Mamma fick folk att gråta. Hon får fortfarande folk att gråta fastän hon inte ens lever. Ibland när pappa duschar hör jag att han gråter. Jag tror att han tror att det inte hörs. Men det gör det. Därför tänker jag aldrig gråta. Aldrig! Och jag tänker inte få folk att gråta. Jag tänker få folk att skratta. Det är min mission!
Sasha har just fyllt tolv år. Atomnumret för magnesium. Hennes mamma brukade säga att en del människor har funny bones. De är liksom roliga ända in till skelettet. Sen finns det de som kan lära sig att bli roliga, om de övar. Det finns också en tredje sort som inte är roliga alls, hur mycket de än försöker (troligen är Cecilia, Sashas lärare, en sån). Tyvärr misstänker Sasha att hon inte har funny bones, men hon har en plan: Hon SKA bli en riktig comedy queen! Och hon tänker öva tills vartenda halvtrist ben i kroppen är roligt. Om hon bara lyckas få folk att skratta kanske det andra försvinner. Det som ligger bakom ögonen och bränner och hotar att trilla ner för kinderna i form av - jo faktiskt - livsfarlig gråt.
Jenny Jägerfeld made her literary debut in 2006 with a hole in my head. Her second novel, Me on the Floor, Bleeding, was in 2010 rewarded with The August Prize for best youth novel in Sweden. It’s her first novel translated to English.
Originally a child psychologist, she now runs her own psychologist practice in Stockholm. She also works for the Swedish national radio, in a radio show about psychological matters.
Som jag både skrattade och fulgrät under läsningen. Stor behållning av miljöbeskrivningen då den utspelar sig där jag bor. En av de bästa böckerna av författaren som kan konsten att hålla sig på rätt sida om gränsen att skriva om ett viktigt ämne utan att det står i vägen för berättelsen.
“Es arī gribēju aizmirst. Nogrimt aizmirstības ezerā. Ļaut ūdenim ieplūst smadzenēs un izskalot visas atmiņas, visas sāpes un bēdas."
Es smejos un raudu, smejos un atkal raudu. Raudu, raudu, raudu... Lasot pēdējo trešdaļu grāmatas, esmu pieraudājusi un piešņaukājusi pilnu spilvenu un pienāk brīdis, kad mēģinu atbrīvoties no rūgtenā kamola kaklā, lai spētu salasīt burtus starp asaru izplūdušajām lappušu rindām.
Šī mazītiņā grāmata ir kā trieciens- tiešs trāpījums vārīgā vietā- tieši pa jutīgo psihiskās veselības tabu tēmu. Nepietiek, ka Jennija Jēgerfelde turpina mistiski īpašo rakstības stilu, kas raksturīgs zviedru literatūrai (laikam līdzīgi kā ar hokeju un pūdēto siļķi, prasme rakstniecībā spēlēties starp komisko un traģisko vienā grāmatā tiek iezīdīts caur mātes pienu), autore ir arī bērnu psiholoģe. Tāpēc "Stendapa karaliene" prasmīgi runā par sabiedrībai tik svarīgām tēmām- mentālo veselību, depresiju, zaudējumu un spēju ar to sadzīvot.
Lai arī grāmatas auditorija ir jaunieši, man šķiet jebkurš vecāks vai pieaugušais spēs novērtēt šīs grāmatas nepieciešamību. Šis gan nav viens no vieglākajiem lasāmgabaliem, jo smagums krūtīs pēc izlasīšanas tik ātri nepagaist. Un paliek jautājums, kā ar to sadzīvot. Uzmanīgie lasītāji pamanīs tekstā ievērptos padomus- ko nevajadzētu teikt cilvēkam, kurš ir zaudējis tuvu ģimenes locekli, tāpat arī grāmatas beigās ir atzīmēti mentālās palīdzības kontakti, ja pusaudzis vai bērns ir nonācis krīzes situācijā no kuras pats netiek laukā.
Asaru pilna, reālistiski dzīva un saviļņojoša grāmata par divpadsmitgadīgo Sašu, kuras mamma ir uztaisījusi pašnāvību. Šī grāmata mani uzrunāja ļoti personiski, atvēra asaru slūžas un aizkustināja. Un tāpēc es nebaidot teikt, ka šī ir "must read" jauniešu literatūra, ko ielikt ieteicamajā literatūras sarakstā.
"Mamma lasīja nenormāli daudz grāmatu. Dzīvojamā istabā un blakus viņas gultai vienmēr stāvēja grāmatu kaudzes. Vai tās viņu padarīja laimīgāku? Nē. Viņa ierakās citu cilvēku ciešanās. Cilvēku, kuri pat neeksistē. "
«Mammai palika trīsdesmit seši gadi. Es kļūšu vecāka un vecāka, bet viņa nekļūs. Viņai vienmēr būs trīsdesmit seši. Trīsdesmit seši ir kriptona atomskaitlis. Tā ir cēlgāze, kas Zemes atmosfērā ir liels retums. Tieši tāpat kā viņa. Retums. Es vēlētos, lai manai mammai ir septiņdesmit deviņi gadi. Septiņdesmit deviņi ir zelta atomskaitlis. Zelts saglabājas mūžīgi.»
When hurt to the point of breaking, we often adapt quite strange coping mechanisms. Being a comedy queen is just one of them! To be a proper queen, one must wade through the pain though. The tragic comedy of life, brilliantly told for young adults.
Najlepsza powieść młodzieżowa 2020 roku! Wzruszająca do bólu "Comedy Queen" Jenny Jägerfeld została okrzyknięta najlepszą szwedzką powieścią dla młodzieży ostatnich lat i zgarnęła kilka prestiżowych nagród. Przed czytelnikiem jedna z tych historii, które niosą w sobie niezapomniany ładunek emocji.
Jenny Jägerfeld porusza swoją powieścią do głębi. Historia dorastającej dziewczynki, która traci mamę w tak dramatycznych okolicznościach, już sama w sobie byłaby wystarczająco przejmująca. Sasha jednak jest jedną z tych postaci, których nie sposób nie pokochać, nie sposób nie współczuć, nie sposób nie polubić. Czytelnik od pierwszych współodczuwa jej ból, a jeśli doświadczył straty – tym bardziej rozumie ten koszmar, w jakim się znalazła.
A życie przecież toczy się dalej. W szkole czekają kolejne wyzwania (części składowe skorupy ziemskiej i pierwiastki nie wyuczą się w końcu same!), w domu kochający tata, brat i babcia wspierają dziewczynkę na każdym kroku, a przyjaciółka pomaga spełnić największe marzenie. My jednak wiemy, obserwując uśmiech smutnego klauna Sashy, że dopóki żałoba trwa, nic nie przyniesie Sashy prawdziwej radości.
Jenny Jägerfeld czaruje tutaj delikatnością – z wyczuciem doświadczonego psychologa, który przepracował niejedną traumę z dziećmi i dorosłymi – ukazuje ból dziecka po stracie mamy, żałobę i próbę pogodzenia się ze stratą. Robi to we wdzięczny, naturalny sposób, sprawiając, że czasami wybuchami szczerym śmiechem, by za chwilkę pojawiły się w oczach łzy prawdziwego wzruszenia. Nie znajdziemy w "Comedy Queen" nic przerysowanego, nic przesadzonego czy na wyrost – to historia szczera i prosta, opowieść o swoistym oczyszczeniu z widma śmierci, o godzeniu się ze stratą i wybaczeniu.
Powieść ma szansę zachwycić starszą młodzież i dorosłych również, bo mówi przecież o tym, co najważniejsze i nieustannie bliskie.
Fiksuja, realistisia tunnetaitokirjoja nuorille ja tweenieseille ei todellakaan ole liikaa! Itse asiassa fiksuja, realistisia nuortenkirjojakaan ei ole liikaa, hätinänsä kohtuullisesti vuosittain.
Ehkä vedän törkeästi kotiinpäin, kun hehkutan skandinaavien elämänasennetta ja -ymmärrystä, rohkeutta tölviä sellaisia asioita ja etenkin sellaisilla tavoilla, joita nuortenkirjoista harvoin löytää. Kaukana on kaihoinen höttö ja turhauttava vellominen - nyt mennään päin ja vauhdilla!
Äidin sairastuminen, masennus ja itsemurha ovat saaneet Sashan päättämään, että hän tekee mitä tahansa välttyäkseen tulemasta itse samanlaiseksi. Ei saa ajatella liikaa, ei kävellä metsissä, ei välittää ja pitää huolta kenestäkään, pitää saada kaikki iloisiksi ja nauramaan.
Siitä alkaa Sashan tie kohti stand-upin komediakuningattaren titteliä, mutta matkalle osuu mutkia niin fyysisesti kuin henkisestikin. Onneksi vierellä on kohtuullisen fiksu isä, semisekainen mutta avulias eno sekä lopulta ammattiapua ja karvakavereitakin.
Aidosti naurattava, lämmin, itkettävä ja lohduttava romaani menee suoraan vinkkauspinoon. Siellä oli Jägerfeldin edellinenkin (Äiti joka katosi) pitkään. Suosittelen!
Jenny Jägerfeldin "Comedy Queen" (Otava, 2019) kertoo kaksitoistavuotiaasta Sasha-tytöstä, joka asuu kahden isänsä kanssa. Äiti on tehnyt itsemurhan. Niinpä Sasha on päättänyt, ettei hänestä tule koskaan samanlaista kuin äidistä. Päätöksensä tueksi hän on laatinut listan (s. 21-22):
1) Leikkaa tukka pois 2) Älä yritä pitää huolta mistään elävästä 3) Älä lue kirjoja 4) Käytä vain värikkäitä vaatteita 5) Älä ajattele liikaa (mieluummin älä ollenkaan) 6) Vältä kävelyä. Vältä metsää. 7) Ryhdy comedy queeniksi!
Seitsemäs kohta liittyy siihen, ettei Sasha halua koskaan itkeä, vaan hän haluaa saada muut nauramaan. Niinpä hän päättää ryhtyä stand up -koomikoksi. Mutta onko listasta kiinni pitäminen niin helppoa kuin luulisi?
Masennus, itsemurhja ja mielenterveyden ongelmat ovat vaikeita aiheita käsiteltäväksi etenkin lasten ja nuorten kanssa. Niistä täytyy kuitenkin puhua, ettei asioista tule tabuja. "Comedy Queen" onnistuu tässä hienosti. Se on realistinen ja surullinen, mutta samalla myös valoisa ja toiveikas kirja. Sasha huomaa, että elämä jatkuu ja hänen tukenaan on välittäviä aikuisia ja ystäviä. Lisäksi apua saadaan myös ammattilaiselta, vaikka psykologille meno tuntuu aluksi pahalta.
Loppuun on liitetty myös pieni lista yhteystietoja ja puhelinnumeroita, joista voi olla hyötyä keskusteluapua tarvitseville lapsille ja nuorille.
Jägerfeld on saanut tavoitettua teini-ikäisen tytön puheenparren, jossa vilisee englanninkielisiä lainasanoja. Lopputulos kuulostaa uskottavalta ja luontevalta.
Kyllähän tämä oli suunnilleen niin hyvä kuin kollegat eri puolella Suomea olivat minulle kertoneet. Voisin vinkata tätä kuutosluokkalaisille ja yläkoululaisille ja ehdottomasti myös aikuisille lukijoille.
Jejku, jaka ta książka była cudowna! Jednocześnie łamała serce ważnymi i smutnymi tematami, które poruszała, by zaraz później je roztopić ze wzruszenia i śmiechu. Ta pozycja to dosłownie taki otulający kocyk, który swoim ciepłem nam mówi „hej, nie musisz dawać sam* rady, nie musisz tłumić w sobie tych wszystkich emocji… pozwól im wypłynąć”. Więcej na pewno napiszę o niej w poście, bo musicie ją przeczytać!!!
Åh vad jag gillade den här boken. Det är konstigt, jag ganska hårdhudad när det kommer till att gråta när jag läser. De flesta vuxen-gråtböcker lämnar mig torr som fnöske i ögonen men när jag läser ungdomslitt gråter jag ögonen ur mig. Så även vid denna. Men jag skrattade också, mycket. 11-åriga Sashas mamma är död och för att hantera sorgen skriver Sasha en lista på sju saker hon inte får göra, för att undvika att bli som sin mamma. Det är väldigt sorgligt men också väldigt roligt, och Sasha är en superhärlig person att hänga med. Viktigt och fint om psykisk ohälsa och stigmat kopplat till det. Läs!!!
I read this in Latvian, translated from Swedish. However, I found this one published in various languages. If you can find one in yours, I highly suggest you read it asap! It has become one of my all-time favorites. It is hard to describe how magnificent and meaningful this book is!
Twelve-year-old Sasha not only teaches about grief and sadness that comes with losing mom but also shows how ridiculous and hurtful people can be commenting and asking wrong questions. The author has done an amazing job describing mental health challenges and struggles not only the person itself but also the closest ones are feeling.
There is not a single thing I can fault in this book, nor something is missing. Each new chapter in this book gives an additional layout to an already complex topic. Reading this book is like being in the garden - you walk around and fall in love with each flower you see, you pick one, another, you cannot stop until you have your hands full and you suddenly feel overwhelmingly sad and sorry for picking them up rather than letting them grow. You wish you could fix it, to put each of them back and give them another chance to grow a little longer. But there is nothing that can revert what has happened. You have to accept it as it is.
Needless to say, this book made me cry. 😭 I will think about and remember this book for a long time. It goes right up on the list of books I will suggest to my son once he is old enough to read it.
Though this book is intended for a young adult audience (which I totally agree with and wish this could be assigned as school read right away), this will definitely suit any age. 🤗
Nuortenkirja. Tämä oli koskettava ja taitava. Sasha on 12 vuotias ja hän haluaa lavakoomikoksi! Hän on kirjoittanut itselleen listan millainen hän ei missään nimessä halua olla ja mitä hän ei halua tehdä. Ne ovat kaikki asioita jotka liittyivät hänen äitiinsä ja millainen hän oli. Äiti on ollut kuolleena jonkin aikaa ja Sasha tekee kaikkensa ollakseen normaali ja hyväntuulinen. Asiat eivät tietenkään ole niin mustavalkoisia ja Sashakin tulee sen huomaamaan. Mutta olisiko hänestä silti stand-up koomikoksi? Kirjassa käsitellään hienosti surua ja muita tunteita. Ei ole helppoa käsitellä niin vaikeaa asiaa kuin vanhemman itsemurha, mutta tässä kirjassa se tehtiin upeasti. Lämmin suositus!
“Dažreiz, kad man tevis tik ļoti pietrūkst, ka sāp viss ķermenis, es pirms gulētiešanas virs savas gultas izsmidzinu tavas smaržas. Tad es apguļos un aizveru acis, kamēr pār mani nolaižas sīkie smaržu pielieniņi. Tad es gandrīz varu izlikties, ka tu tur esi.”
Sašai ir 12 gadu un viņas mamma pēc ilgas cīņas ar depresiju ir izdarījusi pašnāvību. Saša jūtas vainīga, nodota, pamesta, vientuļa, sāpināta, nesaprasta un ir ļoti apmaldījusies, mēģinot viena tikt galā ar visu šo emociju kokteili. Viena ne tādēļ, ka viņai nebūtu mīlošs tēvs un tēvocis, kā arī lieliska labākā draudzene, bet tādēļ, ka Saša negrib būt kā mamma un, liekot sevi žēlot, likt citiem raudāt. Tādēļ Sašai ir saraksts ko darīt, lai nekad nebūtu kā mamma - nogriezt garos matus, nelasīt grāmatas… un kļūt par stendapa karalieni, lai citiem liktu smieties nevis raudāt.
Šī ir grāmata par bērna (patiesībā bez piecām minūtēm pusaudža) cīņu, samierināšanos ar zaudējumu. Šī cīņa ir skumja un neveikla, jo Saša ir nolēmusi to veikt viena, atsakoties no palīdzības. Šo cīņu es varētu salīdzināt ar kaķēna cenšanos izkļūt no burkas, kas piepildīta ar ūdeni - kaķēns nemāk peldēt, taču visiem spēkiem cenšas no tā izkulties un uzrāpties pa slideno stiklu, tomēr allaž noslīd atpakaļ. Lidz brīdim, kad kaķēna spēki ir galā un tas piekrīt, ka cilvēks, kas bijis blakus to izceļ no burkas - nožāvē un sasilda.
Šī ir grāmata jauniešiem un es ļoti gribētu dzirdēt kā viņi pēc tās izlaīšanas jūtas. Mani šī grāmata ļoti aizkustināja, jo vecāku zaudēšana bērnībā ir tik traumatiska, ka var pilnībā izmainīt bērna dzīvi, ja nav neviens, kas spēj palīdzēt iet taisnu ceļu.
Grāmatu sarakstījusi zviedru psiholoģe, ar mērķi runāt par neērtām tēmām - depresija (pieaugušo), pašnāvība un depresija bērniem, samierināšanās ar zaudējumu un cik ļoti svarīgi šādā brīdī ir saņemt palīdzību.
Lai gan grāmata saraudināja, tā tomēr atstāja tādu gaišu, saldsērīgu sajūtu. Noteikti iesaku kā jauniešiem, tā pieaugušajiem.
Byłam trochę sceptycznie nastawiona do tej książki bo okładka sugerowała mi, że będzie to coś w stylu typowej książki dla młodzieży.
Ale treść zaskoczyła mnie bardzo pozytywnie! Nawet mimo tego, że nie lubię stand upu, a ten motyw przewija się nieustannie ze względu na to, że główna bohaterka chce zostać tytułową comedy queen.
W skrócie, książka opowiada o Sashy, której mama popełnia samobójstwo w wyniki zmagania się z depresją. Dziewczynka nie potrafi poradzić sobie z tą sytuacją, stosuje mechanizm wyparcia polegający na tym, że próbuje zerwać ze wszystkim co upodobniłoby ją to mamy. Tworzy listę, która obejmuje min. obcięcie włosów, zakaz opiekowania się żywą istotą jak i zostanie standuperką.
Autorka w cudowny sposób opowiada o emocjach dziewczynki, pokazuje również jak radzić sobie ze stratą. Polecam zarówno młodszym jak i starszym. Uważam, że mogłaby nawet być lekturą szkolną, szczególnie że niestety mało rozmawiamy z dziećmi o ich emocjach.
Beni az biraz takip ettiyseniz çocuk kitaplarını ne kadar sevdiğimizi biliyorsunuzdur artık. (Bilmeyenler için: ÇOK!) E bir de haliyle kaç yıl süreceğini hatta ömrümün yetip yetmeyeceğini kestiremediğim Her Ülkeden Bir Kitap projem var. Her ne kadar İsveç’ten kitap okumuş olsam da Jenny Jagerfeld ve Şakalar Kraliçesi de İsveç’e eklenecek ve hem çocuk kitapları sevgimi hem de en azından İngiliz ve Amerikan olanlar dışında yazarlar keşfetmemi sağlayan ve sağlamaya devam edeceğini umduğum projemi bir araya getiriyor. E hayal kırıklığına da uğratmadı; daha ne olsun?
Jenny Jagerfeld (soy adının doğru yazılışı aslında Jägerfeld bu arada) aslında bilinen ve sevilen, ödüllü bir çocuk kitabı yazarıymış ama ben kendisini henüz yeni keşfettim tabii. Aldığı ödüllere baktığımızda da (2018’te İsveç’te ‘En İyi Çocuk Kitabı’ ödülü, sonrasında yine İsveç’te çocuk ve genç yetişkin alanlarındaki ödüllerde kısa listeye kalmış ve sonrasında da 2017’de yine İsveç’te Astrid Lindgren Ödülü) özellikle kendi memleketi İsveç’te çok seviliyor belli! Eğer siz de benim gibi çocukluğunuzda Astrid Lindgren’in Pippi Uzunçorap kitaplarını okuduysanız ve sevdiyseniz eminim Jenny Jagerfeld ve Şakalar Kraliçesi’’ni de seveceksiniz! Şimdi nedenlerine gelelim…
Vai man patika? JĀ! Vai es raudāju? Jā. Vai es iesaku izlasīt? Pavisam noteikti, jā!
Grāmata ir sarakstīta vieglā un raitā valodā, vēstījuma maniere ir dzīvīga un asprātīga, taču saturs, kas tajā slēpjas ir dziļš, pārdomu raisošs un līdzāspārdzīvojums (ja vien Tava sirds nav no akmens) ir ļoti spēcīgs.
Šī tiešām ir ļoti aizkustinoša un emocionāla lasāmviela, kas runā par sensitīvām tēmām(pašnāvība, depresija, tuva cilvēka zaudējums, problēmas ar skolasbiedriem u.c.) kuras daudzi izvēlas nekustināt, jo liekas, ka tad mazāk sāpēs, mazāk būs jāraud... Jo vieglāk ir apstādināt ūdenskritumu, kas grib izlausties no Tevis, nekā kādam rādīt un atklāt savas sāpes un skumjas. Grāmatas lielākā vērtība ir mudinājums Runāt, Izsāpēt un pats galvenais - Meklēt Palīdzību, nevis izlikties, ka viss ir normāli.
Minun omat odotukseni tekivät tepposet tämän kirjan kanssa. Niin moni kollega on tätä kovasti kehunut, etten odottanut sen vähempää kuin pientä mestariteosta, joka saisi minut itkemään valtameriä ja nauramaan hyperventiloiden. Olin itse asiassa onnistunut käsittämään väärin koko kirjan konseptin: ehkä kannen takia odotin yläkouluikäisten raadollista, ranneveriä vuotavaa realismia, kun kyseessä olikin minusta enemmän isompien alakoululaisten lastenromaani.
Ei niin ettenkö olisi tästä tykännyt! Hyvä tämä oli. Lämminhenkinen, koskettava ja hauska. Ei vain mitään niistä siinä määrin kuin olisin toivonut. En edes itkenyt kertaakaan, mikä minun tapauksessani on jo jotain sanottu kun aihe on tällainen. Pari juttua vähän ärsytti, enkunkieliset ilmaisut eivät esimerkiksi istu suomeen kyllä yhtään niin luontevasti kuin ruotsiin (mikä nyt ei tietysti kirjailijan eikä kääntäjänkään vika ole). Loppua kohden fiktion lumous myös vähän kärsi, kun tunnuttiin tahtovan niin kovasti viestiä mahdollisesti vastaavaa kokeneelle lukijalle.
Mammas mīlestība ir manī, tā ir manā sirdī un staro no tās kā saule.
Raudāt vai būt bēdīgai nav bīstami. Bīstami ir palikt vienai ar savām bēdīgajām domām un jūtām. Jo ir iespējams, ka tad nāk prātā domas, ka problēmas nav iespējams atrisināt, ka vienmēr jutīsies slikti un esi viena pati pasaulē.
Tu varbūt brīnies, kāpēc es neatnācu un neapciemoju tevi. Bet es nevarēju, jo nespēju saprast, ka vairs nekad tevi nesatikšu. Varbūt es vēl tagad neesmu to sapratusi. Varbūt es negribu? Dažreiz es joprojām domāju, ka tu atnāksi mājās. Es gaidu, ka tu pagrūdīsi iestrēgušās durvis, nošķindināsi atslēgas, atvērsi un uzsauksi “Hallo!”, kā tu agrāk vienmēr darīji. Dažreiz, kad man tevis tik ļoti pietrūkst, ka sāp viss ķermenis, es pirms gulētiešanas virs savas gultas izsmidzinu tavas smaržas. Tad es apguļos un aizveru acis, kamēr pār mani nolaižas siksīkie smaržu pilieniņi. Tad es gandrīz varu izlikties, ka tu tur esi. Ka tu apsēdies uz manas gultas.
(4.25/5) Jest to książka, która porusza bardzo ważną kwestię czyli żałobę i reakcję na śmierć bliskiej osoby. Możemy zobaczyć jak na taką stratę reaguje nasza 12 letnia bohaterka, której marzeniem jest stand-up. Mimo, że jest to lektura poruszająca ciężkie tematy to jest napisana w lekki i przyjemny sposób. Bardzo polecam :).
Kerrankin kirjan takakansiteksti piti paikkansa. Comedy queen on todellakin ”hauskin surullinen kirja”, sillä tarina sai sekä itkemään että nauramaan. Mielestäni tämän vuoden paras nuortenkirja. Ruotsalaiset ne vaan osaa.
Härligt bok. Det är den första bok på svenska jag har läst. Ämnen om självmord är så viktigt och författaren gjorde ett utmärkt jobb för att hålla engagemang i alla boken. Kan rekommendera för dig som lär sig svenska :)
Tässäpä uusi helmi mun itketyskirjakokoelmaani. Ehdoton nenäliinavaroitus. Vinkkaukseen vitosesta ylöspäin, parasta kohderyhmää varmaan kutosseiskat. Menee kyllä hyvin vanhemmillekin, ellei päähenkilön ikä (12 v) haittaa.
Underbar och välskriven. Älskar leken med språket. Står att det är en bok för barn men kan med fördel läsas av alla som kommer i kontakt med barn på något sätt. Eller med människor överhuvudtaget faktiskt, alldeles oavsett ålder. Skratt och gråt och språknjut!