom jag av mig från serien och jag har inte läst den sista delen förrän nu, trots att jag länge har tänkt på att jag måste avsluta serien. För att kunna läsa den sista delen har jag behövt läsa om de tidigare böckerna, men jag mindes i princip hela första boken trots att det var länge sedan jag läste den så den hade verkligen fastnat i mitt minne.
Jag tycker över lag att ”Berättelsen om blodet” är en välskriven fantasyserie för ungdomar, särskilt för att vara en svensk sådan. Jag tycker nog dock bäst om den första och den andra boken. I bok tre och fyra upplever jag att tempot är lägre och att handlingen i vissa sekvenser blir alltför utdragen för min smak.
Något jag uppskattar med bokserien är att bandet mellan huvudkaraktärerna som är tvillingar är en central del i samtliga böcker och att det inledningsvis, samt vid enstaka tillfällen i senare böcker, skildras genom ett annorlunda berättarperspektiv i form av ”vi”. Wulf och Sunia bryter dessutom mot genusnormer som jag gissar inte var en självklarhet att ifrågasätta när den första boken publicerades. Jag kan emellertid tycka att karaktärerna är aningen platta då de tillskrivs ett visst antal egenskaper/intressen och förutom att de växer till egna individer istället för att fortsätta som ett par/en enhet tycker jag inte att de utvecklas i någon högre grad och frångår inte de roller de har tilldelats från start.
Språket är många gånger enkelt och avskalat, men det är också vad som gör det vackert. Författaren målar inte ut språket för utsmyckandets skull utan fokuserar på det som är viktigt. Jag gillar också hur författaren experimenterar med skiften mellan olika berättarperspektiv och när vissa delar blir mer abstrakta för att spegla till exempel underjordens virrvarr. Landskapsbeskrivningarna är också en stor del av böckerna och det faktum att de utspelar sig i en nordisk mörk och kall miljö, i kombination med inslagen av nordisk mytologi, bidrar till att förstärka en känsla av kuslighet, vilket jag inte tycker är så vanlig annars i fantasyböcker för ungdomar.
Slutet på serien lämnade mig med många frågor, och jag vet inte riktigt om jag gillade det eller inte. Vad jag däremot tyckte om var att det avslutningsvis framgick att ”Berättelsen om blodet” är tänkt att vara en nedskriven berättelse av en av karaktärerna. Det bidrog till den känsla av tidlöshet som präglar serien.
Jag tycker över lag att ”Berättelsen om blodet” är en välskriven fantasyserie för ungdomar, särskilt för att vara en svensk sådan. Jag tycker nog dock bäst om den första och den andra boken. I bok tre och fyra upplever jag att tempot är lägre och att handlingen i vissa sekvenser blir alltför utdragen för min smak.
Något jag uppskattar med bokserien är att bandet mellan huvudkaraktärerna som är tvillingar är en central del i samtliga böcker och att det inledningsvis, samt vid enstaka tillfällen i senare böcker, skildras genom ett annorlunda berättarperspektiv i form av ”vi”. Wulf och Sunia bryter dessutom mot genusnormer som jag gissar inte var en självklarhet att ifrågasätta när den första boken publicerades. Jag kan emellertid tycka att karaktärerna är aningen platta då de tillskrivs ett visst antal egenskaper/intressen och förutom att de växer till egna individer istället för att fortsätta som ett par/en enhet tycker jag inte att de utvecklas i någon högre grad och frångår inte de roller de har tilldelats från start.
Språket är många gånger enkelt och avskalat, men det är också vad som gör det vackert. Författaren målar inte ut språket för utsmyckandets skull utan fokuserar på det som är viktigt. Jag gillar också hur författaren experimenterar med skiften mellan olika berättarperspektiv och när vissa delar blir mer abstrakta för att spegla till exempel underjordens virrvarr. Landskapsbeskrivningarna är också en stor del av böckerna och det faktum att de utspelar sig i en nordisk mörk och kall miljö, i kombination med inslagen av nordisk mytologi, bidrar till att förstärka en känsla av kuslighet, vilket jag inte tycker är så vanlig annars i fantasyböcker för ungdomar.
Slutet på serien lämnade mig med många frågor, och jag vet inte riktigt om jag gillade det eller inte. Vad jag däremot tyckte om var att det avslutningsvis framgick att ”Berättelsen om blodet” är tänkt att vara en nedskriven berättelse av en av karaktärerna. Det bidrog till den känsla av tidlöshet som präglar serien.
This entire review has been hidden because of spoilers.
March 15, 2024
Nån sorts recension av hela Berättelsen om Blodet [Posted on 20 december, 2014]
Det senaste jag skrev var en recension av boken Ondvinter. Och… det är ju inte riktigt så att jag suttit och läst hela tiden sedan dess – jag läste ut sista boken för snart en vecka sedan – men ja, ganska mycket av min tid har det upptagit :-) Första boken läste jag alltså ut på två dagar. Boken efter (Eldbärare) på två eller om det möjligen var tre dagar. Sedan var jag tvungen att lugna ner mig lite, för det finns ju annat att hinna med än att läsa också. Och det där är förstås ett av de tunga skälen till att jag generellt sett läser ganska lite: antingen tycker jag en bok är så bra att jag inte på några som helst villkor kan släppa den, eller så tycker jag den är ointressant. Det där med att bara läsa en halvtimmer på tåget varje dag, det funkar liksom inte för mig. Men trots att jag faktiskt saktade ner en aning, och trots att böckerna ökade i tjocklek för var bok, så läste jag ut bok fyra mindre än två veckor efter att jag köpt den första.
Så vad tyckte jag, då?
På ett sätt tycker jag fortfarande att ettan är bäst. Fast samtidigt inte. Kanske är det snarast så att jag, precis som Sunia och Wulf, längtar tillbaka till det mindre komplexa – den där känslan av att man aldrig njöt tillräckligt av den enkla tillvaron när man levde i den.
Som sagt var, jag sträckläste även Eldbärare. Och ärligt talat läste jag ganska intensivt även i Förbundsbryterskan. Fast där hände inte lika mycket, i termer av vanliga riktiga händelser, vilket gjorde att det inte fanns riktigt samma driv och tvång att läsa vidare för att få veta vad som skulle hända i nästa stund.
Fyran, Frostskymning, var svår. Lite för stor och komplex. Lite för många saker som hände. Lite för många byten mellan berättare. Lite för många saker som snodde in sig i varandra tills mitt huvud inte riktigt hängde med längre.
Fast det blev säkert i praktiken värre av att jag hade bråttom. Det blir ju så, när det är spännande och vill få ihop alla trådar och få reda på hur det går att man inte riktigt klarar av att ta sig tiden att läsa allting lugnt och stilla och ta till sig allt längs vägen.
Och samtidigt är Frostskymning den enda av böckerna där jag faktiskt märkte av det här fenomenet med att det ibland blir lite… småtråkigt, eller så där så att man håller på att tappa läsdrivet, och därför bläddrar framåt för att få syn på något som lockar till fortsatt läsning.
Och så tog sista boken slut. Och det tog väl inte ett dygn förrän jag kände sådan där enorm saknad. Saknad efter figurerna och historien och världen. Så där så man börjar googla namn och ord på måfå för att hitta… något. Längtar efter att läsa om böckerna – men det kan man väl inte göra igen så nära inpå? Grämer sig över att ha läst så snabbt.
Och andra gången man läser är ju aldrig som första :-/
Så vad är det jag gillar, då?
Jag gillar det gränsöverskridande greppet. Sunia och Wulf, ibland en enhet, ibland inte. Oviljan att följa det som stakats ut för en utifrån kön. Deras utveckling, och att få lära känna dem allteftersom de gör det själva.
Jag gillar språket, beskrivningarna, naturen, hur väsen blir konkreta, hur tallmo och lingon och kajor blir centrala.
Jag gillar att det faktiskt banne mig aldrig är förutsägbart. Oväntade vändningar, igen och igen. Och jag gillar många av personbeskrivningarna även när jag inte gillar personerna.
Däremot tycker jag att det blir för komplext och invecklat i sista boken. Det där som liksom ska vara svaren snor egentligen in sig i sig självt och blir för snurrigt.
Och jag gillar inte slutet. Efter att ha sett dem utvecklas till personer med så mycket inneboende kraft hade jag velat att de fick chans att få… tja, nånting. Både för sin egen och för min skull.
Jag saknar Sunia och Wulf nu när böckerna är slut. Väldigt mycket.
Det senaste jag skrev var en recension av boken Ondvinter. Och… det är ju inte riktigt så att jag suttit och läst hela tiden sedan dess – jag läste ut sista boken för snart en vecka sedan – men ja, ganska mycket av min tid har det upptagit :-) Första boken läste jag alltså ut på två dagar. Boken efter (Eldbärare) på två eller om det möjligen var tre dagar. Sedan var jag tvungen att lugna ner mig lite, för det finns ju annat att hinna med än att läsa också. Och det där är förstås ett av de tunga skälen till att jag generellt sett läser ganska lite: antingen tycker jag en bok är så bra att jag inte på några som helst villkor kan släppa den, eller så tycker jag den är ointressant. Det där med att bara läsa en halvtimmer på tåget varje dag, det funkar liksom inte för mig. Men trots att jag faktiskt saktade ner en aning, och trots att böckerna ökade i tjocklek för var bok, så läste jag ut bok fyra mindre än två veckor efter att jag köpt den första.
Så vad tyckte jag, då?
På ett sätt tycker jag fortfarande att ettan är bäst. Fast samtidigt inte. Kanske är det snarast så att jag, precis som Sunia och Wulf, längtar tillbaka till det mindre komplexa – den där känslan av att man aldrig njöt tillräckligt av den enkla tillvaron när man levde i den.
Som sagt var, jag sträckläste även Eldbärare. Och ärligt talat läste jag ganska intensivt även i Förbundsbryterskan. Fast där hände inte lika mycket, i termer av vanliga riktiga händelser, vilket gjorde att det inte fanns riktigt samma driv och tvång att läsa vidare för att få veta vad som skulle hända i nästa stund.
Fyran, Frostskymning, var svår. Lite för stor och komplex. Lite för många saker som hände. Lite för många byten mellan berättare. Lite för många saker som snodde in sig i varandra tills mitt huvud inte riktigt hängde med längre.
Fast det blev säkert i praktiken värre av att jag hade bråttom. Det blir ju så, när det är spännande och vill få ihop alla trådar och få reda på hur det går att man inte riktigt klarar av att ta sig tiden att läsa allting lugnt och stilla och ta till sig allt längs vägen.
Och samtidigt är Frostskymning den enda av böckerna där jag faktiskt märkte av det här fenomenet med att det ibland blir lite… småtråkigt, eller så där så att man håller på att tappa läsdrivet, och därför bläddrar framåt för att få syn på något som lockar till fortsatt läsning.
Och så tog sista boken slut. Och det tog väl inte ett dygn förrän jag kände sådan där enorm saknad. Saknad efter figurerna och historien och världen. Så där så man börjar googla namn och ord på måfå för att hitta… något. Längtar efter att läsa om böckerna – men det kan man väl inte göra igen så nära inpå? Grämer sig över att ha läst så snabbt.
Och andra gången man läser är ju aldrig som första :-/
Så vad är det jag gillar, då?
Jag gillar det gränsöverskridande greppet. Sunia och Wulf, ibland en enhet, ibland inte. Oviljan att följa det som stakats ut för en utifrån kön. Deras utveckling, och att få lära känna dem allteftersom de gör det själva.
Jag gillar språket, beskrivningarna, naturen, hur väsen blir konkreta, hur tallmo och lingon och kajor blir centrala.
Jag gillar att det faktiskt banne mig aldrig är förutsägbart. Oväntade vändningar, igen och igen. Och jag gillar många av personbeskrivningarna även när jag inte gillar personerna.
Däremot tycker jag att det blir för komplext och invecklat i sista boken. Det där som liksom ska vara svaren snor egentligen in sig i sig självt och blir för snurrigt.
Och jag gillar inte slutet. Efter att ha sett dem utvecklas till personer med så mycket inneboende kraft hade jag velat att de fick chans att få… tja, nånting. Både för sin egen och för min skull.
Jag saknar Sunia och Wulf nu när böckerna är slut. Väldigt mycket.
August 9, 2017
Jag hade verkligen svårt att släppa ner den här boken (när man sitter på jobbet i smyg och läser under bordet som någon tonåring i högstadiet med telefonen) men jag blev väldigt besviken på slutet. Boken var fantastiskt bra, men den byggde mot något som slutet inte klarade av. Det känns som om jag har mer frågor nu efter boken än innan. Det kändes lite som att det blev för mycket trådar mot slutet, och istället för att lösa det så drogs det in någon mystisk lösning utan förklaring, vilket blev otillfredsställande om något.
September 30, 2017
Vild med den her bog - og serien i det hele taget! Kunne ikke ligge den fra mig, da jeg først var kommet i gang. Det er en af de bøger, hvor man gerne vil blive i universet, vide mere, efter den er slut. Af denne årsag ville jeg ønske man kunne have fået mere at vide om Sunia og Wulf i slutningen - men det er bare mig som elsker den slags epiloger. Stadig virkelig god bog!
This entire review has been hidden because of spoilers.
February 28, 2020
W .... T .... F
I dont know what to say.
I understand it.
... but I dont understand it ...
I dont know if he connected all the strings in the end. . . And I dont know if I liked the ending...
I am so confused
I dont know what to say.
I understand it.
... but I dont understand it ...
I dont know if he connected all the strings in the end. . . And I dont know if I liked the ending...
I am so confused
December 22, 2022
För dom av er som förstod boken bättre än mig: vad är kylan? Jag tycket inte att det var så klart eftersom dom på slutet hela tiden kom på en ny teori till vad den var för något.
February 21, 2025
Smuk og knudret afslutning på en levende fortælling
De går virkelig meget
De går virkelig meget
August 9, 2025
Terribly exciting and as beautifully written as the previous books. The ending was unexpected and left a lot of questions hanging in the air - I can't really decide if it was positive or negative.
January 29, 2015
Fyra tjocka böcker senare så har jag avslutat min läsning av serien om blodet. Det som börjar i bok ett som en serie av fantasy i en mysig men egen folktro-tappning har under böckernas gång utbroderats till en historia med ett djup som stundom är svårt att hänga med i. Tvära kast mellan platser och personer och tidsperioder gör det både spännande och frustrerande. Lite för ofta får jag tänka en stund för att komma underfund med vem "jag" i historien är för stunden och var denna "jag" befinner sig.
Men djupet är fantastiskt och gör böckerna både svåra att förutsäga och skapar tankar som ger ett mervärde även när man inte läser. De här är inga böcker att sträckläsa - jag tycker man bör ta pauser för att låta historierna och ödena i den sjunka in ordentligt. Nu får de ligga en stund men jag kommer att läsa om de för att se hur många fler nyanser av historien jag kan fånga upp - för jag är övertygad om att man kommer hitta ett ännu större djup när man gör det.
Rekommendationen är att läsa böckerna (åtminstone 3 och 4) och inte lyssna på de som ljudbok eftersom du då får bättre koll på karaktärsbyten och får lättare att hänga med.
Men djupet är fantastiskt och gör böckerna både svåra att förutsäga och skapar tankar som ger ett mervärde även när man inte läser. De här är inga böcker att sträckläsa - jag tycker man bör ta pauser för att låta historierna och ödena i den sjunka in ordentligt. Nu får de ligga en stund men jag kommer att läsa om de för att se hur många fler nyanser av historien jag kan fånga upp - för jag är övertygad om att man kommer hitta ett ännu större djup när man gör det.
Rekommendationen är att läsa böckerna (åtminstone 3 och 4) och inte lyssna på de som ljudbok eftersom du då får bättre koll på karaktärsbyten och får lättare att hänga med.
June 8, 2016
3,5
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Halva var bra, en åttondel var konstig, en åttondel dålig och resten oförståelig (om man nu kan säga så). Alltså slutet. Oh my god. Den var bättre än vad jag väntade mig efter Förbundsbryterskan, men den kändes lite konstig. Hur kom Rhesji in i bilden egentligen? Och vad hände med Wulf och Sunia efter att de slöt ringen? Blev Wunan Awo och blev Fauho Awa? Det är nog det som drar ner den från fyra stjärnor, för många obesvarade frågor - det känns inte som om den är slut. Det behövs något som förklarar frågorna som finns kvar.
Självaste språket är så roligt att läsa då det är lite speciellt. Jag gillar det. Även idén är väldigt unik, även om den är lite svår att förstå ibland.
Men slutet var bra. Eller dåligt. Ugh, jag vet inte vad jag ska tycka!
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Halva var bra, en åttondel var konstig, en åttondel dålig och resten oförståelig (om man nu kan säga så). Alltså slutet. Oh my god. Den var bättre än vad jag väntade mig efter Förbundsbryterskan, men den kändes lite konstig. Hur kom Rhesji in i bilden egentligen? Och vad hände med Wulf och Sunia efter att de slöt ringen? Blev Wunan Awo och blev Fauho Awa? Det är nog det som drar ner den från fyra stjärnor, för många obesvarade frågor - det känns inte som om den är slut. Det behövs något som förklarar frågorna som finns kvar.
Självaste språket är så roligt att läsa då det är lite speciellt. Jag gillar det. Även idén är väldigt unik, även om den är lite svår att förstå ibland.
Men slutet var bra. Eller dåligt. Ugh, jag vet inte vad jag ska tycka!
April 3, 2015
Gillar verkligen slutet på den här historien. Vägen dit var dock något krokig emelanåt
May 30, 2015
Sista boken hade ett ojämnt tempo och handlingen var svår att hänga med i.
Samtidigt ville jag läsa klart den och slutet var bra.
Samtidigt ville jag läsa klart den och slutet var bra.
November 17, 2015
fantastiskt slut på en makalös serie, riktigt riktigt bra, är dock lite förundrad över slutet.
August 17, 2016
Spännande avslut på denna serie.
Displaying 1 - 17 of 17 reviews